På sociala medier uppmärksammade den pensionerade militärmusikern Carlo Nilsson att det var 100 år sedan den då 26 åriga militära musikdirektören Ille Gustafsson kom till Kristianstad – en militärmusiker som var med och grundade bland annat orkesterföreningen (som idag heter Christianstad Symfoniker), flertalet andra körer och orkestrar, samt Kristianstads konserthus. Men det var vid Kungliga Norra skånska infanteriregementet I 6, han hade sin dagliga tjänstgöring. Kortet ovan är ett ateljéfoto från 1924 då Gustafsson tillträdde sin tjänst i Kristianstad.
Carlo påminde även om att Ille Gustafsson var landets första musikinspektör. Gustafsson var även känd som tonsättare till Svea livgardes defileringsmarsch från 1950. Efter lite letande hittades en gedigen artikel av salig Lars C Stolt (mångårig verksam medlem i Militärmusiksamfundet), där både marschen, Ille Gustafsson, andra marscher och anekdoter skildras.
KUNGL SVEA LIVGARDES DEFILERINGSMARSCH & GRIPEN, Ille Gustafsson
Hos oss som följde Svea livgardes musikkår och dess efterföljare under 1950- och 60-talen i högvakter, konserter och flaggfester ringer en viss suggestiv marsch fortfarande i öronen: Kungl Svea livgardes defileringsmarsch av Ille Gustafsson (1898-1981). Det var framförallt den marschen som av mig förknippades med denna musikkår under skilda namn. Det är inte första gången som en militärmusiker, som inte gjort sig känd som en stor marschkompositör, dock gjort ett lyckokast som verkligen slagit an.
Ille Alexander Stanislaus Gustafsson föddes den 17 augusti 1898 i Svalöv i Skåne och antogs som musikelev 1912 vid Karlskrona grenadjärregemente under musikdirektör Oscar Alm. Hans instrument var klarinett, B-kornett och piano. Han blev elev vid Musikkonservatoriet i Stockholm 1916 och avlade musikdirektörsexamen 1921. Där hade han studerat piano för Lennart Lundberg, kontrapunkt för Ernst Ellberg och dirigering för Olallo Morales. Han idkade även studier i Berlin, Dresden, Paris och London. Sin första musikanförarbefattning fick han 1922 som musikfanjunkare vid Norrlands dragonregemente. Året därpå blev han musikdirektör där med underlöjtnants tjänsteställning och 1924 musikdirektör vid Norra skånska infanteriregementet. År 1927 blev han musikbefälhavare (tidigare hade en officer vid regementet varit musikbefälhavare). Löjtnants tjänsteställning fick han 1928 och kaptens 1938. Han blev musikdirektör vid Svea livgarde 1944 efter Per Grundström och ledde dess musikkår till 1957. Åren 1944-52 var han dessutom rådgivare i militärmusikfrågor åt chefen för armén och i denna egenskap inspektör för armémusiken. Han utnämndes 1952 till musikinspektör med majors tjänsteställning och var 1952-58 inspektör för militärmusiken.
Ille Gustafsson grundade 1928 Kristianstads orkesterförening, vars dirigent han var till 1944, då han blev hedersledamot. Han var även dirigent för Kristianstads oratoriekör 1928-44 och under samma tid lärare i instrumentalmusik vid stadens folkskolor. Åren 1938-40 var han dirigent för Malmö radiosymfoniorkester, radioorkester och underhållningsorkester. Han framträdde även som gästdirigent vid Konsertföreningen i Stockholm, radioorkestrarna i Stockholm och Göteborg och Malmö konserthusstiftelse. Han hade ett flertal utredningsuppdrag i militärmusikfrågor, bl a som ledamot av 1955 års militärmusikutredning och expert 1958-59 i den av Kungl Maj:t tillsatta Organisationsnämnden för Militärmusiken (OfM). Som sådan får han ta huvudansvaret för att den klassiska svenska stämbesättningen med kornetter och ventilbasuner avskaffades, och detta genomförde han trots att han själv varit kornettist.
