THE STARS AND STRIPES FOREVER, SEMPER FIDELIS & US FIELD ARTILLERY, John Philip Sousa
Hösten 1896 befann sig John Philip Sousa (1854-1932) i Italien och fick ett telegram att hans manager hade dött. Han tog första bästa atlantångare till New York, och han har berättat att, då han ombord på fartyget Teutonic vandrade miltals på däck, han oupphörligt hörde en marsch, spelad av en virtuell musikkår. Då han dag efter dag vandrade, envisades den med att hamras in i själva hans själ. Han skrev ned den på juldagen 1896, förmodligen på hotellet efter landstigningen, och gav den titeln The Stars and Stripes forever. Marschen föddes i själva verket av hemlängtan, och en del melodilinjer föddes redan i Europa.
Liksom två fjärdedelar av Sousas marscher har The Stars and Stripes forever formen a-b-c-c-d-e-d-e-d. Sousa förklarade senare för pressen att de tre temata i den avslutande trion (d) symboliserar USA:s tre delar. Det breda huvudtemat representerar nordstaterna, det berömda pickolaobligatot sydstaterna och trombonernas djärva kontramelodi västern. Att Sousas marscher efter trion i regel inte har omtagning av första delarna lär han ha motiverat med att man inte gärna efter en biff och en dessert återigen äter en biff. Själva titeln gjorde inte Sousa själv anspråk på, utan ett ursprung säges vara musikledaren Patrick S Gilmore, vars favoritskål var ?Here?s to the Stars and Stripes forever!? (?Stjärnor och Ränder för evigt?) Stars and Stripes är ju den vardagliga benämningen på USA:s flagga.
Sousa kom själv att spela den i varje konsert, och publiken började att resa sig upp som om den vore nationalhymnen. Inte mindre än tio motioner har för övrigt under åren framlagts i kongressen om att den skulle antas som USA:s nationalmarsch, vad nu detta skulle innebära, och det har också föreslagits att den skulle ersätta The Star Spangled Banner som nationalhymn. Det var praxis att Sousa ställde upp pistongerna, trumpeterna, trombonerna och pickolaflöjterna på linje främst på scenen inför sluttrion, vilket ökade begeistringen. Sousa skrev själv en text till marschen, ?Let martial note in triumph float?, och den har fått låna melodi till åtskilliga andra sånger över världen. Senare har såväl The Stars and Stripes forever som sex andra Sousa-marscher försetts med patriotiska texter av Charles Burr och sjungits in av den 375 röster starka Mormon Tabernacle Choir.
Denna den mest patriotiska av alla patriotiska amerikanska marscher har utan tvekan blivit den över hela världen mest kända och spelade marschen. Bara försäljningen av noter inbringade Sousa 400 000 $ under hans livstid. Inte sällan glöms ?forever? bort i titeln, och för övrigt hade märkligt nog förlaget föreslagit Sousa detta. Sedan upphovsrätten i USA enligt dess copyright-lagstiftning upphörde 1953 har mängder av arrangemang, omarbetningar och parafraser sett dagens ljus. (Enligt senare internationell upphovsrättslag blev marschen ?fri? först 2002.) I Sverige har den framförts under titlarna Under Stjärnbaneret (efter mönster av den tyska titeln Unter dem Sternenbanner) eller enbart Stjärnbaneret. Vid kavalleriet sjunges till denna melodi Till hästen av Björn Oldenstam, medan man står på stolen med vänstra foten på bordet.
Den amerikanska marinkårens valspråk är Semper fidelis (latin för ?Alltid trofast?), och 1888 skrev Sousa marschen med detta namn, då han var chef för Marinens musikkår i Washington. Triodelen bygger på hans trumpet- och trummarsch With steady step från 1886. Amerikanske presidenten Chester A Arthur hade i ett samtal med Sousa uttryckt sitt missnöje med presidenthymnen Hail to the Chief, och då Sousa sade att det i själva verket var en skotsk båtsång, föreslog presidenten att han skulle komponera en mer passande musik. Sousa svarade med att komponera två stycken, dels Presidential Polonaise (1886) och dels två år senare Semper fidelis. Den var tillägnad de män som inspirerat den, officerarna och männen i US Marine Corps, eller med Sousas egna ord: ?Jag skrev Semper fidelis en kväll i tårar, sedan mina kamrater i marinkåren hade sjungit sin berömda hymn på Quantico-basen?, ett exempel på Sousas patriotiska sentiment.
