Rekryteringen till våra blåsorkestrar, såväl för barn som för vuxna, är en ständig fråga. Ibland funderar jag i tankegångar som ”har vi kanske ett för stort fokus på rekrytering?”. Missförstå mig rätt. Det är viktigt att vi är medvetna om den situation som vi befinner oss i: att antalet blåsmusiker stadigt minskat och fortsätter minska. Frågan jag utmanar mig själv (och tydligen även er) med är om det skulle kunna vara en mer effektiv metod att helt enkelt inte ha ett så stort rekryteringsfokus. Att man som orkester istället fokuserar på att göra det som man tycker är roligt och att göra det synligt utan att det för den sakens skull är i rekryteringssyfte. Om orkesterns medlemmar trivs med musikkårslivet och gärna lägger tid på det (låt så vara att man ”bara” deltar i repetitioner och framträdanden) skapas en tillåtande gemenskap. Kanske är det viktigaste att se till att de som redan är med i orkestern vill fortsätta vara det, och då inte bara av gammal vana. Trivs man i sin orkester tror jag man berättar om det för andra och gärna vill att andra musiker man känner ska få uppleva samma sak.
Naturligtvis betyder inte detta att jag tror eller tycker att man ska undvika aktiv rekrytering, men det bör kanske inte överordnas som vi ibland verkar tro. Ett helt annat läge är det förstås om man börjar från noll eller nära noll. För ungefär ett år sen återbildade jag tillsammans med två vänner Piteå blåsorkester, vilket vi kunde göra då vi hade rekryterat en stomme av musiker att bygga på. Där krävdes aktiv rekrytering, och eftersom vi fortfarande är en ny orkester som dessutom har en mycket hög andel studenter måste vi ständigt vara beredda på att aktivt leta efter människor. Vad som däremot sker parallellt är den mer organiska utökningen av antalet orkestermusiker – den, där mun till mun-metoden (ej att förväxla med mun mot mun-metoden!) är det bärande.
Det jag skrivit ovan gäller av förklarliga skäl framförallt ”vanliga amatörorkestrar” inklusive de försvarsmaktsanslutna. Musik- och kulturskolor har en annan situation där barn ska få veta att klarinetter över huvud taget existerar, men inte heller här bör man inte underskatta att glada och nöjda musikanter ger ringar på vattnet.
Kanske är jag helt ute och cyklar, skriv och berätta det i så fall! Som bekant är alla sätt bra, utom de dåliga.
Aston Andersson
Piteå