MMS - militärmusiksamfundet
        

VÅR FLOTTA, SVENSK SIGNALMARSCH NR 1 & SVENSK SIGNALMARSCH NR 2, Ivar Widner

En av våra stora svenska marscher är Vår flotta av Ivar Widner (1891-1973). Den komponerades 1917 som hans opus 11 med originaltiteln Militärmarsch, då Widner var musikanförare vid Norrbottens regemente i Boden. Då Widner blivit chef för Kungl Flottans musikkår i Stockholm ändrade han 1935 titeln till Vår flotta. Widners marscher är i regel elegant mjuka, liksom den gentleman han själv var, men denna, utan tvekan hans bästa marsch är ett undantag. Den har en must och en aplomb som närmast för tankarna till den tyske marschkungen Blankenburg. Märkligt nog har den till helt nyligen inte haft någon officiell ställning i försvarsmakten, men 1994 ersatte den Älvsnabben av Knut Broberg som Berga örlogsskolors marsch. Från 2002 är den Örlogsskolornas marsch.

De marscher i övrigt som Widner är mest känd för är hans signalmarscher, framförallt Svensk signalmarsch (nr 1), som komponerades under Boden-tiden 1918 och inleds med Norrbottens regementes igenkänningssignal. Marschen, som även uppförts under titeln Invigningsmarsch, spelas med trumslagarna (helst minst sex) uppställda på linje framför kåren i övrigt. Varje trumslagare har även ett jägarhorn, och under första delen av marschen blåses signaler under iakttagande av en viss jägarhornsexercis. I och med övergången till trion hänges jägarhornen på ryggen och trumslagning vidtar med paradtrumning och trumstocksexercis. Framförandet kräver sålunda musiker som kan både slå trumma och blåsa jägarhorn, något som var en given sak i den gamla militärmusiken. Desto märkligare är det att Försvarsmusikcentrum 1995 antog den som sin marsch, trots att den inte är en marsch-marsch och trots att värnpliktsmusikerna inte behärskar denna dubbla funktion. Det som nu sker är att trumpetarna och pistongisterna i kåren även har jägarhorn, som trakteras då signalpartierna inträffar. Man undrar vad Ivar Widner skulle ha sagt. Den förklaring till antagandet av denna marsch som givits är att det skulle ha skett, då Egon Kjerrman var ensam i tjänst vid Försvarsmusikcentrum.

I Svensk signalmarsch nr 2, som skrevs som hans opus 97 under tiden vid Flottan 1945, har exercisen drivits ett steg längre och trumstockarna kastas i luften för att efter ett varv uppfångas lagom till nästa slag. Åke Dohlin, som då låg vid Flottans musikkår i Stockholm, har berättat att man vid övning fick stå på en hög avsats eller ramp, så att det skulle vara problematiskt att tappa trumstockar. Sedan denna musikkår försvann har möjligheten att avnjuta denna marsch i praktiken försvunnit. Att denna marsch, som inleds med Hälsinge regementes igenkänningssignal, på sin tid uppfördes civilt av Ivar Nauman med Norrahammars musikkår på bl a Artillerigården i Stockholm förtjänar dock ett omnämnande.

Ivar Fredrik Widner föddes den 29 december 1891 i Kolsva i Västmanland som son till en valsmästare. Han blev trumslagare 1905 vid Västmanlands regemente under Otto Trobäck, trots att fadern ville att han skulle gå i dennes fotspår och bli smed. Fadern, som var amatörmusiker och ledde en bruksmusikkår, hade emellertid intresserat honom för musiken. Widners huvudinstrument blev trumpet, och han blev musikvolontär 1907, musikkorpral 1909, musikdistinktionskorpral 1911 och musiksergeant 1915. Han hade från 1909 studerat vid Musikkonservatoriet och avlade militär musikdirektörsexamen 1915.