Vid uruppförandet demonstrerade Sousa sitt sinne för teatraliska effekter. Hans kår marscherade nedför Pennsylvania Avenue och, då kåren nådde hederstribunen med president Harrison, hade man nått till trumpettemat efter det kända trumsolot och plötsligt höjdes tio extra trumpeter, som öste ut temat unisont. Därefter fastställdes den som officiell marsch för US Marine Corps, medan Marine?s Hymn är dess ej officiellt fastställda marschsång. Förhållandet mellan de två illustreras av ceremonielet vid installationsparaden för en amerikansk president. Just innan US Marine Band, ?The President?s Own?, når fram till presidentens tribun spelas Semper fidelis. Efter att sedan presidenten saluterats med fyra Ruffles and flourishes bryter man ut i Marine?s Hymn.
Semper fidelis, som Sousa själv ansåg som sin bästa, är mycket populär över hela världen och spelas nog ofta utan vetskap om dess huvudman, som inte alltid är så populär. Den var bl a favoritmarsch för kejsar Wilhelm II i Tyskland. som ju hade mycket annat i den vägen att välja på. Själv har jag starka minnen av den, spelad av Svea livgardes musikkår med Karl-Erik Lennholm, som blommade ut i trion på sin baryton och med sitt berömda vibrato.
Trots sin ålder på 62 år tillfrågades Sousa 1917 om han skulle kunna tänka sig att återinträda i militär tjänst under det pågående första världskriget. Som den stora patriot han var accepterade han detta, förutsatt att han fick bestämma lönen själv. Detta gick man med på, inte utan en viss oro, men Sousa bestämde lönen till en dollar per månad. Under denna tjänstgöring blev han ombedd att komponera en marsch för 306th Field Artillery omkring artillerisången The Caissons go rolling along eller The Caisson song, som man trodde var från inbördeskrigets dagar (?caisson? betyder i detta sammanhang kanonvagn). Sousa tyckte om sången och gick med på att använda den. Han bytte tonart, förändrade harmonin, förbättrade melodin, gav den en mer frisk rytm och lade detta till sitt eget originalmaterial. Den fullständiga marschen publicerades sedan som US Field Artillery och spelas inte sällan med kanonskott.
Sousas marsch medförde att den ganska litet kända artillerisången blev arm?ns populäraste sång, och titeln på själva sången ändrades till The Army goes rolling along, som godkändes 1956 för US Army av försvarsministern. Otaliga är de amerikanska krigsfilmer där denna melodi ljudit. Det blev en överraskning för Sousa att kompositören av The Caisson song fortfarande var i högsta grad vid liv och att sången var mindre än tio år gammal. Den hade skrivits i mars 1908 av löjtnanten, sedermera brigadgeneralen Edmund Louis Gruber (1879-1941) vid US Army Field Artillery i Filippinerna. Texten skrevs med hjälp av två officerskamrater. Sången blev ännu populärare då Hoover Vacuum Cleaner Company använde melodin till en reklamsång. Senare krävde artilleriofficerare att Hoover skulle sluta använda deras egen exklusiva sång. Gruber, som hade komponerat över hundra sånger för nöjes skull, försökte förgäves få sin upphovsrätt erkänd och därmed royalty. Det kan nämnas att vid Sousas begravning fördes hans kista på just en kanonvagn, dragen av åtta vita hästar, medan US Marine Band spelade Semper fidelis i sorgtempo.
Allusionsmarschen, dvs en marsch som alluderar på eller citerar en äldre känd komposition, är ganska vanlig hos Sousa. En annan dylik, som också har anknytning till artilleriet, är marschen Ancient and Honorable Artillery Company. Den skrevs 1924 omkring den kända sången Auld lang syne, som var marschsång för denna organisation, USA:s äldsta militära organisation, belägen i Boston. Sousa blev nämligen ombedd att skriva en marsch, uppbyggd omkring denna sång, och sade om detta uppdrag: ?Jag har alltid funnit stor inspiration i dessa gamla sånger..... Vi kan inte förbättra dessa enkla raka melodier, men vi kan ge dem ett mer adekvat, fullvärdigt uttryck?.
