UNDER BLÅGUL FANA & MÄLARDROTTNINGEN, Viktor Widqvist
Den som fram till 1962 deltog i firandet av Svenska Flaggans Dag på Stadion i Stockholm glömmer inte det starka intryck marschen Under blågul fana av Viktor Widqvist (1881-1952) gjorde, först vid de sammanslagna musikkårernas inmarsch och sedan vid alla kontingenternas förbimarsch för HM Konungen, då just denna marsch spelades mer än någon annan marsch. Den har allt som en bra marsch bör ha: den är stadig att marschera efter, samtidigt som den lyfter fötterna, den är pådrivande och eggande, den har must och kraft, den har successiv uppladdning och en avslutande utlösning, den har medryckande, men inte banala melodier och den är slutligen i bästa mening fosterländsk. Widqvists intresse för svensk folkton ger sig tillkänna bl a i klarinettstämmorna, som stundom utför rena trolldansen. Melodin i trion har för övrigt av Einar Lyth använts till snapsvisan "Nu är det dags att vi slår an den svenska tonen!". (Det har påståtts att Widqvist skulle ha lagt in de två gånger två slag som förekommer i marschens början för att påminna om dubbel svensk lösen, något som dock verkar väl mycket önsketänkande. Det är ju ingen ovanlig figur i marscher.)
Dess ställning i svensk militärmusik som något av svensk nationalmarsch och hyllning till den svenska flaggan har gjort att inget enskilt förband annekterat den som sin förbandsmarsch. Denna ställning fick sitt officiella erkännande 1969, då en generalorder föreskrev att den skulle spelas vid honnörsbesök som berör krigsmakten. I en arméorder, som utfärdades 1976 angående arméns marscher, fastställdes den som honnörsmarsch. Eftersom det rörde sig om en arméorder kom den att betecknas som "Arméns honnörsmarsch", men den var således i själva verket hela krigsmaktens, numera försvarsmaktens honnörsmarsch. Enligt den 1996 av Högkvarteret fastställda förteckningen över försvarsmaktens marscher är den endast tills vidare honnörsmarsch för marinen och flygvapnet och, märkligt nog, tills vidare även gemensam marsch för försvarsmakten, alltså inte enbart honnörsmarsch. År 1999 fastställdes den som Försvarsmaktens marsch. Det rör sig visserligen om en utomordentlig marsch, men att som representanter för försvarsmusiken kalla den för "marschernas marsch" är väl att ta i.
Då Under blågul fana således är försvarsmaktens (honnörs)marsch, bör den för att inte profaneras, åtminstone huvudsakligen, förbehållas ceremonier där den skall förekomma. Förutom denna profaneringsrisk är risken stor för musikalisk utnötning, då den värnpliktiga Arméns musikpluton, senare Arméns musikkår ständigt spelar denna marsch utan återhållsamhet. Även den allra förnämsta musik kan nämligen nötas ut.
Under blågul fana komponerades senast 1916, alltså under första världskrigets dagar, då Widqvist tjänstgjorde som musiksergeant på Svea ingenjörkår. Den spelas emellertid i regel i senare arrangemang, t ex i ett arrangemang av Widqvist själv från 1926 med ett avslutande ritardando. Att avsluta marschen med ritardando har blivit vanligare på senare år av Arméns musikkår, till och med framför marscherande trupp (!).
Viktor Magnus Widqvist föddes den 27 december 1881 i Stockholm som son till instrumentmakaren Johan Widqvist och Albertina Dalqvist. Musikaliskt påbrå hade han från fadern, som hade absolut gehör och i sitt arbete på Bergquist & Nilssons Pianofabrik även tjänstgjorde som pianostämmare. Efter att ha försökt sig på industriarbete sökte Viktor Widqvist 1898 till musikkåren vid Svea ingenjörkår (Ing 1) som trumpetare under musikdirektören Adolf Johnsson. Trumpetare var musikmanskapets tjänstebenämning, oberoende av stämman. Hans instrument blev bastuba och flöjt. Vid sidan därav studerade han violin för Magnus Ahlberg och professor Sven Kjellström. De 1901 påbörjade studierna vid Musikkonservatoriet resulterade 1908 i militär musikdirektörsexamen, varpå han fram till 1911 studerade kontrapunkt och komposition för professor Ernst Ellberg.