Han var kommenderad till tyska armén 1931 och till brittiska armén 1939 och 1953 för att studera militärmusikfrågor. Vid det första tillfället i Britannien gästdirigerade han den stora elevmusikkåren vid The Royal Military School of Music på Kneller Hall. Han representerade även Skandinavien i en prisdomarjury i London vid en av Boosey & Hawkes anordnad internationell marschkompositionstävling 1954. I samband med fullgjort juryuppdrag gästdirigerade han en brittisk jättemusikkår i Royal Albert Hall den 14 april 1955. (Gustafsson dirigerade Alfvéns Midsommarvaka och Du gamla, du fria.) Det var vid just denna tävling som av 605 tävlingsbidrag första pris gick till den fina marschen Siegeswille av tysken Willy Löffler. Marschen blev sedan under titeln Ad astra mycket spelad, inte minst i Stockholms högvakt. IIle Gustavsson deltog vidare med Svea livgardes musikkår i en nordisk militärmusikfest i Köpenhamn 1947 och vid Volkswagenwerk-jubileet i Wolsburg 1955. (Här kan noteras att man då framträdde i uniform m/ä, men inte i kask, utan i skärmmössa. Kanske ansågs kasken alltför preussisk?)
Han erhöll många hedersbevisningar. Sålunda blev han associé av Musikaliska Akademien 1943 och ledamot 1971. (Alla associéer blev ledamöter i och med att kategorin associéer avskaffades vid akademiens 200-årsjubileum 1971. För övrigt kan noteras att Per Grundström blev något irriterad över att Ille Gustafsson inte ville kosta på sig en egen akademisk frackkrage utan låna Grundströms.) Riddare av Vasaorden 1 klass blev han 1936 och riddare av Svärdsorden 1 klass 1959. (Det senare blev han sedan han påpekat att han hade tilldelats Vasaorden på grund av andra förtjänster än tjänstgöring i militärmusiken.) Av utländska ordnar var han riddare av Danska Dannebrogsorden, Norska Sankt Olavsorden 1 klass, Isländska Falkorden och Storbritanniska Victoriaorden. Vidare innehade han Konung Gustaf V:s jubileumsminnestecken med anledning av 90-årsdagen, Sveriges Orkesterföreningars Riksförbunds förtjänsttecken, Olympiska ryttarspelens förtjänstmedalj och Sveriges Civilförsvarsförbunds förtjänstecken i silver. Ille Gustafsson avled den 3 juli 1981 i Helsingborg.
Som kompositör inskränkte sig Ille Gustafssons oeuvre till en kantat till invigningen av Kristianstads konserthus 1936 och fyra marscher. Den mest kända av dessa är utan tvekan Kungl Svea livgardes defileringsmarsch. Då överste Gösta von Stedingk 1950 skulle lämna sin befattning som sekundchef för Svea livgarde, hyllades han av sin musikdirektör med en marsch, Överste von Stedingks marsch. Marschens uruppförande och överlämnande gick till på följande, för Gustafsson typiskt storvulna sätt. Då översten den 1 oktober 1950 tog hissen upp till officersmässen i Svea livgardes kaserner i Sörentorp (eller Ulriksdal, som många hellre sade), stod på varje trappavsats trumslagare, som hela tiden slog virvel, och högst upp stod Gustafsson med musikkåren och slog in den nya marschen. På överstens begäran ändrades titeln till Kungl Svea livgardes defileringsmarsch. Här avses det nya begrepp “defileringsmarsch” som infördes på 1940-talet såsom ett slags andrahandsmarsch som ett komplement till regementsmarschen. Denna defileringsmarsch fastställdes inte på högre ort och har heller inte någon reglementerad ceremoniell funktion, vilket förmodligen bidragit till att regementenas defileringsmarscher i regel aldrig blir spelade, med Gustafssons marsch som ett strålande undantag. (Det gamla begreppet “defileringsmarsch” från 1800-talet avser det som idag kallas regementsmarsch, och i Kungl Flottan fortfarande heter defileringsmarsch.) Det offentliga uruppförandet ägde rum vid musikkårens årliga uppvisning i Musikaliska akademiens konsertsal den 20 april 1951. Inför musikkåren brukade marschen av Gustafsson kallas “Min marsch”, vilket blev en del musikers smeknamn på marschen ifråga.