John Philip Sousa föddes den 6 november 1854 i Washington DC som äldste son till trombonisten i US Marine Band John Antonio Sousa, född i Spanien av portugisiska föräldrar, och en kvinna från Bayern. (En vida spridd, falsk myt, spridd bl a av Sohlmans musiklexikon, är att namnet från början skulle ha varit Sam Ogden och att förkortningen SO tillsammans med landsbeteckningen USA på bagaget skulle ha lästs ihop och därmed blivit Sousa. I själva verket är Sousa ett vanligt portugisiskt namn, och det finns t o m en portugisisk marschkompositör vid namn Ant?nio Fortunato de Sousa, som bl a skrivit Centenario, Homenagem a C G Santos C?sar, O Condest?vel och Ultramar Portugu?s). Tretton år gammal blev han musikelev vid musikkåren vid US Marine Corps och började även studier i harmonilära, komposition och violin för George Felix Benkert. Hans huvudinstrument var violin, men tog även lektioner på piano, flöjt, pistong, baryton, trombon och althorn. Efter att ha spelat i diverse orkestrar och varit dirigent i ett turnerande operettsällskap utnämndes han 1880 till ledare för US Marine Band, en post som han innehade i nästan 12 år, innan han organiserde sin egen yrkesmusikkår, Sousa Band.
Sousa Band blev berömd över Amerika och Europa och gav konserter i USA och Canada och uppträdde på Paris-utställningen 1900. Efter fyra omfattande europeiska turn?er, utförde musikkåren 1910-11 en världsturn?. Med stor energi tjänstgjorde Sousa som domare i talrika regionala och nationella musikfester, var ofta gästdirigent, deltog i ett antal organisationer och företog korståg för eller mot åtskilliga lagförslag som påverkade musikers liv. Han avled 77 år gammal i Reading, Pennsylvania den 6 mars 1932, där han skulle dirigera den berömda Ringgold Band. Han efterlämnade hustru, två döttrar och en son.
Ett musikaliskt föredöme för honom var Richard Wagner, som han kallade ?Musikens Shakespeare?, vilket dock knappas kan sägas ha präglat Sousas musik. ?ven om han som tonsättare skrev operetter, uvertyrer, sånger, danser, soli, humoresker etc i allt 340 verk är det marscherna som gjort honom berömd och gett honom epitetet ?Marschkungen?. Det har sagts att hans marscher kännetecknas av extrovert energy, rytmisk vitalitet och spektakulära, överraskande effekter, unikt kombinerade med geniala melodier och en suverän instrumentation, allt sammansmält till en enda musikalisk helhet. Detta stämmer förvisso, men detsamma kan sägas om många europeiska marscher och illustrerar med all önskvärd tydlighet svårigheten att verbalt beskriva en viss typ av marscher. Själv sade Sousa att en bra marsch skall få en man med träben att marschera. Det har ofta påpekats att hans melodier är lätta att spela på violin, Sousas instrument, och svåra för mässingsinstrument, men själv var han angelägen om att inte komponera vid pianot, för att detta inte skulle sätta sin prägel på marscherna. En originell användning av Sousas marscher finns dokumenterad i en insändare i tidskriften Playboy, nämligen som afrodisiakum.
Jämte ett antal marscher för trumpet- och trumkår komponerade han 136 marscher för harmonikår. Förutom ovan behandlade marscher är de mest spelade följande, nämligen The Black Horse Troop (1924), Bullets and Bayonets (1918), El Capitan (1896), The Crusader (1888), The Fairest of the Fair (1908), The Free Lance (1906), The Gadiator (1886), Hands Across the Sea (1899), The High School Cadets (1890; antagen 1965 som marsch för Kungl Flygkadettskolan, från 1966 Flygvapnets krigskola, från 1982 Flygvapnets krigshögskola, senare Flygvapnets Uppsalaskolor, från 2005 Luftstridsskolan), The Invincible Eagle (1901), King Cotton (1895, marsch för Support Weapons Company i Grenadier Guards), The Liberty Bell (1893, marsch för Headquarter Company i Grenadier Guards), Manhattan Beach (1893), Nobles of the Mystic Shrine (1923), Sabre and Spurs (1918), The Thunderer (1889) och The Washington Post (1889; bidrog framförallt till lanseringen av sällskapsdansen twostep).
Lars C Stolt
Om webplatsenCookies Personlig information Teknisk information Kontakta webmaster |
KontaktStyrelsen Militärmusiksamfundet Abrahamsbergsvägen 89, 1 tr ner 168 30 Bromma |
Följ oss på |