Helgen 26–27/1 bjöd projektet Swedish Wind Power, som stöds av Norrbottensmusiken, Musik i Syd och Blåsarsymfonikerna, in till blåsorkesterfest i Luleå.
Uppemot 50 blåsmusiker sammanstrålade i Luleå kulturskolas lokaler under lördagen för att repetera under Jörgen Flinks ledning. Stommen i den tillfälligt sammansatta orkestern utgjordes av Hemvärnets Musikkår Norrbotten, som utgjorde ungefär halva orkestern. Resterande musiker var bl a kulturskolelärare, musikhögskolestudenter samt vuxna fritidsmusiker.
Efter en repetitionsintensiv lördag tillbringades söndagen i Mjölkuddskyrkan, där det på eftermiddagen gavs konsert. Den anmärkningsvärt stora publiken bjöds på ett knippe blåsmusikpärlor. Eftersom det var Jörgen Flink som dirigerade fanns det i programmet självklart musik av Percy Grainger. Inte det enklaste att få ihop på två dagar!
Konsertprogrammet såg ut som följande:
I gevär! Per Grundström
Irish Tune from County Derry Percy Grainger
Shepherds Hey Percy Grainger
Vals nr 2 ur ”Svit för varitéorkester” Dmitri Sjostakovitj, arr: Johan de Meij
In memoriam ur “War and Peace” Jerker Johansson
Molly on the Shore Percy Grainger
Jalousie Jacob Gade, arr: John Krance
Nimrod ur ”Enigmavariationerna” Edward Elgar, arr: Geoffrey Brand
Italia, konsertmarsch Sam Rydberg, arr: Gunnar Medberg
Extranummer: Norrlandsfärger Viktor Widqvist.
Text: Aston Andersson (Bilder: Noomi Hedlund, projektledare för projektet Swedish Wind Power.)
Här följer en recension skriven av en konsertbesökare:
Den 28 januari 2024 bjöd Swedish Wind Power och Norrbottensmusiken till konsert i Mjölkuddskyrkan i Luleå med projektet Blåsmusikfest. Med Hemvärnets musikkår Norrbotten som bas, tillkommande kulturskolelärare, musikhögskolestudenter och amatörmusiker sattes en femtio musiker stark symfonisk blåsorkester samman till en kurshelg under ledning av Jörgen Flink.
Konserten inleddes med Grundströms I Gevär och genast kastades jag tillbaka till min första vaktparad 1995 då jag som femtonåring slet med förstatrombonstämmans höga toner i marschen som aldrig tog slut. Marschen framfördes rent och välstämt, med bra balans mellan bleck och trä. Nu kör vi, tänkte jag!
Orkestern fortsatte med Percy Graingers två stycken Irish Tune och Shepherds Hey, vilka trots styckenas utmaningar i att de bitvis spelas i piano klingade orkestern rent. Sjostakovitjs Jazzsvit nr 2 gav fina soloinsatser både på saxofon och trombon. En virtuos konsertmästare släppte loss i ännu en Grainger, Molly on the Shore, där övriga träverket också fick göra fina insatser, direkt följt av Jacob Gades välkända Tango Jalusie. Sedan följde den allvarstyngda Nimrod, av Elgar.
Konsertens sista ordinarie nummer var Rydbergs festmarsch Italia. Inget spår av trötthet hos musikerna kunde märkas då de kastade sig in i de rydbergskt italienska tonerna i ett brinnande tempo. Det var en fantastisk version av Italia, som alltigenom spelades hastigt, frenetiskt och virtuost. Som trombonist blev jag extra glad att den sektionen (med flera) så fint och väldetaljerat satte “bassolot”.
Norra militärregionens marsch, Norrlandsfärger av Widqvist, fick avsluta konserten. Den spelades dynamiskt och utan att spelglädjen eller tröttheten tog över. En härligt breddad basklang i andra reprisen gav en ordentlig botten. Efter en rekordkall, bitvis blåsig och mollbetonad januari passade de norrbottniska vindarnas tenorlöpningar i grandiosot extra målande och bra.
Orkestern lät som bäst i början och i slutet. Enstaka musiker med genomträngande rytmik kunde ibland tjänat på att oftare kasta ett öga på dirigenten. Det var klangmässigt oftast fint, men i svagare partier kunde ibland naturliga grumlingar mellan mer och mindre skolade klanger höras igenom. Det var hög kvalitet ända in i mål, med en orkesterklang av hög klass. Programmet var lika välkänt som omtyckt av oss som sysslat någonting med blåsorkester, med idel standardverk från den blåsorkesterrepertoar vi älskar. Musikernas och dirigentens entusiasm efter en bra projekthelg lyste upp hela den välbesökta Mjölkuddskyrkan.
Bravo!
Omslagsbild: Magnus Plumppu