Han blev musiksergeant 1903 och musikfanjunkare 1918, strax innan han befordrades till musikunderlöjtnant i Fortifikationen och chef för musikkåren vid Bodens ingenjörkår (Ing 4). Titeln musikunderlöjtnant ändrades den 5 december 1919 till musikdirektör. Under åren 1910-18 hade han varit konsertmästare i ett flertal orkestrar i Stockholm och blev nu konsertmästare i Bodens orkesterförening. Han fick 1922 förflyttning till Karlsborg och blev chef för musikkåren vid Göta ingenjörkår (Ing 2). Året därpå fick han löjtnants tjänsteställning.
Den 1925 beslutade stora nedskärningen av antalet militärmusikkårer från 60 till 34 föranledde Widqvist att detta år gå över på frivillig övergångsstat och åter bosätta sig i Stockholm. Såsom pensionär redan vid 44 års ålder fick han möjlighet att ägna sig åt sitt komponerande och åt huvudstadens musikliv. Vid denna tid fanns det en rik provkarta på olika slags civila musikkårer, mer eller mindre långvariga, där Widqvist medverkade endera som instrumentalist eller som dirigent. Som exempel på de förra kan nämnas den av Frans Erwall 1937 uppsatta Elitorkestern, där Widqvist blåste bas tillsammans med kamraten från Ing 1 Sam Rydberg på esskornett. Vidare spelade han i eller ledde olika tillfälligt uppsatta sommarmusikkårer i parkerna, där musikerna ofta gick från den ena musikkåren till den andra och det väl inte alltid var så välbeställt med samspelet. Som exempel kan nämnas Stockholms Parkorkester, i vilken Widqvist spelade fiol på 40-talet.
Nämnas bör även Widqvists verksamhet som arrangör av filmmusik för stumfilmernas musikbeledsagning och att han även tjänstgjorde som musiklärare i Ängby folkskola. Den stora insatsen vid denna tid gjorde han emellertid som ledare för Typografiska Föreningens orkester 1933-52. Med denna ensemble hade han en plattform från vilken han kunde framföra sina kompositioner. Orkestern framträdde med omkring 200 konserter, men upplöstes tyvärr efter 1952, och dess arkiv är skingrat. Från 1943 var Widqvist inspektör i Arbetsmarknadsstyrelsen för den statliga musikerhjälpen i Stockholm med omnejd. Efter en kort sjukdom avled han den 22 december 1952. Widqvist var inte i tjänst som musikdirektör tillräckligt länge för att bli riddare av Vasaorden, som musikdirektörerna då för tiden belönades med.
Märkligt nog var Sveriges två mest namnkunniga marschkompositörer, Sam Rydberg och Viktor Widqvist, bägge verksamma vid ingenjörtrupperna (Kungl Fortifikationen), ett truppslag med synnerligen blygsamma musikaliska resurser. Enligt 1905 års militärmusikorganiation hade Svea och Göta ingenjörkårer enbart mässingsmusikkårer på 13 man och Bodens ingenjörkår en på 10 man. Efter hand ominstrumenterades de förra till "klarinettkårer" sist Svea ingenjörkår 1924. Kanske gav de små kårerna sina ledare fler tillfällen att ägna sig åt komposition än åt konserter, samtidigt som de tvingades arrangera om all musik för sina små mässingsensembler, med följd att dessa talanger fick möjlighet att utvecklas. Förmodligen uppmuntrades de även av parollen "svenska marscher under svenska fanor" vid tiden omkring första världskriget. Det var ju då ett kraftigt centraleuropeiskt inslag i den svenska militärmusiken.
