Arméchefens konsert med Arméns musikkår i Stockholms konserthus den 20 november
Förra året tillägnades Arméchefens konsert den svenska armén i perspektivet av den upprustning av den svenska försvarsmakten som då påbörjats. I år var temat franskt med underrubriken Vive la France!, som en påminnelse och ett uppmärksammande av de bilaterala banden mellan Frankrike och vårt land och de militära kopplingarna länderna emellan, historiskt, pågående och kommande, inte minst i ett NATO-perspektiv.
Konserten började högtidligt och slutade likaså. Chefen för Arméns musikkår, major Per Iko lämnade av musikkåren till arméchefen, generallöjtnant Karl L E Engelbrektson, som i sin tur lämnade av till och vände sig till den franske arméchefen, general Pierre Schill, i ett kort tal på franska. Efter det egentliga konsertprogrammet där de båda generalerna fungerade som blomsterpojkar till solister och dirigent, följde en högtidlig avslutning med Under blågul fana, Svenska arméns stora tapto, Segnale Solenne och nationalsången. Avslutningen leddes av regementstrumslagare David Lindberg.
Arméns musikkår bjöd på en fantastiskt fin konsert med nästan uteslutande fransk musik. Det var mycket glädjande och välkommet att se musikkårens tidigare musikdirektör (2018–2021), Andreas Hanson, tillbaka på dirigentpulten, denna gång som gästdirigent. Förutom att Andreas leder och dirigerar orkestern mästerligt är han en lysande presentatör. Efter mycket efterforskningsarbete väljer han ut de mest relevanta och tilltalande uppgifterna och kommentarerna, som han sedan serverar med enkelhet, humor och charm.
Några kommentarer om de spelade verken: Matilda Andreu Bergström, en av musikkårens tre flöjtister, var solist i Concertino opus 7 av Cécile Chaminade. Hennes spel var otroligt skickligt och fräscht. Darius Milhauds Suite française, är en verklig pärla bland originalverk för blåsorkester, och var det verk som gav mig konsertens största musikupplevelse. Marschen Salut au 85e, som avslutade första avdelningen, fick ett närmast virtuost och mycket spänstigt framförande.
Efter pausen fortsatte konserten med marschen Le père la victoire av Louis Ganne. Jag har aldrig hört den marschen spelas med sådan elegans i det höga tempot. Elegansen framstod på tre sätt: i kompositionen, i framförandet och i dirigeringen! Efter den marschmusikaliska höjdpunkten följde tre franska sånger, Carla Brunis Little French song och La vie en rose och Padam, Padam från Édith Piafs repertoar. Solisten, Åsa Fång, är sångerska, skådespelare och musikalartist. Hon har fått särskilt erkännande för sin träffsäkra och personliga tolkning av Edith Piaf i föreställningarna Édith Piaf – Livet och Kärleken och Brel möter Piaf – rebellen och sparven. Åsa Fångs medverkan gav konserten ytterligare en dimension, och jag satt och längtade efter ett par låtar till med Åsa. Hennes inlevelse, utspel och artisteri var på högsta nivå.
Maurice Ravels Bolero, stycket som trots otaliga upprepningar av temat aldrig blir långtråkigt p.g.a. den skickliga instrumenteringen följde på ”Chanson-avdelningen”. Musikkåren gjorde en mycket fin version och tolkning av Bolero. Som en hyllning till arméchefen spelades därefter generalens ”hemmaregementes” marsch Kungl. Bohusläns regementes marsch.
Det enda jag saknade på konserten var uppgifter i det tryckta programmet om arrangörer i förekommande fall.
Både denna Arméchefens konsert och Flygvapenchefens konsert tidigare i höst i Konserthuset har varit verkliga högtidsstunder för oss blåsmusik- och militärmusikälskare!
Hans Nordmark
Ordförande MMS