På detta sätt kommer vi att, med jämna mellanrum, publicera delar av de artiklar som Lars C Stolt skrev genom åren för Marschnytt. Du som är medlem kan redan nu läsa alla inne på medlemssidorna.
ALTE KAMERADEN, Carl Teike
Världens mest omtyckta och spelade marsch är utan tvivel Alte Kameraden (Old comrades, Gamla kamrater, Vanhat tovarit, Velehos camaradas, Vieux camarades etc.), som lyckats förbli politiskt obelastad och behålla ett oanfrätt anseende över alla etniska och kulturella gränser och i alla politiska system (med ett nedan behandlat, kuriöst undantag). Den och några få andra marscher brukar kallas “Weltmärsche” (världsmarscher).
Carl Albert Hermann Teike (1864-1922) föddes i det pommerska Altdamm som fjärde barn till en smedmästare. Sedan familjen flyttat till Züllchow vid Stettin, började den musikaliskt begåvade Carl studera musik för stadskapellmästaren Paul Böttcher i Wollin och lära sig olika blås- och stråkinstrument liksom slagverk. Hans huvudinstrument blev valthorn, och redan under det andra läroåret verkade han som solist i det av stadskapellmästaren ledda kurkapellet. Då Teike fullbordat sin femåriga utbildning, inträdde han som treårsfrivillig 1883 i musikkåren vid Grenadier-Regiment König Karl (5. Württembergisches) Nr 123 under regementskapellmästaren Julius Schreck. Dessutom tjänstgjorde han som hornist i Ulmer Stadttheater. Hans mål var att bli militärkapellmästare.
Redan 1885 komponerade Teike sin första marsch Am Donaustrand (senare Prinz Albrecht), och därmed inleddes med stöd av hans kompanichef Hauptmann Rampacher och kapellmästaren Schreck en lysande marschkompositörsbana. Snart nog avancerade han till underofficer (Unteroffizier-Hoboist). Hans militära bana skulle emellertid ta ett abrupt slut genom ett byte på kapellmästarposten. Den nye kapellmästaren Oelte hade ingen förståelse för nya marscher, och då Teike sin vana trogen 1889 kom med en ny marsch, sade Oelte sedan de sista tonerna nätt och jämnt förklingat: “Marscher har vi nog av, stoppa den i spisen!”. Den ännu titellösa marschen skulle senare få namnet Alte Kameraden, ett namn som kamraterna på avskedsfesten inspirerat till. Episoden fick nämligen Teike att lämna militärmusiken. Då han sedan märkte att de tyska musikkårerna kopierade noterna från varandra, sålde han förlagsrätten till Fritz Mörike i Stettin för en engångssumma på några mark.
Efter avskedet från militärtjänsten blev han polisman i Ulm för att 1895 få anställning vid polisen i Potsdam. Denna Preussens gamla residens- och soldatstad blev en synnerligen fruktbar miljö för Teikes marschkomponerande, och här tillkom sådana lyckokast som In Treue fest, Prinz Wilhelm, Für Thron und Reich, Kaiser-Parole och Graf Zeppelin. En lunginflammation 1907 försämrade hans hälsa och han lämnade sin polistjänst. I Landsberg an der Warthe fick han en tjänst på provinsmyndigheten, och även åren i Landsberg blev lyckosamma för marschkompositören. Under denna tid uppträdde han ofta som gästdirigent vid välgörenhetskonserter med olika lokala musikkårer i Landsberg, Stettin och andra orter, inte minst under tiden efter första världskriget, en tid som avspeglades i marschtitlar såsom Friedensfeier, Neue Zeiten och Wieder daheim. En hedersam och då förmodligen ömtålig beställning från Frankrike på några marscher för franska armén blev tyvärr aldrig effektuerad på grund av hans försämrade hälsa, som ledde till hans alltför tidiga död 1922. I begravningsceremonin i Landsberg an der Warthe deltog många musikkårer, och vid avmarschen från ceremonin ljöd Alte Kameraden. Nästa musikkår satte in med In Treue fest, och de följande kårerna spelade hans andra marscher. Så sent som 1966 upptäcktes i ett Berlin-arkiv en tidigare okänd Teike-marsch utan titel. På förslag av Teikes systerson Karl Anton Döll fick den titeln Neue Kameraden.
