MMS - militärmusiksamfundet
        

DREI-KAISER-MARSCH, SALUS CAESARI NOSTRO GUILELMO! & DIE DEUTSCHE KAISERGARDE, Friedrich Wilhelm Voigt

1800-talets tyska militärmusik präglades i mångt och mycket av kejsaren och hans musikdirektör Friedrich Wilhelm Voigt (1833-1894). Det var pompa och ståt på högsta nivå.

Voigt föddes den 22 mars 1833 i Koblenz som son till kapellmästaren vid 30:e infanteriregementet. Efter flerårigt studium vid musikkonservatoriet i Köln under Ferdinand Hiller och Carl Reinecke fortsatte han sina studier i Berlin under August Wilhelm Bach och Eduard August Grell. Där medverkade han som förste violinist i Bilses och Liebigs orkestrar och spelade även i Kungl Operakapellet, där han blev bekant med kammarmusiker Wilhelm Friedrich Wieprecht, som av konung Friedrich Wilhelm III utnämnts till musikdirektör för musikkåren vid Garde du Corps och som sedan 1838 hade överinseende över alla militärmusikkårer (se marschporträtt 134). På hans rekommendation utnämndes den blott 24-årige Voigt av konung Friedrich Wilhelm IV 1857 till kapellmästare vid 1. Garderegiment zu Fuss, vilket var första gången som en civilist utan militär utbildning fått en dylik post, och han måste därför först genomgå militär utbildning.

Med sin 48 man starka musikkår erövrade han gunsten och förtroendet från de fyra konungar och kejsare under vilka han tjänade. Vid konung Wilhelm I:s tronbestigning hörde Voigt till den deputation från regementet som bevistade kröningen i Königsberg den 18 januari 1861. Han deltog i 1866 och 1870-71 års fälttåg. Under slaget vid St Privat bar han med hovpredikanten Rogge liket av den stupade regementschefen överste von Roeder på en stege bort från slagfältet.

Under åren efter Wieprechts död 1872 växte behovet efter en enhetlig ledning av hela den preussiska militärmusiken för att under sammandragning av flera musik- och trumpetarkårer utföra monsterkonserter och tapton. Därför utnämndes Voigt 1887 till förste innehavare av den nyinrättade posten som kunglig preussisk armémusikinspektör, samtidigt som han skildes från 1. Garderegiment zu Fuss. I den nya befattningen var han direkt underställd krigsministern och hade inte enbart att inspektera förbandens musikkårer, utan även att samtidigt verka som lärare vid Kungl Musikhögskolan för utbildning av militärmusiker till militärkapellmästare. På grund av dålig hälsa begärde han avsked 1890. Han bosatte sig då i staden Bernburg/Sale och hans hälsa blev bättre. Han undervisade pianoelever, komponerade och skrev en uppsats om Richard Wagner och militärmusiken. Hälsan blev dock sämre och den 22 februari 1894 avled han i Bernburg. Vid hans begravning i Potsdam spelade musikkåren hans opus 27, som han komponerat till Friedrich Wilhelm IV:s begravning.

Som erkänsla för sina 30 tjänsteår vid 1. Garderegiment zu Fuss fick han i stället för den civilmilitära hjälmen bära regementets officershjälm och officersvärjan med silverportepé. Av övriga utmärkelser kan nämnas att han fick Kungl Konstakademiens stora silvermedalj för sitt examensarbete, "Vår Gud är oss en väldig borg", en koralsymfoni för stor orkester, och att han 1868 utnämndes till Kgl Musikdirektor, som är en hederstitel. Vid sitt avsked från musikinspektörsposten utnämndes han till riddare av Röda Örns orden, 4. klass.

Som kompositör åstadkom han förutom marscher långt över hundra verk, såsom sånger, körverk, ouvertyrer, fantasier, romanser etc. Han lät även tala om sig för sina bearbetningar ur Richard Wagners operor och han behärskade hela bruks- och konstmusikens skala.

Till alla mottagningar och festligheter vid det preussiska resp tyska hovet hade 1. Garderegiment zu Fuss att ställa upp med hederskompani och musikkår. Voigt komponerade Drei-Kaiser-Marsch med anledning av Österrikes kejsare Franz Joseph I:s och Rysslands kejsare Alexander II:s besök hos Tysklands kejsare Wilhelm I i Berlin den 5-12 september1872. Marschen slog väl an på offentliga konserter, då trion upptar de tre ländernas nationalhymner, dvs den österrikiska hymnen av Haydn, den ryska hymnen av Lvov och för Tyskland "Die Wacht am Rhein". Den sistnämnda var visserligen ingen officiell nationalhymn, men var populär från fransk-tyska kriget, och "Deutschlandlied" fastställdes inte förrän 1922 (och hade dessutom samma melodi som den österrikiska). I den preussiska kungahymnen hade visserligen "König" bytts ut mot "Kaiser", men blev aldrig officiell, varför "Die Wacht am Rhein" fick duga. De höga gästerna lär aldrig ha fått höra marschen. Detta tillfällighetsstycke föll snart i glömska, men 15 år senare den 22 mars 1887 levde det upp igen. Det spelades nu på kejsarens 90-årsdag som Voigts avsked från sin musikkår, då han skulle bli musikinspektör. Den gamle kejsaren erinrade sig nu lyckligare tider, då hans systerson Alexander II regerade i Ryssland. Denne hade mördats i S:t Petersburg 1881. Så blev Drei-Kaiser-Marsch efter 15 år Armeemarsch II, 209 och utgiven.

