Näverlur, jakthorn och militärt jägarhorn är en ny bok av Lars Rythammar och Lotta Sundin.
I denna bok kan man läsa om en gammal svensk kulturskatt som beskrivs som tämligen okänd för många. Det handlar om hur vi genom historien använt oss av ljud från lurar och horn. Lurar och horn har använts i Norden i tusentals år för såväl nytta som nöje. Under en lång tid var de i huvudsak arbetsinstrument för militära, religiösa, jaktliga, civilt varnande och skrämmande syften. De har även använts vid djurhantering på utmarker och senare fäbodar. På senare tid har man utvecklat enkla signaler till bland annat folkmusik, marscher och andra spelstycken. Sådant material presenteras i denna bok tillsammans med personliga berättelser, erfarenheter och drygt hundratalet referenser, allt i syfte att förmedla en svensk (nordisk) kulturskatt.
För musiker kan det vara särskilt intressant att läsa om de många möjligheter som finns då notmaterial och fakta från olika traditioner kan kombineras. Gamla lur(horn)låtar från kända insamlingar av kända folklivsforskare beskrivs hur de bearbetats för att kunna utföras med dagens moderna naturhorn. Från det digra persongalleriet finns bland annat hovtrumpetaren X-et Erixon (som aldrig gav upp), världens snabbaste trumpetare OS-medaljören (militärmusikern) Lars-Eric Wolfbrandt och hans esskornett, järnvägschefen som kombinerade näverluren med hagelbössan för att få folk att hålla sig borta från spårområdet. Militärmusikernas organisation och utbildning (fr.o.m. 1500-talet) och deras spel beskrivs i boken.
Ett omfattande material sträcker sig från nordvästra Dalarna och vidare ner genom Sverige och till Danmark med Viltparaden. Bland annat har man snappat upp Brevens Bruk (hornmusikkår bildad 1850), Högsjö (med mässingssextett bildad 1897 och bland annat jaktslags användning av naturhorn), Vingåker och Sköldinge (kyrkokonserter där näverluren har betydande uppdrag) och Malmköping (Veterandagen, spel med jägarhornet).
Ett positivt omdöme från en av fem lektörer som granskat boken:
– På ett enastående pedagogiskt sätt och på solid folkbildningsmässig grund får vi kunskap om åldriga traditioner.