Som kompositör arbetade Teike koncentrerat och målmedvetet. Det är svårt att hitta någon dålig komposition bland hans drygt hundra marscher, som kännetecknas av klar uppbyggnad, musikalisk infallsrikedom och en stor palett med tonfärger. Tyskarna har en något annorlunda definition av begreppet konsertmarsch än vi i Sverige; sålunda betraktas Teikes marscher i Tyskland som konsertmarscher och inte som marschmarscher (Strassenmärsche), och detta är också orsaken till att de inte togs upp i armémarschsamlingen. Alte Kameraden har också betecknats som “civil” militärmarsch. Men 1939 togs den för skams skull upp i den 1933 införda Heeresmarsch-samlingen som HM II,150. På Teikes 10:e dödsdag 1932 hade dessförinnan ett gravmonument invigts, och på 75-årsdagen av hans födelse hyllades hans minne genom att han postumt utnämndes till hedersborgare i Landsberg. Därpå följde en högtidsstund vid hans grav, varifrån deltagarna begav sig till Lindenplatz, som nu fått namnet Carl-Teike-Platz.
Ett tecken på Teikes berömmelse även i svenska militärmusikkretsar är att hans namn upptogs av militärmusikern Filip Pettersson, sedermera musikdirektören vid Karlsborgs artilleriregemente Filip Teike. Det lär ha förekommit att en del musiker i hans kår trott att han var kompositör till Carl Teikes marscher, något som han förmodligen inte hade något emot.
Som ett kuriosum får betraktas den belastning som Alte Kameraden ansågs ha i Tyskland 1997. Vid en blomutsmyckningstävling i Karlsruhe den 22 november 1997 skulle som en programpunkt Alte Kameraden spelas. Detta föranledde utländska medlemmar av stadens utlänningsråd att utfärda ett upprop om bojkott av evenemanget med motiveringen att stor utlänningsfientlighet föreligger inom försvaret och polisen och att just denna marsch spelas inom såväl försvaret som polisen. Tala om “guilt by connexion”! Teike råkade för övrigt ut får ett märkligt upphovsrättsbrott då en CD kom ut 1998 med två förfalskade titlar: Unter Waffengefährten och Die Welt in Waffen hade ändrats till Unter Kameraden respektive Die Welt ohne Waffen.
Alte Kameraden är med sina 136 takter nära fem minuter lång. (För en musikalisk analys hänvisas till Achim Hofers avhandling; se källförteckningen.) Den har även försetts med texter. Strax före andra världskriget kom sålunda en krigisk text, “Nach dem Kampfe zog das ganze Regiment”, som framfördes av en 200-manna soldatkör med musikkår, och senare skrevs en annan text av Karl Anton Döll. På Olympiska Spelen 1952 i Helsingfors visslades den av 60000 personer. Då den spelades av en stor brittisk marinmusikkår vid Cupfinalen på Wembley-stadion 1959 inför drottning Elisabeth och prins Philip, vilken sändes i TV även i Tyskland, trodde inte den kände marschkompositören och nazisten Hermann Blume sina öron. I en tidskriftsartikel tolkade han det som att Alte Kameraden nu kungligt hedrats i England, såsom tidigare skett i Tyskland. Att marschen var en världsmarsch och det därför inte var så märkligt att den spelades även i England hade tydligen Blume ingen aning om.
I Sverige förekommer marschen i en omtyckt snapsviseversion, där man till och med verbalt framför trummellanmarsch, samtidigt som man slår i bordet:
Vill du ha fysiken fin,
skall du bara dricka brännevin.
Vill du ha din mage bra,
skall du dricka det varenda da’.
Vill du ha ett glatt humör,
skall du dricka i ett enda kör.
Brännevin, ja brännevin,
det håller magen och fysiken fin.
Efter andra världskriget var Alte Kameraden under lång tid den enda marsch som kunde accepteras överallt i världen. Dess allmängiltighet har gjort att man varit försiktig med att anta den som förbandsmarsch. Den enda enhet som mig veterligt har den som sin marsch är den kanadensiska försvarsmaktens Administration Branch och här hemma är den KFUM-gymnasternas marsch.
Lars C Stolt