Året därpå fick han tjänsten som musikfanjunkare och musikanförare vid Norrbottens regemente i Boden. Samma år befordrades till musikunderlöjtnant och 1921 till musikdirektör med löjtnants tjänsteställning. Åren vid Norrbottens regemente blev inte lätta för Widner. Att som ung fanjunkare komma till en nedgången musikkår med delvis försupna musiker och notmaterial knappast värt namnet kan inte ha varit nådigt. Därtill kom att regementschefen överste Gabriel Hedengrens intresse för militärmusik var avsevärt större än hans insikter. Bl a krävde han att musikkåren skulle spela på skidor och att repertoaren skulle uppta verk helt omöjliga för blåsensemble. Man kommer att tänka på den kända historien om översten som ville att alla kårens musiker skulle ha ett "sådant vackert stort instrument", dvs tuba. Emellertid torde översten ha blivit nöjd med Svensk signalmarsch, ett paradnummer, som tillkom under dessa år. Trots allt kom Widner att trivas i Boden, och han gifte sig 1920. Då musikdirektörsbefattningen vid Hälsinge regemente i Gävle blev ledig 1923 flyttade han emellertid dit. Kaptens tjänsteställning fick han 1931.

Nästa år blev den prestigefyllda befattningen som chef för Kungl Flottans musikkår vid Stockholms örlogsstation ledig efter Erik Högberg. Av 23 sökande placerades Ille Gustafsson i första förslagsrummet och Widner i andra. Efter överklagande fick han tjänsten. Trots sitt försynta, nästan blyga väsen och sin mjuka framtoning ledde han med fast hand Flottans musikkår med stor framgång på en hög nivå till sin pensionering 1947. För den breda allmänheten blev han mest känd för de sommartid dagliga konserterna på Solliden på Skansen i en omfattning som är otänkbar för dagens konsertarrangörer. Av framträdanden i garnisonstjänsten kan nämnas nyårsreveljen tidigt på nyårsmorgonen, något som också är svårt att tänka sig i dagens bekvämlighetssamhälle. Med Flottans musikkår gjorde han många grammofoninspelningar, stenkakor, som i flera fall finns överförda på LP.

För att förgylla framträdandena i marschformering placerade Widner trumslagarna främst, vilket på sina håll väckte irritation. Detta var emellertid helt i linje med hans strävan att med hjälp av trumslagare och signalblåsare höja glansen och pompan i militärmusiken, en strävan som även tog sig uttryck i hans två signalmarscher och i flera pampiga fanfarer.

Vid sidan av sin militära tjänst och efter pensioneringen ledde han många civila orkestrar och körer, såsom Västmanlands läns sångarförbund, Bodens orkesterförening och sångarförbund (1918-23), Luleå musiksällskap (1920-22), Norrbottens sångarförbund (1918-23), Gävleborgs läns sångarförbund (1926-32), Orfeuskören (1935-49), Stockholms sångarförbund (1940-48, förste förbundsdirigent), Par Bricoles kör (1933-64, förste koralintendent), Skansens koralkör, Marthakören, Stockholms promenadorkester (1948) och Svenska Sångarförbundet (1955-58, andre förbundsdirigent).

Av Militärmusiksamfundet var Ivar Widner redan från början (1965) en intresserad och aktiv medlem, som på sammankomsterna generöst delade med sig av sina erfarenheter. Han utsågs 1967 till hedersledamot, och på årsmötet 1972 tilldelades han som förste innehavare Pro Musica Militare i guld "som erkänsla för allt han betytt för svensk militärmusik under en lång följd av år både som musikledare och kompositör". Till en av samfundet planerad, men tyvärr inställd militärmusikresa i Tyskland, Holland och Storbritannien hade han anmält sig. Under den avsedda tiden avled han oväntat den 26 augusti 1973 i Stockholm.

Förutom de ovan nämnda sätt på vilka Militärmusiksamfundet hedrade Widner var han från 1935 associé av Musikaliska akademien, från 1971 ledamot. Han var riddare av Vasaorden, första klass, och innehade Konung Gustaf V:s jubileumsminnestecken med anledning av 90-årsdagen, Svenska Sångarförbundets guldmedalj, RSAO:s förtjänstmedalj, Västmanlands Läns Sångarförbunds silvermedalj, Preussiska Röda korsets förtjänstmedalj, tredje klass, och Österrikiska Röda korsets hederstecken med krigsdekoration, andra klass.

