”De här 57 unga blås- och slagverksmusikanterna kommer att bli mycket viktiga stöttepelare i det kommande professionella och ideella Blåsmusiksverige”, var en av mina första tankar när jag satt i Kungasalen på Kungliga Musikhögskolan lördagen den 10 augusti och lyssnade till en av avslutningskonserterna med årets Landslag i blåsmusik.
Den 30 juli träffades de 57 provspelade och antagna ungdomarna (av ca 200 sökande) på Lunnevads folkhögskola söder om Linköping för att repetera i 10 dagar, och ge konserter i Linköping, Åtvidaberg, Örebro och Stockholm. Deltagarna, i ålder från 14 till 25 år, kom från Umeå i norr till Trelleborg i söder. Många av dem studerar vid musikhögskolor, eller andra högskolor och universitet, och ganska många har medverkat i Blåslandslaget flera gånger. Medaljer delades ut till tre ”femåringar” och till två rekordhållare – ”åttaåringar”.
Landslaget i blåsmusik är ett gemensamt projekt som drivs av Riksförbundet Unga Musikanter (RUM) och Sveriges Unga Blåsare (SVUB). Projektet startades 1975 av RUM och har pågått sedan dess. Målsättningen är att skapa landets bästa blåsorkester och genom deltagarna inspirera det lokala blåsmusikliv varifrån de kommer, och att bevara och utveckla den rika svenska blåsmusiktraditionen. Projektledare genom alla åren har Perry Göransson varit – en nestor i svenskt blåsmusikliv.
För sjunde året är norrmannen Helge Haukås musikalisk ledare och dirigent för Blåslandslaget. Haukås har en bakgrund som universitetslektor i dirigering vid Griegakademien i Bergen, har varit solokornettist och konstnärlig ledare i Forsvarets Musikkorps Vestlandet, solotrumpetare i Bergens Filharmoniska Orkester. Idag är han gästdirigent i flera professionella och ideella orkestrar och är dessutom jazztrumpetare och sångare!
Tyngdpunkten i konsertprogrammet låg på originalmusik för blåsorkester, ovanligt många musikstycken skrivna av nu levande tonsättare och några av verken skrivna för professionella orkestrar. Programmet inleddes med den pampiga Fanfare for the Virtous av Axel Petrén, trumpetare i årets landslag. Axel dirigerade själv stycket. Gustav Holst är för oss blåsmusikanter en välkänd tonsättare. Marschen ur hans A Moorside Suite, nära 100 år gammal, var konsertens andra stycke. Härlig musik! Den spanske kompositören Ricardo Mollás Concerto for two trombones följde därpå, mycket fint spelat av Emil Ellénius och John Lundén-Welden. Emil är nyutexaminerad civilingenjör från Chalmers, och John börjar andra året på KMH, vilket säger något om landslagsspelarnas bakgrund och nivå.
Norrmannen Egil Hovland, känd kompositör av kyrkomusik, hade skrivit nästa stycke, Fanfar och koral Opus 54a. Det följdes av Be Thou My Vision av den amerikanske tonsättaren David Gillingham. Båda dessa stycken dirigerades med stor säkerhet och skicklighet av Wolfgang Durán, klarinettist i årets landslag. Före paus fick vi lyssna till Dance of the New World av Dana R. Wilson.
Konsertens andra del inleddes med den effektrika Danse Satanique av Alexandre Kosmicki. Därefter övergick konserten i en ”lättare” del, genremässigt. Mozarts Rondo alla turca spelades mycket elegant och musikantiskt av orkesterns träblåsare, ledda av Wolfgang Durán. Sam Rydbergs marsch Gardeskamrater kom härnäst. Det är inte ofta man hör den spelas av en orkester på 57 personer! I norrmannen Frode Thingnaes Samba Loco visade orkestern att den även behärskade latinamerikansk svängig musik. Sista stycke på programmet var körstycket Even when He is silent av Kim André Arnesen. Orkesterns flerstämmiga sång blev en mycket stämningsfull och berörande avslutning på konserten. Som extranummer fick vi lyssna till Days of Wine and Roses av Henry Mancini där Helge Haukås sjöng, improviserade på sin kornett, showade och bjöd på sig själv.
Hela konserten var en imponerande uppvisning i ambitiöst, intressant och noggrant repertoarval, framföranden på hög nivå, välklingande blåsmusik, ungdomlig energi och entusiasm, allt under skicklig och inspirerande ledning. Perry Göransson presenterade programmet spirituellt och med matnyttigt innehåll, och han marknadsförde blåsorkestern som orkesterform och dess möjligheter tydligt och entusiastiskt. Kungasalen var så gott som fullsatt och applåderna många, starka och varma. Den stämning som uppstod under konsertens andra del upplever man inte ofta.