De två musikerkamraterna Widqvist och Rydberg vid Ing 1 lär ha inspirerat varandra i sitt tonskapande och tävlade rent av med varandra. Så fort den ene hade gjort en ny marsch, försökte den andre överträffa denna med en egen komposition. Men trots att bägge är så utpräglat "svenska" i sin tonkonst att man inte gärna kan tänka sig deras marscher komma från någon annan militärmusikkultur än den svenska, något som endast delvis betingas av den speciellt svenska stämbesättningen, så är deras marscher så olika. Medan Rydberg kan sägas ha fångat den svenska bevärings- och beredskapsandan i sina marscher, gärna med inlagda marschvisetemata, har Widqvists marscher en ljus nordisk ton, där hans intresse för folkmusik sätter sin prägel. De kännetecknas av en rytm som är stadig, men med lätt svikt, en rik frasering och ornamentik samt en fin och variationsrik instrumentering. I Widqvists marscher får alla instrument verkligen arbeta, vilket gör dem relativt svårspelade.
Det nära samarbetet mellan Widqvist och Rydberg torde även ha varit orsak till ryktet att Under blågul fana i själva verket skulle ha varit ett verk av Rydberg. Detta påstående om stöld, som emanerar från Rydbergs efterlevande, motsäges av själva marschen, som inte gärna kan sägas vara "rydbergsk" till sin stil. En orsak till detta rykte kan vara en titelstrid mellan de två marschkompositörerna. Rydberg skrev 1933 en marsch som han först kallade Fladdrande fanor, en titel som Widqvist emellertid använde på en av sina marscher, varför Rydberg bytte ut titeln mot I flaggskrud. Det är möjligt att denna "titelstöld" av Rydbergs anhöriga senare förknippades med Under blågul fana.
Som kompositör var Widqvist verksam på flera områden. Förutom marscher skrev han sålunda bl a en konsertuvertyr, en festuvertyr, ett festspel, ett andante religioso och ett stort antal danslåtar, främst valser, av vilkla Dans på logen är den mest kända. Dessutom gjorde han ett stort antal folkmusikarrangemang och -rapsodier, något som satt sina spår även i marscherna. Av marscher har spårats 20 titlar, men det verkliga antalet torde närma sig åtminstone 30. Det 1922 utkomna verket "1881 års män" uppger nämligen att Widqvist gjort "ett tjugotal militärmarscher" och flera av de nu kända marscherna var då ännu inte komponerade. En del gick förmodligen förlorade vid restaurangbranden på Strömparterren några år efter Widqvists död, då hela hans efterlämnade notbibliotek blev lågornas rov.
Förutom Under blågul fana är följande marscher kända. Huvudstaden fick sin hyllning av Widqvist med marschen Mälardrottningen, som hör till hans mera kända marscher. Där skildras på ett ypperligt sätt i flöjt och klarinetter solglittret i krusningarna på Riddarfjärden. Den skrevs möjligen redan under hans tid vid Svea ingenjörkår på 1910-talet, men publicerades först 1950.
Sverige på vakt anmäldes till STIM så sent som 1942, men nu har noter återfunnits skrivna så tidigt som 1914. Till Widqvists tidigare marscher hör förmodligen även Från broslaget, som syftar på en av ingenjörtruppernas viktigaste uppgifter, nämligen byggande (slagning) av krigsbroar. Då Ing 1 sommartid var förlagt på Laxön i Dalälven vid Älvkarleö, medföljde musikkåren, som troligtvis spelade bl a denna marsch vid broslagningsövningar över Dalälven, medan man på ingenjörssoldaternas fritid spelade t ex Widqvists Älvkarlebyvalsen. (Jämför Sam Rydbergs samtida marsch Till Laxön.)
Från denna tid är förmodligen även Stadionmarsch. Det är möjligt att den komponerades som ett bidrag till tävlingen om en marsch för Olympiska Spelen i Stockholm 1912, en tävling som vanns av Hjalmar Alexandersson. Stadionmarsch har även förekommit under titeln Hell Skandia!, som kanske syftar på Försäkringsaktiebolaget Skandia.
