Bo Sten in memoriam – en hedersman med många strängar på sin lyra

Som nyvald ordförande i Militärmusiksamfundet för många år sedan blev jag uppringd av Bo. Jag kommer fortfarande ihåg hans öppningsfras i telefon:

– Jag tror att jag har en hel del att berätta för dig i din nya roll som ordförande, om hur det har varit och hur det är nu för tiden. Om du har tid kanske du kan komma förbi någon dag?

Med den frasen fortfarande i minnet är det med glädje och stor respekt jag kan se tillbaka på en lång vänskap och många ljusa minnen av en vän som nu tragiskt har lämnat oss.

Bo föddes 1927 i Stockholm. Hans far var anställd vid Livdragonerna, som då låg på Gärdet i närheten av Sjöhistoriska museet. Året efter att unge gossen Sten kom till världen slogs K1 (Livgardet till häst) och K 2 (Livdragonerna) ihop och förlades till nuvarande kaserner vid Lidingövägen. Bo hade fått berättat att han gjorde sitt intåg på K 1 i hästsläde över Ladugårdsgärde, men det kom han naturligtvis inte ihåg själv. Hans far ivrade för att sonen skulle bli militär, men längre än till reservofficersaspirant kom han inte, innan han valde en annan bana. Efter studier på Engelbrekts folkskola och Norra Real tog han studenten innan det var dags för ekonomistudier på Högskolan som Universitetet då hette.

Hans far som var underofficer på K 1 bodde på 30-talet med sin familj på kasernen tillsammans med de andra underofficersfamiljerna. Familjen Sten bodde i den s.k. Väbelvillan. Far var väbel och hade bland annat hand om alla hantverkare och inte minst arrestanterna. Dessa bodde på nedre våningen och familjen Sten på övervåningen. Väbelvillan låg mellan nuvarande högkvarteret och kasernerna. Bos far var mycket musikintresserad så de gick ofta för att lyssna på de konserter som hölls av musikkåren på K 1. Den paraderande högvakten med sina fina blå uniformer och hästarna gjorde stort intryck på den unge Bo Sten.

Bo gjorde rekryten på Upplands regemente I 8 i Uppsala. Där fanns också en musikkår som varje måndagsmorgon spelade på korum i Kronparken utanför kasernen. Efter det genomfördes Ex 1 där man under en timme fick lära sig gå i takt och föra sig på ett reglementsenligt sätt. Under denna timme spelade musikkåren hela tiden. Det var där Bo fick ytterligare musikalisk inspiration som gjorde att marscherandet underlättades. Han blev sedermera reservofficer vid I 8, innan det regementet lades ner och han överfördes till P 10 i Strängnäs. Även i Strängnäs fanns en musikkår. ”Men den såg man inte mycket av”, berättade Bo besviket.

Han har aldrig trakterat något instrument själv, men på 70-talet gick han med i MMS för han ville hjälpa till, då han hört Bo Ancker prata om samfundet i radion.

– Det måste ju finnas konsumenter av musiken också, och jag kunde ju sälla mig till den skaran för att hjälpa till.

Ganska snart blev Bo sekreterare i MMS. Det var Christian Sundberg, dåvarande ordföranden och en av grundarna, som övertalade Bo att gå med i styrelsen och där blev han fast, vilket vi är tacksamma för. Han var sedan verksam inom styrelsen fram emot sin 65-årsdag, då han tyckte att det borde komma in yngre krafter, så han drog sig tillbaka. Däremot falnade aldrig hans engagemang för styrelsens arbete och han kom att bli min mentor, som man alltid kunde vända sig till om man ville få goda råd.

Med åren kom jobb och familj att ta allt mer tid och Bo tog även en ekonomisk juridisk magisterexamen på högskolan innan han började jobba på Vattenfall, vilket gjorde att han reste mycket och inte hade samma tid som tidigare för vaktparader. Han kom att bli Vattenfall trogen fram till sin pensionering.

 Bo satt i styrelsen för MMS från början av 80-talet till en bra bit in på 90-talet, varefter han blev adjungerad till styrelsen under många år. Han har aldrig varit redaktör för Marschnytt, men många av oss kommer ihåg alla hans artiklar och referat från sommarens vaktparader, vilka var ett stående inslag i höstnumret under många år. Ett stort fotointresse kombinerades här och en ofantlig mängd foton, varav många hamnade i tidningen, har dokumenterat de olika kårerna genom åren. Han satt även med i redaktionskommittén i många år, där jag första gången kom i kontakt med Bo. Det är bland annat tack vare den goda ordning som Bo Sten hade som sekreterare som vi idag kan skriva en del av MMS historia. De protokoll som fördes på den tiden är idag ovärderlig läsning om man vill se hur det var förr.

Vid sidan om skrivandet var Bo under ett tiotal år även presentatör för våra konserter med MMS musikkår under 90-talet. Vi är många som genom åren har fått uppleva Bos initierade och trivsamma presentationer av programmet.

Bo bevakade högvakterna i Stockholm under många år. Från de sista krigsåren på 40-talet började denne långe och ståtlige man gå för att lyssna på marschmusik och fortsatte sedan mer eller mindre frekvent genom åren. Under 70-talet när Regionmusiken var verksam blev det dock mer sällan. Intresset tog på senare år fart igen, och med det stora fotointresset har det blivit otaliga bilder på alla de kårer som passerat Norrbro, på sin väg mot Kgl Slottet. Under dessa nästan 70 år, sedan mitten av 40-talet, har det blivit många kilometers taktfast vandrande. Med ett snitt på 30–40 högvakter per år under den mest aktiva tiden blir siffran lätt fyrsiffrig.

Föreningslivet låg Bo varmt om hjärtat och det fanns många föreningar som kunde räkna in honom i sina matriklar: Armémusei vänner, P 10:s kamratförening, K 1:s kamratförening och Vattenfalls veteraner. Även om Bo inte var en av grundarna av MMS så var han med nästan sedan starten och kom ihåg många av de kända namnen som bildade samfundet. Som medlem sedan mitten av 70-talet fanns det en outsinlig källa av minnen att ösa ur.

Ännu en genuint omtänksam och trevlig person har lämnat oss. Det blir tomt att inte ha honom att ringa till när man behöver kloka råd och vaktparaderna kommer att sakna en trogen besökare. Närmast sörjande är hans barn med familjer, dit vi skänker våra tankar.

Jan Thor