Han som skrev notboken år 1715 under sin fångenskap i Tobolsk efter Poltava hade hösten 1697 tillträtt som 1:e skalmejblåsare vid staben på Skaraborgs infanteriregemente. Under karolinsk tid, alltifrån indelningsverkets införande till krigsslutet 1719, höll svenska infanteriregementen skalmejblåsar- och hautboistensembler vid regementsstaben för överstens underhållning och representation samt ceremonier. I besättningen ingick minst fyra blåsare: tre skalmejor och en dulcian, in på 1700-talet ersatta av hautbois (oboens föregångare) och fagott. I en sådan kvartett, vår tidigaste militära harmonimusik, deltog alltså Blidström.
Om detta kan läsas i flertalet regementshistoriker, i fonogramkommentarer och annan facklitteratur. En del läsare tycks ha förletts att tro att de fyra blåsarna skulle utgöra en komplettering till kompaniernas signalgivare, spelet med trummor och pipa, som fanns dessförinnan. Men skalmejkvartetterna tillkom inte för att spela med dessa, de hade helt andra arbetsuppgifter än kompaniernas signalgivning.
Svenskt bevarat notmaterial till denna musik är mycket magert. En del jämförelsematerial finns utomlands. Gustaf Blidströms bok innehåller stämmor och melodier till marscher och dansmusik. Till bokens tjugo marscher har han blott givit understämmor (”secundus”), bara till tre av dem även förstastämmor (”primus”). I någon av Blidströms understämmor har en dubblering gjorts, kanske är det felskrivning eller alternativ. En understämma ger ju långt ifrån hela bilden av musiken, och att utifrån enbart en sådan söka rekonstruera de stycken Blidström spelade med sina tre kollegor är förstås ett grannlaga företag. Ett par tidigare rekonstruktionsförslag är Edenstrands arrangemang av två marscher, inspelade med tre oboer och fagott (”Älvsborgarens regementsmusik från fyra sekel”, TRAD 2, 1998).
Slagverkaren Rolf Landberg har lanserat och på eget förlag givit ut sina rekonstruktionsförslag av marscherna i handskriften samt faksimil därur: ”Blidströms marscher. Rekonstruktion av militärmusik från 1700-talets Sverige” (2023). Min tolkning är att han främst har önskat skapa tidsenliga trumstämmor och då prövat att utgå ifrån Blidströms material. Forskning om icke-svenskt material har visat att trumstämmor i samspel med melodistämmor har kunnat förekomma i fransk hautboistmusik, men på svenskt område är sådant inte känt.
Någon fast, trestämmig ensemble där regementsstabens hautboister ingick tillsammans med kompaniernas pipare och trumslagare förekom inte i 1700-talets militärmusik. Ändå hävdar Landberg i sin baksidestext att stämbesättningen vid dåtidens svenska infanteriregementen skulle ha varit ”flöjt, oboe, fagott och trumma”. Nio av hans rekonstruktionsförslag har således fått tre, elva av dem bara två, melodistämmor (utan instrumentbeteckningar) förutom trumstämma. Baslinje saknas i hälften av dessa rekonstruktionsförslag av musik från generalbasepoken, en tid då bas- och melodistämmorna var fundamentala.
Nr 38, 39 och 40 av Blidströms marscher har två stämmor, som följs åt i princip på ters- eller sextavstånd; enstaka stämkorsningar förekommer. Inom genren är det en vanlig stämföring, som Rolf Landberg har tillämpat på samtliga övriga marscher. ”Rekonstruktionerna” av marscherna 38–40 är dock rena transkriberingar av Blidströms båda stämmor. Fyrstämmiga arrangemang av två av dem finns på CD:n TRAD 2.
Landberg använder tidigare forskning och texter för sin korta textkommentar, men utan referenser. Karlstads universitet har finansierat projektet som konstnärligt utvecklingsarbete. Mitt intryck av läsningen är ett påbörjat ”work in progress” inom ett intressant ämne, ambitiöst och dristigt, men på vinglig grund.
I december 1697 efterträdde Gustaf Blidström Hans Jörgen/Giörgen som 1:e skalmejblåsare vid Skaraborgs regemente. Namn stavas ofta fel i dåtida rullor, men av rullor från åren därefter framgår att ”Blijbergh” avser Blidström. I avlöningslista 1698 för regementsstaben står också de tre kollegorna Petter Kruus[e], Casper Gross och Hans Knapp. – SE/KrA/0009/A/G IV b/50 (1698), bild 123.