GLADIATORERNAS INTÅG, FLORENTINERMARSCH & DIE REGIMENTSKINDER, Julius Fucik
Julius Arnost Vilem Fucik (1872-1916) har kallats den tjeckiske marschkungen. Han föddes den 18 juli 1872 i Prag i Böhmen (idag Tjeckien) som son till en brunnsgrävare. I Prag-konservatoriet studerade han violin för Bennewitz, fagott för L Milde och kontrapunkt och komposition för Anton Dvorák. Sedan han som 19-åring utexaminerats fullgjorde han sin treåriga militärtjänst som fagottist och trumslagare i 49:e regementet i St Pölten under Joseph Franz Wagner (Under dubbelörnen). Fyra år senare återvände han till Prag, där han spelade första fagott i Nya Tyska Teaterorkestern, och därefter samma stämma i Etnografiska utställningens symfoniorkester. Han skrev även all musik för en träblåsartrio om två klarinetter och en fagott som han startade. Inom ett år flyttade han till Zagreb i Kroatien för att spela första fagott i Nationella Teaterorkestern, och 1896 antog han tjänsten som stadskapellmästare och körledare i den lilla kroatiska staden Sissek.
År 1897 började Fucik sin karriär som militärkapellmästare vid Infanterieregiment Freiherr von Steininger Nr 86 i Sarajevo i Bosnien. Detta regemente överfördes 1900 till Budapest, vars garnison hade nio musikkårer, som tävlade med varandra om publikgunsten och utmanade kompositörer att skriva värdefull musik för musikkår. Efter lyckliga år i Budapest överfördes han 1909 till Subotica, en ungersk landsortsstad, där han blev så uttråkad att han lämnade sin tjänst. Fyra månader senare utnämndes han 1910 till kapellmästare vid Infanterieregiment Edler von Hortstein Nr 92 i Theresienstadt i Böhmen. Fucik var nu tillbaka i sitt eget land med en utmärkt musikkår som spelade varje söndag i Prag. Som klimax dessa år genomförde han en serie konserter i Berlin, stundtals med 10 000 åhörare. Han lämnade slutgiltigt militärtjänsten 1913 efter en avskedskonsert i Teplitz-Schönau i Böhmen. Strax därefter gifte han sig och flyttade till Berlin, där han startade ett musikförlag, Tempo-Verlag, och satte upp en orkester, som blev mycket populär. Efter ett års sjukdom avled han i en misslyckad operation den 25 september 1916 i Berlin-Schöneberg.
Julius Fucik komponerade omkring 400 verk, varav omkring 100 marscher. De två marscherna Gladiatorernas intåg och Florentinermarsch är kanske världens mest kända och omtyckta, trots att de är konsertmarscher, vilket är ovanligt. Den mest kända är hans opus 68, triumfmarschen Einzug der Gladiatoren (Gladiatorernas intåg), som komponerades 1899 då han var kapellmästare i Sarajevo. Den ursprungliga titeln var Grande marche cromatique, men Fucik fascinerades av beskrivningen av gladiatorernas intåg och kamp i en romersk amfiteater under kejsar Nero i Henryk Sienkiewicz berömda bok "Quo vadis?" och ändrade titeln. I marschen annonserar det höga blecket intåget, följt av det låga blecket, som skildrar gladiatorernas strid mot vilddjuren. I USA spelas den i ett högre tempo som cirkusmarsch under titeln Thunder and Blazes.
Under de lyckliga åren i Budapest skrev Fucik 1907 även opus 214, Florentiner Marsch med bititeln Grande marcia italiano. Originaltiteln hade varit La Rosa di Toscana, men nu kom alltså marschen att i stället för Toscana-området hylla dess huvudstad Florens. Efter en inledande fanfar följer en följd upprepade toner, som anses skildra en lättsinnig florentinska, som pladdrar med sin moatjé från Berlin, som endast då och då lyckas inflika ett tvåtons "jawohl". Marschen fortsätter med en ytterligare fanfar, en melodiös trio, ett mellanspel och en jublande repris med ett utmanande pickolaparti.