Salus Caesari nostro Guilelmo! (Var hälsad vår kejsare Wilhelm!) komponerades 1871 som segerfestmarsch för förhärligande av den tyska kejsarkröningen och av kejsaren den 18 januari på slottet Versailles efter Frankrikes nederlag i fransk-tyska kriget. I trion ljuder kören Dotter Sion ur Händels oratorium Judas Makkabäus; Wilhelm I jämställs alltså med den framgångsrike judiske fältherren. Den latinska titeln understryker ytterligare den hyllnings- och segerstämning som marschen uttrycker. Detta Voigts opus 61 fastställdes som Armeemarsch II, 205, trots att den inte lämpar sig för tjänstebruk på kasern eller för parad. Däremot är det ett härligt konsertstycke. Trots den judiska anknytningen till oratoriet blev marschen konstigt nog inte förbjuden i Tyskland under nazisttiden, men inte heller särskilt efterfrågad. Voigt är för övrigt inte den ende som citerat Dotter Sion i en marsch, utan detta omtyckta motiv förekommer i flera tyska och brittiska marscher.

Die deutsche Kaisergarde går tillbaka till 1869, då den preussiske kronprinsen, senare kejsare Friedrich III, deltog i invigningen av Suez-kanalen, medan kronprinsessan med barnen uppehöll sig en längre tid i Cannes. Särskilt deras äldsta barn, den tioårige prins Wilhelm, levde upp i denna främmande flora och frihet, lekte med andra ungdomar och gladde sig då militärer drog genom orten med smattrande claironger (dvs det franska infanteriets signalinstrument, som ligger mellan signalhorn och trumpet och som deltar i harmonikårernas marschmusik och då ofta dränker harmonistämmorna). Då han 14 år senare i Potsdam deltog i sin bataljons övningar efter regementsmusiken, frågade han musikdirektören Voigt om dylikt friskt, ljust blåsande inte skulle kunna gå för sig även där hemma. Voigt skrev då 1883 sitt opus 66 Die deutsche Kaisergarde, vars trio han satte i signalhornens tonart, så att trumkårens hornblåsare kunde blåsa sina naturtoner i trion. Även om den inte är den enda tyska maraschen i sitt slag, är det en mycket ovanlig marsch-marsch, i vilken "Spielleute" lossar sina signalhorn från ryggen och tillsammans med musikkåren överlagrar trion i mäktiga dur-ackord. Den fastställdes omgående som Armeemarsch II, 208. Marschen skulle även erinra om regementets elddop vid Großgörschen 70 år tidigare, den 2 maj 1813.

Som marschkompositör hade Friedrich Wilhelm Voigt en viss faibless för att i sina marscher citera andras kända verk och åstadkomma vad som kallas allusionsmarscher och motivmarscher (se kapitel II). Förutom ovan behandlade marscher kan nämnas Königgrätzer Siegesmarsch (opus 40, där trion består av Gasparo Spontinis "Borussia.Hymne"; oturligt nog för Voigt hade Gottfried Piefke två år tidigare också citerat denna hymn i sin Siegesmarsch efter fälttåget mot Danmark), Marsch über das Lied The blue bells of Scotland und The Rifle Brigade-March, Rheinlied-Marsch, Defiliermarsch über die Ballade "Die drei Liebchen" och Colberger-Marsch (i trion "Lied vom 9. Regiment" av Albert Lortzing).

Den ovannämnde kejsar Friedrich III, som var en stor marschhonorär (jmf marschporträtt 142), hedrades märkligt nog postumt av Voigt 1892 med Kaiser-Friedrich-Fanfare, opus 84, fyra år efter hans död. Med Deutscher Feltherren-Marsch, opus 57, hedrade Voigt 1871 kronprinsen av Sachsen, sedermera kung Albert av Sachsen, som varit överbefälhavare för den sachsiska armén i fransk-tyska kriget och enligt den preussiske generalstabschefen Helmut von Moltke varit den ende tyske fältherre som under kriget inte begått några fel.

Av övriga marscher kan nämnas Angriffskolonnen-Marsch (AM II,180), Krakowiak aus Österreich, Pariser Einzugs-Marsch der preuss. Garde 1870, Avant-Garde-Marsch, Deutscher Bundes-Marsch, Heil Italien!, Stolzenfels-Marsch, Jubelklänge vom Niederwald, Der 30. Januar 1866 (AM II, 196) och Goldene Myrthen.

Lars C Stolt

Ledare

Ny ordförande presenteras!

På årsmötet valdes Sven Lundberg till ny ordförande i Militärmusiksamfundet efter Jan Thor. 

Han har bland annat gjort sin värnplikt i Livgardets dragonmusikkår och därefter utbildat sig till officer vid Karlberg. 

Läs mer...

 

Om webplatsen



Cookies
Personlig information
Teknisk information
Kontakta webmaster

Kontakt



Styrelsen

Militärmusiksamfundet
Abrahamsbergsvägen 89, 1 tr ner
168 30 Bromma

Följ oss på







© Militärmusiksamfundet 2018.