Det var temat för Arméchefens konsert 25 november i Stockholms konserthus. Salen var prydd med svenska och brittiska flaggor. Temat var valt då chefen för armén generalmajor Jonny Lindfors bjudit in sin brittiska kollega general Sir Patrick Sanders som hedersgäst. Detta som ett tecken på det goda samarbetet mellan våra arméer.
På scenen var Arméns musikkår under ledning av musikdirektör Eric Solén. Gästartister var Kristin Amparo och Daniel Sorange. Som spirituell konferencier medverkade Josef Beltzikoff. Som en hyllning till hedersgästen inleddes konserten med Regimental March of The Royal Green Jackets, det regemente där Sir Patrick började sin militära bana. Som lätt infanteri hade det en marschtakt på 140 steg i minuten. De skulle strida i spridd ordning framför egna trupper och måste därför komma fram snabbt. De kunde därför inte ha trummor utan signalhorn. Det framgick av marschen med horninslag, här spelat av fyra hornblåsare. Som en andra hyllning till hedersgästen spelades Morgonstämning och Anitras dans ur Edvard Griegs Peer Gynt. Sir Patrick är uppväxt i Norge. Mars och Jupiter ur Gustav Holsts Planeterna förde oss åter till det brittiska temat.
Nästa stycke förde oss till vår arméchefs Norrbotten genom en konsert för symfonisk blåsorkester av Örjan Fahlström Ryjvvije, där fjällvärlden skildras. Andra satsen framfördes. Sedan blev de genrebyte till säckpipa. Hans Corell blev vid ett besök i Skottland inspirerad av säckpipa och kom att lära sig att spela. Han är mera känd som Undergeneralsekreterare för rättsfrågor i FN. Vid slutet av sin tjänst komponerade och framförde han sin Hymn-Secretary General Kofi Annan’s Prayer for Peace. Den framfördes nu av Arméns musikkår med Pipe Major Mark Black som solist.
Avdelningen före paus avslutades med klassiska melodier från The Last Night of the Proms: Rule Britannia! (Thomas Arne), Pomp and Circumstance March No. 1 (Edward Elgar), Jerusalem (Hubert Parry) och Auld Lang Syne (William Shield). Alla i förkortad version. Daniel Solange sjöng till Jerusalem, som medlem I Försvarets Fältartister uppträdde han I uniform. Hans sång ville man höra mer av, så man blev lite besviken över att man inte fick höra hela stycket. Men han fick komma igen.
Andra avdelningen inleddes med tre James Bondsignaturer; Live and Let Die (Paul och Linda McCarntney), Skyfall (Adele Atkins) och Thunderball (John Berry och Dom Black). Skyfall sjöng av Kristin Amparo. Vilken röst, vilket framförande! Hon återkom med sitt bidrag i Melodifestivalen 2015 I see you, som hon skrivit tillsammans med Fredrik Kempe och David Kreuger. Innan sången berättade hon lite om bakgrunden, som beskrev en del av hennes liv. Att hon är föd i Columbia i en fattig familj och adopterades till Sverige och senare fick kontakt med sin biologiska mamma. Daniel Solange återkom med Avicis Wake me up. Här fick han fart på publiken som leddes i handklappning.
Nästa stycke annonserades som önskad av Arméchefen, Heavy Metall! Iron Maidens The Trooper. Ingen genre är främmande för Arméns musikkår. Naturligtvis finns medlemmar som spelar elgitarr och elbas. Så det berömda riffet spelades med bravur. Nu blev det utan sång. Men texten (som man i oiginal knappast kan höra då den skriks fram) har brittisk anknytning, då den handlar om Lätta brigadens anfall vid slaget vid Balaklava. Om en kavallerist (the trooper) och hans häst som stupar på slutet.
Nu drog det ihop sig till avslutning och konsertens andra marsch spelades. Marschen för Jonny Lindfors ursprungförband, Lapplands jägarregementes marsch, Friska tag av Hjalmar Modéer.
Den brittiske generalen och vår arméchef kom upp på scenen och Sir Patrick tackade för inbjudan och konserten. Han började sitt tal på norska, vilket uppskattades av publiken, men påpekade att han i sin roll nog borde använda engelska. Förutom att berömma musikkåren, talade han om det goda samarbetet mellan nationerna, samma grundsyn avseende verksamhet och ledarskap. Dessutom tackade han för den snabba försäljningen av Archerpjäser som ersättning för de brittiska artilleripjäser som skänkts till Ukraina.
Inför avslutningen höll musikårens chef, major Per Iko, ett anförande där han berättade att vi bara varit i krig med Storbritannien en gång, men bara på låtsas. Efter Pommerska kriget 1804-05 slöts freden i Paris 1810, där Frankrike utrymde Svensk Pommern mot att vi anslöt oss till Kontinentalsystemet och därigenom förklarade Storbritannien krig. Det var dock överenskommet oss emellan att inte utföra några krigshandlingar. En formell fred slöts i Örebro 1812.
Så kom den pampiga finalen med Svenska arméns tapto av Johan Heinrich Walch, som traditionen bjuder med alla trumslagare under ledning av regementstrumslagaren David Lindberg. Det följdes av Segnale Solenne av Christer Danielsson. Som sig bör avslutades konserten med Du gamla, du fria.
Det var blandad kompott med ett tema. Vi har anledning att vara stolta över våra musikkårer och deras förmåga att spela ”all sorts musik”. Det var också en fröjd att se Eric Soléns engagerade och medryckande dirigering.