Ett bevis för populariten och mångsidigheten hos Gladiatorernas intåg och Florentinermarsch är att de även varit mycket omtyckta som melodier till revykupletter, studentspex etc. Ett exempel på en dylik användning är visan "Städernas stad" med text av Herr Dardanell, dvs Tor Bergström, till Florentinermarsch, som sjöngs av Ernst Rolf 1930 i en film om Stockholm. Det kan även noteras att de trots sin militära bakgrund i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin spelats mycket i den socialistiska arbetarrörelsen.
Konsertmarscher i all ära, men det ultimativa målet för varje österrikisk militärkapellmästare lär ha varit att skriva åtminstone en defileringsmarsch för Wiens paradfält, en marsch som blev omtyckt av hans regementschef och älskad av de musikaliska wienarna. Fucik hade skrivit många marscher utan att uppnå detta mål. Men i ett brev till sin bror Rudolf i Berlin skrev han att han just återvänt från Wien, "där jag har lämnat manuskriptet till min marsch Die Regimentskinder till förläggaren Blaha. Denna marsch är en riktig wiensk regementsmarsch, och jag hoppas att den skall göra lycka i Wien och över hela världen". Han skrev Die Regimentskinder (Deti pluku), opus 169, senast 1906, tillägnad Feldmarschalleutnant Julius Forinyák, 86:e infanteriregementets innehavare. Strax efter publiceringen anammades den som defileringsmarsch av armén, och i den nutida österrikiska armén är den sedan 1967 traditionsmarsch för Heereswirtschaftsschule. Vid den 8:e WASBE-konferensen i Schladming hölls ett seminarium i form av en föredragskonsert med Militärmusik Kärnten under överstelöjtnant Sigismund Seidl, varvid Werner Probst konstaterade att Die Regimentskinder utmärker sig genom alla de element som präglar den österrikiska marschen och även ger dirigenten ett visst gestaltande fritt utrymme.
Näst de två kända konsertmarscherna är Die Regimentskinder den Fucik-marsch som haft det största genomslaget i skilda länder. Då den framföres på promenadkonserter brukar man vissla till trion. I Sverige, ibland med titeln "Regementets barn", har den spelats mycket, och 1987 fastställdes den som marsch för Arméns musikpluton. Att en enskild musikkår på detta sätt fick en marsch fastställd i arméorder är något unikt. (Under musikplutonens första år hade man Åke Dohlins Tre vapen som sin marsch, dock inte fastställd.) Fastställelsen upphörde emellertid 1995 i och med att namnet på musikkåren ändrades till Arméns musikkår.
Av Fucíks övriga marscher kan särskilt nämnas Attila (op 211), Aus der Liederstadt (op 126), Broddenritt (op 254), Danubia (op 229), Drachsel-Marsch (op 112), Einzug der Olympischen Meisterringer (op 274), Elbthalgruss (op 246), Erinnerung an Trient (op 287), Fanfarenklänge (op 278), Fest und treu (op 177), Feuchte Ecke (op 55), Furchtlos und treu (op 240), Gotteskämpfer (op 251), Herkules (op 156), Hertzegovatz (Herzegowina-Marsch, op 235), Hortstein-Marsch (op 30), Husarenvedette (op 236), Kinizsi (op 80), Leitmeritzer Schützen(korps)marsch (op 261), Der letzte Gruss (op 150), Die lustigen Dorfschmiede (op 218), Marche de l'Ocean (op 148), Marche hongroise (op 81), The Mississipi River (op 160), Mit Sang und Klang (op 172), Rechts schaut!, Salve imperator (op 224), Sarajevo (op 66), Schneidig vor (op 79), Sempre avanti (op 149), Das Siegesschwert (op 260), Il soldato-Marsch (op 92), Triglav-Marsch (op 72), Uncle Teddy (op 239), Unsere Helden, Unter der Admiralsflagge (op 82, skriven till sjösättningen av kryssaren Viribus unitis), Unter-Überbrettl-Lieder-Marsch (op 100), Waidmannsheil-Marsch (op 127) och Vive l'Empereur (op 123).
Lars C Stolt
Om webplatsenCookies Personlig information Teknisk information Kontakta webmaster |
KontaktStyrelsen Militärmusiksamfundet Abrahamsbergsvägen 89, 1 tr ner 168 30 Bromma |
Följ oss på |