DESSAUER MARSCH
Ett icke ovanligt förhållande i marschmusikens historia består i att en person av viss betydelse, helst en furstlig sådan, vid ett besök i ett främmande land hemför en marsch därifrån. Anledningen kan vara deltagande i krig eller festliga evenemang, varvid personen ifråga fattat tycke för marschen. Ett bra exempel på ett sådant förhållande är historien bakom Dessauer Marsch.
I början av 1700-talet pågick det spanska tronföljdskriget, och prins Eugen av Savoyen ("Prinz Eugen, der edle Ritter") ledde den österrikiska armén mot Frankrike i Lombardiet i Norditalien. Österrike och Preussen var bundsförvanter och i hans styrkor ingick även en preussisk trupp under furst Leopold I av Anhalt-Dessau (1676-1747), kallad "Der alte Dessauer". Han var preussisk fältmarskalk och exercismästare under tre preussiska kungar i följd och införde bl a det jämna och enhetliga marschtempot (Gleichschritt). Det enhetliga, av trumslagarna angivna marschtempot 75 steg/minut var väsentligt för de slutna formationernas sammanhållning vid framträngandet på slagfälten.
Vid det segerrika intåget i Cassano 1705 hälsades han av italienarna med en sång, som föll honom så på läppen att den blev hans älsklingsmarsch, som alltid skulle spelas av hans musikkårer, till att börja med vid prins Eugens nästa segerrika intåg, nämligen i hertigdömet Savojens huvudstad Turin. Marschen fick titeln Der Dessauer, Dessauer Marsch eller Marsch des alte Dessauer. Den blev känd med texten "So leben wir, so leben wir, so leben wir alle Tage" och kom att spelas mycket i den preussiska armén. Till och med klockspelet i slottet Mosigkau vid Dessau (huvudstad i furstendömet) spelade stycket.
Även en bataljon av danska Dronningens Livregement, som var utlånad till kejsaren, kämpade i Lombardiet och förde stycket med sig hem, där det blev Dronningens Livregiments march.
Denna enkla sång om 2 x 4 takter har under de gångna århundradena genomgått många små förändringar. Friedrich Deisenroth publicerade 1970 inte mindre än 15 olika versioner. På grund av sin härstamning från 1705 är den en av de äldsta marscherna överhuvudtaget. Trots att den ständigt spelades vid de preussiska trupperna kom den inte med i den preussiska armémarschsamlingen förrän 1828 och då som "Geschwindmarsch" under nummer II,1a. Men redan 1841 överförde Wilhelm Wieprecht den till samlingen långsamma marscher (Präsentiermärsche) under nummer I,1b. Då man 1893 i slottet i Darmstadt upptäckte den äldsta versionen i noter från lantgreven av Hessen, arrangerades denna av armémusikinspektören Gustav Rossberg och upptogs ånyo i armémarschsamlingen under nummer I,66. Numera användes emellertid den Wieprechtska versionen I,1b.
Der Dessauer var alltifrån intåget i Turin 1706 under ett sekel marsch för Infanterie-Regiment Fürst Leopold von Anhalt-Dessau Nr 3 till dess upplösning 1806. Även andra preussiska trupper under Fredrik den stores tid blåste marschen. I den omorganiserade preussiska armén övertogs marschen av Livinfanteriregementet i Berlin, senare Leib-Grenadier-Regiment König Friedrich Wilhelm III (1. Brandenburgisches) Nr 8 i Frankfurt an der Oder, 26. infanteriregementet, senare Infanterie-Regiment Fürst Leopold von Anhalt-Dessau (1. Brandenburgisches) Nr 26, Regementet Anhalt, senare Anhaltisches Infanterie-Regiment Nr 93 i Dessau, preussiska Grenadier-Regiment Nr 4 i Danzig, 2. Thüringisches Infanterie-Regiment Nr 22 i Meiningen samt 1. Nassauisches Infanterie-Regiment Nr 87 i Mainz. I Reichswehr från 1921 spelades den vid de tre bataljoner som förde traditionerna vidare från de tre förstnämnda regementena.
Den långsamma marschen från 1700-talets slagfält blåstes alltså från 1841 som Präsentiermarsch (på svenska: paradmarsch, inspektionsmarsch) i de preussiska och tyska arméerna. Redan tidigt uppstod en konsertversion med tre trumpetsoli i Ess, mellan vilka hela marschen spelas som orkestertutti med en kort paus före varje solopost. Det förekommer även att man inleder med en solopost. De mycket anslående soloposterna, som kan varieras, härstammar från en gammal ryttarsignal från 1598. Dessa trumpetsoli förekom redan i de äldsta kända noterna, upptäckta 1893.
Dessauer Marsch har givit namn åt ett gammalt, numera mindre känt trumpetarmanér inom den tyska militärmusiken, kallat "blåsa Dessauer". Det innebar att man efter ett orkestertutti spelade ett utbroderat, kadensartat signaltrumpetssolo, avslutat med en serie snabba tungslag (ej att förväxla med sk fladdertunga). Varje som trumpetare utbildad musiker förutsattes behärska denna konst. Ju längre han kunde hålla ut tungslagssolot, desto skickligare ansågs han vara. Heinrich Saro har i sin "Instrumentations-Lehre für Militär-Musik" anfört ett exempel på hur denna konst utövades och för detta använt just Dessauer Marsch.
På noter från Oertel anges stabstrumpetaren Alwin Franz felaktigt som kompositör. Det rör sig i detta fall om ett arrangemang, där Franz lagt till en avslutande del med ett inskjutet signalartat solo och en härlig slutkadens, utgående från temata i den tidigare existerande delen. Slutligen kan nämnas en virtuos sättning utarbetad och uppförd av en av Tysklands främsta stjärntrumpetare, Franz Willy Neugebauer.
Lars C Stolt
Om webplatsenCookies Personlig information Teknisk information Kontakta webmaster |
KontaktStyrelsen Militärmusiksamfundet Abrahamsbergsvägen 89, 1 tr ner 168 30 Bromma |
Följ oss på |