Ille Gustafssons näst mest kända marsch är Gripen, som skrevs 1924 och tillägnades chefen för Norra skånska infanteriregementet (I 6), översten och friherren Robert Marks von Würtemberg. Den inleds med I 6:s igenkänningssignal, som även återkommer senare i marschen, nästan som ett ledmotiv. Titeln syftar på den skånska gripen, närmare bestämt i den form den har i Kristianstads läns vapen och I 6:s vapen, nämligen ett avslitet rött griphuvud på guld och med blå krona och fem röda och silverne strutsfjädrar. Chefen för Norra skånska pansarbrigaden (PB 26), “Kristianstadsbrigaden”, antog 1967 marschen som marsch för brigaden, som tillsammans med I 6:s efterträdare P 6 dock lades ned 1994.
Under sin tid vid I 6 skrev Ille Gustafsson även marschen Skånska gossar, även med titlarna Skånska mannar och Skånska pågar. Med den sistnämnda titeln har den i trion fösetts med texten “Vi är skåningar, neka till det, om du törs” av Nils Ludvig Olsson.
En fjärde marsch skrev Gustafsson 1967, tillägnad Svea livgardes musikkårs kamratförening, exakt titel okänd. Den uruppfördes detta år av kamratföreningen vid en konsert på Solliden på Skansen. Sedan dess har emellertid denna marsch inte hörts av. Slutligen kan nämnas två jägarhornsmarscher av hans hand: Signalhornsmarsch nr 1 och Signalhornsmarsch nr 2.
Ille Gustafsson var en färgstark person med sinne för pompa och ståt och storslagna effekter. Ett exempel på detta var ovan beskrivna presentation av Svea livgardes defileringsmarsch. Därför blev han även utsatt för hån och drift från en mindre överdådig, mer vardagssvensk omgivning, såsom då han på konserter uppträdde scensminkad eller då han på Kungl Slottets yttre borggård draperade musikaxelprydnaden eller slängkappan så, att hans ordnar och medaljer skulle synas ordentligt. (Den 1953 införda axelprydnaden för musikpersonal bär för övrigt hans signum, även om den föreslagna versionen helt i guldtråd för musikinspektören själv aldrig blev antagen.) Då han ledde flera musikkårer, såsom på Stadion den 6 juni eller Arméns stora stadionuppvisning 1953 med sju musikkårer, uppträdde han med en stav, kraftigare och kortare än en regementstrumslagarstav. Denna oreglementerade stav, som huvudsakligen användes för avslag av musiken, var i själva verket en gåva till Ille Gustafsson från musikhandlaren Steiner, men faktum var att även Gustafssons efterträdare Bertil Wiklander använde staven första året på Stadion.
Till sist skall refereras en närmast anekdotisk episod. Då Gustaf VI Adolf efter trontillträdet 1950 tog emot Stockholms garnison på den gamla övningsplatsen Ladugårdsgärdet en kall höstdag kom Ille Gustafssons läggning till uttryck i att han uppträdde i tunn uniform utan kappa. Då han skulle dirigera de sammanslagna musikkårerna, lät han emellertid övertala sig att stoppa upp en Dagens Nyheter innanför vapenrocken. Eftersom han var en dirigent med stort utspel, kom denna tidning att vandra nedåt allteftersom förbimarschen fortskred. På den tiden förekom alltid dagens strömmingsnoteringar i tidningen, och från en av Gustafssons vedersakare, regementstrumslagaren Karl-Axel Lennholm, som stod alldeles nedanför dirigentpulten, som på dirigentens order gjorts särskilt hög, hördes rätt som det var högt och tydligt: “Nu kommer strömmingsnoteringarna!” Tidningen föll strax därpå till marken och plockades upp av musikdirektören vid Kungl Flottans musikkår Bertil Driving. Detta var överhuvudtaget inte Ille Gustafssons dag. Han hade före paradens början fått tecken för tidigt, och redan när USA:s ambassadör kom slog han in Svenska arméns paradmarsch i tron att det var kungen som anlände.
Lars C Stolt
