CARL XV:s SORGMARSCH, Conrad Nordqvist

Sorgmarsch är en marsch som huvudsakligen spelas vid begravningar (begravningsprocessioner) med förstämda trummor och i tempo 64-66 (i Sverige). Idag är det inget större intresse för sorgmarscher, om det nu beror på uttunningen av högtidliga ceremonier i allmänhet och begravningsceremonier i synnerhet eller på att döden inte har någon naturlig plats i dagens samhälle.

I början av 1800-talet förelåg mer eller mindre officiella sorgmarscher i krigsmakten. Sålunda publicerades 1818 en av Joseph Küffner komponerad "Sorgmarsch, antagen för Kongl Gardesregementerne", och i Statens Musikbibliotek förvaras noter till två sorgmarscher i Ess resp C "begagnade utaf Kongl Gardesregementerne" och komponerade av den kände tyske beställningskompositören Johann Heinrich Walch.

Oftast är sorgmarscher emellertid tillfällighetskompositioner, gjorda till en viss begravning och därmed ofta under tidsnöd. De flesta dylika sorgmarscher har fallit i glömska, t ex Oscar I:s marsch till Carl XIII:s begravning och de marscher hovkapellmästaren Eduard Du Puy fick i uppdrag att skriva till änkedrottning Sofia Magdalena, Carl XIII:s och änkedrottning Hedvig Elisabeth Charlottas begravningar. Detsamma gäller de tre marscher som skrevs till Carl XIV Johans begravning 1844 av Jacob Niclas Ahlström, Prins Gustaf resp. Claes Ulric Koskull. (Åtminstone de två senare spelades vid begravningen den 26 april av Andra livgardets musikkår resp. "hela regementsmusiken".) Bland Prins Gustafs efterlämnade papper fann man för övrigt en Sorgmarsch "mig sjelf tillegnad", som spelades av Stockholmsgarnisonens samtliga musikkårer under hans sorgeprocession 1852 till Riddarholmskyrkan. Den börjar originellt nog i dur och dör bort i moll som ett stilla eko, vilket verkar oerhört gripande. En sorgmarsch som numera har en viss popularitet är Edvard Griegs viktigaste verk för blåskår: "Sorgmarsch till minne av Richard Nordraak" från 1866.

Numera har komponerandet av sorgmarscher alltmer kommit ur modet. Av senare exempel på sådana kan nämnas Gustaf Frödings jordafärd och Hjalmar Brantings sorgmarsch, bägge av Hugo Alfvén. I stället använder man numera i Sverige vid stats- och militärbegravningar i huvudsak enbart Carl XV:s sorgmarsch eller, som dess mer fullständiga originaltitel lyder, Sorgmarsch vid Konung Carl XV:s begravning. Den enda som skulle kunna tävla med denna om beteckningen den i Sverige vanligaste sorgmarschen är Chopins sorgmarsch, som emellertid ursprungligen inte alls är någon sorgmarsch. Flera av de stora marschkompositörerna har komponerat sorgmarscher. Trots detta är det oftast Chopins sorgmarsch som spelas vid sorg i olika länder. Sålunda ljöd den vid Stalins begravning i Moskva 1953 från kolossala musikkårer. Betecknande nog kallas den i Storbritannien Funeral march no 1. Förutom denna spelas i Tyskland i militära sammanhang den kända Ich hatt' einen Kameraden, i Nazityskland ofta ersatt med Jugend trauert av Ernst Hanfstaengl, av Hitler upphöjd till Tredje rikets sorgemusik "i eviga tider". Då förekom även SA Totenmarsch och In München sind viele gefallen.

"Under liktågets gång utfördes af musikkårerna den sköna marsch musikdirektör Conrad Nordqvist komponerat." Dessa rader stod att läsa i en stockholmstidning den 10 oktober 1872 under rubriken "Carl XV:s begrafning". (Nordqvists kollega vid Andra livgardet Frans Sjöberg skrev också en sorgmarsch till Carl XV:s begravning; den blev uppenbarligen ingen framgång.) Carl XV:s sorgmarsch kom att spelas vid alla senare kungliga begravningsprocessioner såsom Oscar II:s 1908, Gustaf V:s 1950 och Gustaf VI Adolfs 1973. Till Oscar II:s begravning komponerade visserligen Nordqvist en ny sorgmarsch och Gerda Kjellmark-Forss skrev också en Konung Oscar II:s sorgmarsch, men det tycks trots detta ha varit enbart Carl XV:s sorgmarsch som spelats vid hans begravningsprocession.