Under Widqvists år som chef för Ing 4:s musikkår tillkom en rad fina marscher. I Norrlandsfärger frammanas den ödsliga, men storslagna norrländska naturen i ett underbart tenorsolo i moll. Denna marsch, som hade originaltiteln Standard(marsch), antogs 1994 som Norra militärområdets marsch, från 2000 Norra militärdistriktets marsch. Överstelöjtnant Norinder tillägnades chefen för Ing 4 1916-20 Axel Norinder. Den fick senare den mer allmängiltiga titeln Chefsmarsch. År 1948 antogs den som marsch för Karlskrona örlogsstation, från 1976 Sydkustens örlogsbas, från 1994 Sydkustens marinkommando och numera Marinbasen. Sångarmarsch tillkom under Boden-tiden som en hedersbevisning för operasångaren John Forsell, som då gjorde ett besök däruppe.
Innan Widqvist försvann från Ing 4 komponerade han även en ny marsch för förbandet, nämligen Kungl Bodens ingenjörkårs marsch, daterad den 4 juni 1922 och antagen i kårorder den 25 september samma år. Den ersatte en marsch av hans företrädare Carl August Gudmundsson. Av kännare anses denna marsch vara en av de bästa svenska förbandsmarscherna. Kåren blev 1975 Bodens ingenjörregemente, som 1994 återigen blev kår med namnet Norrlands ingenjörkår och från 2000 Norrlands ingenjörbataljon under Norrbottens regemente.
Under åren som chef för Ing 2:s musikkår skrevs troligen Triumfmarsch, som numera är glömd, men som än idag ihågkommes av en av hans musikvolontärer på Karlsborg som en ganska knepig marsch, som man fick öva mycket på.
Från tiden som dirigent för Typografiska Föreningens orkester är en marsch av speciellt intresse: Svensk jubileumsmarsch. Den komponerades till Socialdemokratiska Arbetarpartiets 50-årsjubileum 1939, och det intressanta är att Widqvist förutom Ing 2:s igenkänningsignal på ett fyndigt sätt i marschen vävt in (eller "smugglat in" som en Stockholms-recensent uttryckte det) några verkningsfulla takter ur Kungssången.
Måhända för att liva upp beredskapsandan under andra världskriget komponerade Widqvist 1943 Militärfest. Denna marsch gör verkligen skäl för sitt namn. Själv basblåsare såg han till att hans marscher fick härliga bassoli. Denna friska marsch var arrangerad endast för oktett och har först omkring 2000 arrangerats för full harmonibesättning.
Efter kriget komponerades Festmarsch, som representerar en i Sverige ovanlig marschtyp, nämligen den pompösa, gravitetiska processionsmarschen, så vanlig i t ex brittisk musik. Widqvist har tydligen ansett att behov förelegat även i Sverige för en dylik marsch. Den skrevs 1948 och Typografiska Föreningens orkester spelade den vid flera festliga tillfällen. Det råder emellertid en viss oklarhet beträffande det avsedda tempot. På en del stämmor anges 96 och på en del 106 steg/minut.
En annan fin marsch av Widqvist är den ovan berörda Fladdrande fanor, som fick ett välförtjänt erkännande 1994, då den fastställdes som marsch för Ubåtsvapnet. Övriga marscher av Widqvist som finns inspelade är Alltid redo, Flaggan i topp (förmodligen 1935) och Friska vindar. Slutligen kan nämnas följande titlar, som ännu inte spelats in, nämligen På högvakt, Svenska klanger och Vid Mälarstrand.
Lars C Stolt
Om webplatsenCookies Personlig information Teknisk information Kontakta webmaster |
KontaktStyrelsen Militärmusiksamfundet Abrahamsbergsvägen 89, 1 tr ner 168 30 Bromma |
Följ oss på |