Som kompositör omfattade hans oeuvre omkring 135 verk, förutom sånger för solo, kvartett och kör, kantater och danser ett drygt 30-tal marscher. (Obs att ovan nämnda opusnummer icke är kompositörens.) Förutom ovan behandlade marscher kan nämnas Överste Åkerman (1915, tillägnad chefen för Västmanlands regemente 1915-19 Jochum Åkerman; under namnet Aros(marsch) Västerås stads officiella marsch), Med landstormen (1916, tillägnad Västmanlands landstormsförbund), Narviksgutten (1918), Infanterimarsch (1922), Flygarmarsch (1922, tillägnad Hugo Beckhammar, löjtnant vid Norrbottens regemente, sedermera överste i Flygvapnet), Käcka gossar (1923), Festspel (Strömvallens invigning; 1923), Överste Stålhane (Chefsmarsch; 1923, tillägnad chefen för Hälsinge regemente 1923-32 Henning Stålhane), 11. infanteribrigaden (1925, tillägnad chefen för detta krigsförband översten Gösta Lilliehöök), Hälsingen (1925), Födelsedagsmarsch (1925, tillägnad W Hallsén, musikledare i Söderfors), Pionjärmarsch (1926), Stockholmspojkarnas marsch (1927), Efter drabbningen (1928), Tappra grenadjärer (1928), Subalternen (1928), Kronfänriken (1928), Bröllopsmarsch, tillägnad Prinsessan Ingrid (Kronprinsessan Ingrids bröllopsmarsch; 1935, 1:a pris i tävling), Kämpavisa (1939, unison sång med ack, t: G Wahlström), Örlogsmarsch (1939, tillägnad Flottans Män, t: Evert Taube), Hälsingefärger (1956, 2:a pris i tävling om defileringsmarsch för Hälsinge regemente), Festfanfar (1964, till Volvo, för åtta trumpeter och blåsorkester), Under tretungad flagg (1964), Bergensgutterne (1964), Skansenpojkarna (1964), Marche Boulogne (1965, till Boulognerskogens i Gävle 100-årsjubileum), Citymarsch till Farsta, Tre kronor (1971, tillägnad Svenska marschfrämjandet), Klubb 19 (1972, tillägnad Klubb 19) och Flaggmarsch (1973, Widners sista opus; av paradmarschtyp och avsedd att ersätta Kungl Flottans paradmarsch i mindre seriösa uppvisningsprogram, senare antagen som Militärmusiksamfundets paradmarsch).

En gren av militärmusiken som inte rönt någon större uppmuntran i Sverige, men som intresserade Widner, är fanfarblåsning. Av hans fanfarer kan nämnas den nobelfanfar som han komponerade till Nobelfesten 1967, då ännu militära fanfarblåsare förekom vid prisutdelningen. Sedan några år hade den sedvanliga fanfaren (Sibyllafanfaren) varit utbytt mot en fanfar ur Widners radiosignaturmelodi från 1940-talet, som emellertid misshandlades, varför han beslöt att göra en ny, avsedd för en esstrumpet, en B-trumpet, en låg B-trumpet och en G-trumpet (bastrumpet). Den var sammansatt av fyra fanfarer, varav två nykomponerade och två äldre, den ovannämnda plus en fanfar hämtad ur hans Festspel till Strömvallens invigning. Sedan 1970-talet är det emellertid andra toner på Nobelfesten, spelade av civilmusiker; den fanfar som närmast ersatte Widners är gjord av Ulf Björlin. Dessutom blåser man inte längre fanfarerna på fanfartrumpeter. Man inser tydligen inte att fanfarer skall vara både för ögat och för örat.

För Hötorgscitys invigning komponerade vidare Widner en fanfar, Fem trumpetstötar, som var arkitekternas namn på de fem höghusen. Fanfaren var gjord för fem trumpeter, en för varje höghus, men enligt Widner lärde de sig aldrig att blåsa den riktigt.

Lars C Stolt

Ledare

Ny ordförande presenteras!

På årsmötet valdes Sven Lundberg till ny ordförande i Militärmusiksamfundet efter Jan Thor. 

Han har bland annat gjort sin värnplikt i Livgardets dragonmusikkår och därefter utbildat sig till officer vid Karlberg. 

Läs mer...

 

Om webplatsen



Cookies
Personlig information
Teknisk information
Kontakta webmaster

Kontakt



Styrelsen

Militärmusiksamfundet
Abrahamsbergsvägen 89, 1 tr ner
168 30 Bromma

Följ oss på







© Militärmusiksamfundet 2018.