Från ett fullsmockat läge på jobbet med många projekt. Väckarklockan på 05:15. Tidigare än när jag jobbar (!). Men suget efter vaktparaden det är inte att leka med. I över trettio år har jag sett minst en (oftast flera) högvaktsavlösningar per år. Det är inte så bara det, när man bor mer än trettio mil från Stockholm i ett län med dåliga förbindelser. Någon gång genom åren har man ju fått någon vaktparad ”gratis” om man har haft annat ärende till Stockholm, men oftast inte.
Nåväl, kl 06:00 (något försenad) startade tiomilaresan till närmaste järnvägsstation i Kristinehamn för att komma på Stockholmståget. Framme på centralen strax före tio. Under resan hade jag frågat i Armens Musikkårs messengergrupp för att säkerställa förutsättningarna. Min erfarenhet har lärt mig att det snabbt kan ändras utan annonsering och det är lite surt när man åker långt. Fick ett trevligt svar som dessutom innehöll marschfloran för dagen.
Mina förväntningar var höga. Det var länge sen jag hörde AMK eftersom jag senaste åren lyssnat mera på MMK, som enligt mig är musikaliskt den bästa yrkeskåren vi har i Sverige. Dock står inte AMK långt efter, och AMK överglänser i exercisen.
Vid ankomsten till huvudstaden infann sig en viss besvikelse över att inte få promenera upp till lugnet på Armémusei gård och verkligen få lyssna intimt på musiken, fri från trafikbuller och annat brus. Denna dag skulle vaktparaden utgå från Sergels torg. Förstår absolut andemeningen med denna ordning, men det känns annorlunda.
Emellertid bänkade jag mig vid Benny Fredrikssons torg och inväntade bussarna. Detsamma gjorde den för stunden civilklädde solotrumslagaren, och vi hade ett trevligt militärmusikaliskt samtal. Så småningom anlände bussarna och tuttiledet av trumslagare slog uppställningssignal. Riktigt häftigt! Sedermera marscherade musikkåren ner till ”plattan” och genomförde en välklingande minikonsert bestående av Superman March, Lose My Mind och den nyskrivna marschen General Bydén. Sen följde inmarsch av pågående vakt från P 4, Skaraborgs regemente, och de vanliga inspektionsrutinerna innan paraden avmarscherade. Själv tog jag Drottninggatan söderut, till slottet och lyckades få en plats uppe på en av bänkarna i kommendantflygelns arkad, varifrån jag hade god överblick över ceremonin. Det är annars ett sekellångt gissel detta med åskådarplatser för detta magnifika skådespel som en vaktavlösning de facto är. Konserten som gavs var exakt samma som på Sergels torg, men vid utmarschen spelades en av mina absoluta favoriter, Svea Livgardes defileringsmarsch av Ille Gustavsson. Ingen musikkår spelar den så bra som AMK, men det sitter väl i ”Gardesväggarna”. När marschen slogs av marscherade musikkåren omedelbart till bussarna (lite synd, för det brukar bli något extranummer vid den s.k. ”tandpetaren”). Väl där kom jag ånyo i samspråk med några av musikerna och tackade för en mycket fin upplevelse.
Sen avnjöts en finare lunch på en av stadens uteserveringar i det vackra sensommarvädret, följt av några kilometers promenad i citykvarteren innan tåget hem mot Värmland embarkerades. Vid pass klockan 19 var jag hemma igen.
Det är nörderi att genomföra en sådan dag, men jag älskar detta ceremoniel. 13 timmar för 1,5 timme njutning. Men det får det vara värt. Åtminstone då och då.
Per-Martin Svärd
MMS-medlem sedan 1995