Krönika
I dagarna befinner jag mig på det småländska höglandet där jag övervarar Eksjö International Tattoo, ett fantastiskt arrangemang där många aktörer i symbios arbetar för att skapa en lysande föreställning och arrangemang. Hedervärt. Och ett stort tack till alla ideella eldsjälar som ligger bakom.
Som yrkesmusiker och dirigent kan jag inte låta bli att lyssna kritiskt, och jag sätter det jag hör i relation till min erfarenhet och de ramar jag är indoktrinerad i. Jag fick glädjen att närvara vid Japanska arméns centralmusikkårs repetition, där bland annat marschen “Under blågul fana” spelades. Det tog inte många sekunder innan mitt huvud fylldes med tankar. Tankar som: ”vilket rafflande tempo – sisådär 124-126 slag i minuten”, ”hur var det nu med luft mellan tonerna och snits”, ”tänks det överhuvudtaget på balans, stora fraser, dynamik, stil?” och ”vad skulle hända med farbröderna i Stockholm om de fick höra detta?” Ja, tankarna var många.
Det är egentligen inte så märkvärdigt att om man inte har någon preferens att förhålla sig till, så spelar man som det står och korrigerar efter dirigentens konstnärliga instruktioner. Kan man dra slutsatsen att ”det är så här tonsättaren har skrivit – och då låter det så här”? Troligtvis inte. Man måste ju förhålla sig till stilen, precis som när man ska spela musik från barocken. I de noterna står det nästan ingenting.
Snarare kan man dra slutsatsen att om man inte känner till hur ett musikstycke ska tolkas och spelas stilistiskt riktigt, kan det låta som jag upplevde det under den aktuella repetitionen. Frågan är hur en betraktare, utan några särskilda preferenser, uppfattar den tolkning som jag fått uppleva. Jag ska ta reda på det.
Så, hur ska man egentligen veta hur en svensk marsch ska spelas stilistiskt rätt? Ja, den debatten lämnar jag för att behålla ”husfriden”. Vissa stilistiska drag är vi överens om, medan andra är helt subjektiva. Jag rekommenderar att lyssna till en inspelning som tilltalar en, och utgå från den. Det är ju trots allt en konstnärlig, ideligen pågående process att spela stilistiskt riktigt, samtidigt som man sätter en egen prägel och är innovativ.
Ossian Edlund