Köerna ringlade utanför kungliga slottet redan en timme innan det var dags för en av årets höjdpunkter på konsertåret. Marinens musikkår hade kommit till Stockholm på nyårsafton för att hålla den traditionsenliga nyårskonserten i Slottskyrkan. Denna konsert varvas mellan de professionella musikkårerna, men på grund av senaste årens restriktioner var det MMK som även hade senaste gången. I år var vädret mildare än vad man kan minnas från senaste årens köande i många minusgrader. Som underhållning i väntan på att portarna skulle öppnas kom vaktparaden i slottsbacken med Arméns musikkårs trumslagare i täten, alltid lika spänstigt spel i ur och skur.
Väl inne i den fullsatta Slottskyrkan bjöds vi på ett högtidligt och traditionsrikt program under ledning av musikdirektör Alexander Hanson och med Agnes Auer som sångsolist. Som sig bör inleddes med en ouvertyr. Denna gång Rossinis till Italienskan i Alger, efterföljd av den finstämda Urlicht ur Gustav Mahlers andra symfoni. Därefter var det dags att göra bekantskap med Susanna och hennes aria ur Figaros bröllop, av Mozart, tolkad av Agnes Auer på ett underbart sätt, tätt följd av Händels känslosamma aria Lascia ch’io pianga. Agnes underbara röst värmde i den annars lite kylslagna Slottskyrkan.
Så var det dags för de traditionsrika låtarna när Alexander Hanson i ett rafflande tempo slog in Tjajkovskijs svit ur Nötknäpparen. Musik som hör årstiden till och som värmer ett gammalt blåsmusikerhjärta lite extra. Vi fick förutom Ouvertyren höra både Karamellfens dans och Rörflöjternas dans innan Trepak drog ner rungande applåder.
Dagens konsert var mycket välbesökt och man kunde se välbekanta ansikten från både Försvarsmusiken och näringslivet tillsammans med hedersgästen prinsessan Christina, fru Magnuson, med make. Platserna var fyllda till bristningsgränsen.
Innan vi gick hem för att fira nyår bjöds vi på några välkända klassiker. Franz Lehárs Vilja- sången ur Glada änkan och Richard Strauss-valser ur Rosenkavaljeren hör nyårsfirandet till. Men ingen nyårskonsert kan väl kallas nyårskonsert utan Radetzkymarsch av Johann Strauss d.ä. Marschen, som är tillägnad den store fältmarskalken Josef Wenzel Radetzky von Radetz, har kommit att bli vad man förknippar med nyår och Wienerfilharmonikernas konserter. En av de få marscher, i mitt tycke den enda, som det är tillåtet att klappa i takt till bland publiken. Den eminente musikdirektören i Slottskyrkan lyckades med konststycket att faktiskt få publiken att hejda sig och klappa nyanserat i de svaga partierna.
Applåderna ville inte tystna och vi fick verkligen utdelning för våra ovationer när Agnes Auer återigen kom in för ett extranummer och framförde O mio babbino caro, ur Puccinis opera Gianni Schicchi. Ingen kunde väl vara oberörd efter denna, så det blev ytterligare ett extranummer. Vilket…?
Ja, inte kan väl en konsert med MMK vara fullständig utan att få höra Reginamarsch, med traditionsenligt dubbelslag i bastrumman. Så även denna gång.
Med de sprittande och välklingande klangerna i minnet kunde vi så bege oss hem i årets sista timmar, för att så småningom få tillönska varandra ett Gott Nytt År! Musikkåren hade en lång bussresa framför sig ner till Karlskrona, men jag hoppas att de kom hem i god tid innan tolvslaget. Tack MMK och alla andra militärmusikkårer för den glädje ni givit oss under året – vi ser fram emot att få lyssna till er även kommande år!