Johan Conrad Nordqvist (1840-1920) föddes i Vänersborg och blev redan vid åtta års ålder musikelev vid Västgöta-Dals regemente och följde detta ut i danska kriget 1848. Han approberades 1849 som nummerspel och erhöll 1855 hautboists namn, heder och värdighet "i anseende till ovanlig skicklighet". Han avlade organist-, musikdirektörs- och musiklärarexamina med det högsta betygantal som någon dittills uppnått, blev 1864 musikdirektör vid Marinregementet och var 1865-74 musikdirektör vid Jönköpings regemente, vars musikkår han ombildade på ett förtjänstfullt sätt. Han kom 1859 till Kungl Hovkapellet, först som altviolinist och senare som violinist, för att 1876-79 verka som biträdande kapellmästare. Han blev 1885 hovkapellmästare och 1892 förste hovkapellmästare. Åren 1888-92 var Nordqvist chef för Kungl Teatern genom kontrakt med regeringen "som enskild affär". Dessutom var han lärare vid Musikkonservatoriet, musiklärare vid Nya elementarskolan i Stockholm och organist i Storkyrkan. Han blev ledamot av Musikaliska Akademien 1870, och Oscar II tilldelade honom i samband med operans 100-årsjubileum 1882 den kungliga medaljen Litteris et artibus. Nordqvist synes däremot inte ha fått några svenska ordensutmärkelser, men av ett porträtt i Sohlmans musiklexikon att döma blev han kommendör av norska Sankt Olavsorden.

Förutom den berömda Carl XV:s sorgmarsch och ovannämnda Oscar II:s sorgmarsch skrev han under titeln Jubileumsmarsch en festmarsch för galarepresentationen under kungajubileet 1897. Hans kompositioner i övrigt är mest tillfällig operamusik, såsom musiken till andra akten av baletten I Skottland, dessutom flera pianostycken och sånger.

Om Conrad Nordqvist ("Conke") berättas många anekdoter. När den unge Nils Grevillius, sedermera hovkapellmästare, för första gången skulle dirigera Butterfly på Kungl Teatern och var på väg till teatern "i frack och lack", mötte han på Jakobs torg sin frejdade företrädare Conrad Nordqvist. "Vart skall du ta vägen min gosse lilla, som är så fin?" undrade Nordqvist. "Jo, farbror, jag skall till Operan och dirigera Butterfly för första gången", svarade Grevillius stolt och hänförd. "Nej, det menar du inte, ger dom fortfarande den där gamla smörjan", löd Nordqvists föga uppmuntrande kommentar.

Det har inte gjorts någon inspelning av den vackra och gripande Carl XV:s sorgmarsch sedan stenkakstiden, och försök som gjorts att få med marschen på någon av alla de marschskivor som spelats in under många år har av någon anledning slagit slint, tills den nu kommit med på Birger Jarls Marschklanger vol 5. Gädjande nog spelades marschen i 1999 års marschkonsert av Hemvärnets musikkår, Jönköping-Huskvarna. Speltiden var 11 minuter och 23 sekunder, en speltid som kanske bidragit till det begränsade inspelningsintresset. Som en jämförelse kan dock nämnas att den berömda polismusikkåren i Paris har spelat in en LP med sorgmarscher, bl a Hjalmar Brantings sorgmarsch, och 1994 spelade en militärmusikkår i Moskva in en CD med rysk begravningsmusik, varav 10 sorgmarscher. Och nu senast har den Bayerska polisens musikkår spelat in en dubbel-CD med tyska sorgmarscher.

Lars C Stolt

Ny ordförande presenteras!

På årsmötet valdes Sven Lundberg till ny ordförande i Militärmusiksamfundet efter Jan Thor. 

Han har bland annat gjort sin värnplikt i Livgardets dragonmusikkår och därefter utbildat sig till officer vid Karlberg. 

Läs mer...