Denna artikel är hämtad från Marschnytt nr 167, 2016. Marschnytt ges ut i tidningsform två gånger om året till Militärmusiksamfundets medlemmar. Bli medlem du också och erhåll prenumerationen på Marschnytt! Klicka här för mer information.
Namn: Anthon Haväng
Ålder: 22
Född/uppvuxen: Sjöbo
Instrument: Eufonium, ventilbasun, lyra
Bor: i Malmö med flickvän.
Sysselsättning: Studerar till lokförare vid Trafikverkskolan i Ängelholm.
Hur kom det sig att du började med blåsmusik?
– Min musikaliska karriär började som trombonist i Sjöbo ungdomsorkester vid 10 års ålder efter deltagande i en ”prova på brass”-dag. Jag fascinerades av att en trombon kunde låta som en motorcykel. Trivialt, men genialiskt! Genom SUO planterades ett nyfiket frö i mig vad gäller parad och marscher. Jag började intressera mig för militärmusik lite mer än andra ungdomar i SUO och började bland annat samla på marschskivor. Sommaren 2009 blev jag antagen till Marinens ungdomsmusikkår, en orkester där man kunde få utlopp för sitt militärmusikaliska intresse med andra likasinnade, i samma ålder. För mig var detta avgörande för mitt intresse för militärmusik och på den vägen är det! Nyfikenhet leder till ökat intresse som leder till att det blir roligt, och man spenderar mer tid inom området. Av det blir man mer nyfiken osv…
Var spelar du just nu? Hur är det?
– Sedan ca ett år spelar jag i Hemvärnets musikkår Lund på veckobasis. Jag spelar även i projektorkestrarna Marinens Ungdomsmusikkår och Göta Brass Band. Men jag tycker det är värt att nämna att jag först spelade i Hemvärnets musikkår i Eslöv från 2010 till 2014. Sedan flyttade jag till Göteborg och där fortsatte jag i hemvärnsmusikkåren i ett halvår innan jag flyttade till Malmö, där jag bor nu. I Göta är jag vice ordförande och i MUK är jag styrelseledamot och stavförare, så det är mycket tid som behövs läggas ned. Det kan verka mycket med tre föreningar men ju mer tid man investerar desto roligare blir det, så det är värt det.
Starkaste musikaliska minne?
– Svårt att säga. Ett starkt minne jag har är från London när jag gick i täten framför Marinens ungdomsmusikkår och vi marscherade från Horse Guards Parade till Buckingham Palace via the Mall. Det sistnämnda en sexfilig gata som då var fullsmockad med folk på sidorna. Mäktigt! Ett annat minne är när Göta Brass Band spelat sitt fritt valda tävlingsstycke på brassbands-SM, den känslan kommer jag sent glömma.
Vad tror du om blåsmusikens/militärmusikens framtid?
– Jag tror att det kommer vara en utmaning att bevara militärmusiktraditionen i Sverige i lika stor utsträckning som man tidigare gjort. Därmed inte sagt att det är omöjligt. Det handlar om att fånga upp unga och ge dem möjligheten att få den känsla som bara marschmusik och parad kan ge och visa hur uppskattat det verkligen är. Ibland upplever jag att det finns någon slags tabu kring marsch och parad hos ungdomar. Varför vet jag inte men den tvättas bort om man bara får visa hur fett det kan vara med marschmusik, och att det är ”ok” att gilla genren (något jag upplevt tidigare i vissa ungdomssammanhang).
Om man skulle återinföra skolorkestrar/musikkårer tror jag att en stor del av striden är vunnen, sen är frågan hur rimligt det skulle vara? Kolla bara på norrmännen, och deras ”skolekorps”. De har flera av de bästa brassbanden i världen (märk väl att dessa är amatörmusiker), och fem professionella militärmusikkårer och dessutom en värnpliktsmusikkår på 60 man. Detta trots att de är hälften av Sverige sett till befolkning. När jag pratar med norska musikervänner säger de att de har sitt skolekorps att tacka för mycket, åtminstone vad gäller gnista och intresse. Vi har inte ens kvar möjligheten att göra värnplikt som musiker längre, och effekterna av detta kommer märkas.
Många organisationer i Sverige gör idag ett bra jobb, och det finns mycket kompetens ute i t ex hemvärnsmusikkårerna, men det räcker inte. Man måste våga föryngra ledningsgrupper och släppa fram unga, speciellt de som är sugna och tar initiativ. Ingen vet bäst hur man ska nå ut till en viss generation, förutom den generationen själv. Jag ser alltför ofta organisationer/föreningar där man är rädd för att ge ansvar åt de som en dag ska bära traditionen vidare. Risken med detta är att man släcker en gnista. Givetvis måste man visa sin lämplighet och att man klarar att ta ansvar, men det borde räcka. Man måste kunna synas som förening, och vill man synas måste man kunna konkurrera. Svensk militärmusik lutar väldigt mycket på tradition, och därför behövs även givetvis de erfarna som ”vet hur det skall vara”. Genom en samverkan mellan dessa parter tror jag man är på god väg.
Din egna musikaliska framtid?
– Jag kommer alltid att hålla på med militärmusk, på ett eller annat sätt. En professionell karriär som musiker verkar dock alltmer avlägsen sedan jag läst grundkurs i offentlig förvaltning och nu senast, lokförarprogrammet på Trafikverksskolan. Men det finns väldigt många sätt att engagera sig inom Försvarsmaktens musik, och så länge jag har intresset kommer jag gå in för det. Jag har varit runt lite i hemvärnsmusikkårerna, och spelat med nio av dem, vilket förstås är väldigt roligt. I början av 2016 fick jag förmånen att spela med Livgardets dragonmusikkår, och därmed var en pojkdröm uppfylld. Högre än så kommer nog inte min musikaliska karriär sträcka sig som det ser ut nu. Livet som amatörmusiker och lokförare är för bekvämt.
Du startade en egen projektmusikkår, Malmö Marschorkester. Hur gick det med den?
– Det gick jättebra! Det var otroligt lärorikt, både ledningsmässigt och såklart dirigeringsmässigt. Att få samla mina vänner som delar marschintresset och få bestämma program själv var enormt kul. Att ersätta saxofon med ventilbasun kändes helt i sin ordning! Konserten spelades in, och några tagningar blev riktigt bra. Tidspressen var mest utmanande, men vi gjorde nog det bästa av det. Hade jag fått göra om projektet hade det sett annorlunda ut, men det betyder väl bara att man har lärt sig något. Förhoppningsvis återuppstår Malmö marschorkester någon gång.
Har du någon favoritmarsch?
– För mig går det knappast att säga vilken favoritmarsch man har, det beror på vilken vecka man frågar. Men en klar favorit som jag haft med mig länge är Skaraborgs regementes marsch. Även Souvenirmarsch (P7), Svea livgardes marsch, I takt med tiden och Skånska dragonregementets marsch. Lysande marscher – men svåra att göra bra. K 3, I 3, Kaiser Friedrich och f.d. Flottans defileringsmarsch, Graf Zeppelin, förtjänar också omnämnande.
Av: Erik Sigblad
Denna artikel är hämtad från Marschnytt nr 167, 2016. Marschnytt ges ut i tidningsform två gånger om året till Militärmusiksamfundets medlemmar. Bli medlem du också och erhåll prenumerationen på Marschnytt! Klicka här för mer information.