När man registrerar inventarier som kommer från olika håll i världen, upptäcker man omedelbart att benämningar och texter är skrivna på många olika språk. Om det är språk som de flesta är bekanta med, är det inga problem, och från välkända språk behöver inget översättas, men man behöver inte bege sig långt bort i världen för att få problem. Redan i vårt närmaste grannland i öster talas ett språk som för de flesta svenskar är helt främmande. En del finska texter kan man översätta med hjälp av allmänbildning och ett lexikon, men när det kommer till facktermer blir det svårare. Vi har till exempel inspelade finska kavallerisignaler, vilkas benämningar i flera fall går att förstå, men vad heter motsvarande kommandon på svenska? Den som kan hjälpa till får gärna kontakta Lokalgruppen.
Vi har i möjligaste mån skrivit in verktitlar, namn m.m. på originalspråket så korrekt som vi kunnat. Det går ganska bra när det gäller språk som skrivs med det latinska alfabetet och även det kyrilliska. Grekiska har också gått rätt bra, även om det inte är lätt för den fåkunnige att skilja på de båda formerna dimotiki och katharevousa av nygrekiskan. (Och det är ibland ovisst om de som skrev texterna på skivomslagen själva hade fullständigt koll på saken.) Så länge det rör sig om europeiska språk går det i allmänhet ganska bra att göra rätt, men inför vissa språk har vi gett upp, t.ex. thailändska, kinesiska och japanska. Redan att skriva in texten kräver förmåga som vi inte har, och för översättning behövs ytterligare språkkunskaper.
Många språk använder det latinska alfabetet kompletterat med diakriter. Svenskan har t.ex. sina åäö. Tyskan har äöü, och i franskan finns accenter åt olika håll och dubbelprickar och små tak på en del bokstäver. Fransmännen själva är inte konsekventa när det gäller diakrit på versal. Ibland finns diakriten, ibland inte. I de östeuropeiska språk som skrivs med det latinska alfabetet används många diakriter, men även i t.ex. portugisiskan. Turkiskan har bl.a. både stora I och lilla i med och utan prick och s med cedilj.
Ett krux är att kunna skriva in de bokstäver som inte finns på ett normalt svenskt tangentbord. I någon mån kan man skapa sådana bokstäver genom att använda kombinationstecken som finns på vissa tangenter, men ibland är man hänvisad till att plocka dem ur teckentabeller. Alternativt byter man till ett annat tangentbord, för det kan man göra numera, när datorernas tangentbord sköts av programvara. Det är enkelt att ställa om till annat tangentbord, men det som ställs om är tolkningen av tangenterna. Det som står på tangenterna ändras inte. Det kan bli svårt att hitta tangenterna som har de bokstäver man vill skriva. Dessutom sitter ens vanor djupt. Redan på ett så föga exotiskt tangentbord som ett tyskt har Y och Z bytt plats, vilket man ständigt upptäcker på nytt. Det betyder att ju duktigare man är på att skriva med alla fingrarna, desto oftare skriver man fel.
I tjeckiskan används diakriter ymnigt. Det är grav accent (´) och hatjek (^) på många bokstäver. I en del fall kan de skrivas med ett svenskt tangentbord som kombinationstecken, men inte alltid, och då måste man plocka dem ur en teckentabell eller växla tangentbord.
Vi har en hel del skivor och noter från Ryssland och Sovjetunionen. Där är texten nästan alltid skriven på ryska med kyrilliska alfabetet. Då är det nödvändigt att skriva med ryskt tangentbord. (Det finns faktiskt flera olika standarder för tangentplaceringen på ryska tangentbord!) Man vänjer sig så småningom även vid det, men ibland blir det lite extra svårt. T.ex. har vi noter till över 200 ryska regementsmarscher från en samling som gavs ut 1901 och 1902. Då var 1917 års ryska stavningsreform inte genomförd, vilket innebär att man fortfarande använde några bokstäver som togs ur bruk och därför inte finns på nutida ryska tangentbord. Det kräver lite extra pillande om man ska återge texten korrekt.
När det gäller språk som skrivs med andra alfabet än det latinska, måste man tänka på att de flesta som letar i registren och samlingarna troligen inte kan läsa sådan text, så man måste lägga till en översättning och kanske en transkribering. Av en översättare förväntar man sig att han eller hon ”kan språket”, har en oändlig allmänbildning och behärskar alla fackområdens terminologi. Skulle översättaren vara obekant med ett ord eller uttryck ”kan han ju slå upp det i ett lexikon”. Den som tänker på det viset är välkommen att prova på hantverket.
En sak som man upptäcker när man registrerar inspelningar är att de som skrev texterna på etiketter och konvolut och i texthäften inte alltid hade koll på vad de gjorde. Påfallande ofta är namn felstavade eller helt felaktiga, ibland är det fel stycken som är angivna och ibland i fel ordning. Det händer att skivetiketter sitter på fel sida av skivan, och inte sällan är uppgifterna på konvolutet annorlunda än de på skivetiketten.
Rättstavning är inte alltid skribenternas starka sida, och när det kommer till diakriter har man på somliga håll ingen koll alls. Speciellt ska man misstro uppgifter från engelskspråkiga länder, för där är det sällan eller aldrig rätt. Hur ska man då skriva, det som är rätt eller det som står i förlagan? Vi har som princip att försöka skriva det som är rätt, även om förlagan är felaktig. Syftet med registren är ju att det ska gå att hitta i dem om man använder rätt sökbegrepp.
När man registrerar t.ex. skivor innebär det ständiga ställningstaganden. Inte så sällan benämns skivsidorna A och B på konvolutet men 1 och 2 på etiketten. Vad ska man då skriva i registret? Engelska skribenter använder väldigt ofta stor begynnelsebokstav när det inte är motiverat. Ska man skriva likadant, eller ska man skriva på normalt sätt?
När det gäller personnamn råkar man ofta i bryderi. Rätt skrivsätt är rimligen det som personen själv använde, men det är inte alltid lätt att veta hur vederbörande skrev sitt namn. I det gamla Habsburgska imperiet fanns det många kompositörer från de slavisktalande områdena, men det gemensamma språket i musiksammanhang var tyska. Många flyttade till tysktalande storstäder som Wien och gav upp när det gällde diakriter i namnet, eller förtyskade stavningen, särskilt om namnet blev kvar i generationer. Vilken stavning av namnet är då det rätta? Migrationen mellan länder i Europa har alltid varit stor. Det finns gott om tyska namn i Frankrike, Polen, Böhmen, Ungern osv, och namnmigration i andra riktningar är lika vanlig. Det migrerades åt alla håll. Igor Stravinskij var ryss men verksam i Paris. Ska man transkribera hans namn på franskt eller svenskt sätt? Hur transkriberar man Чайковский om det står Tschaikowsky eller Tchaikovsky eller Czajkowski på skivan? Tjajkovskij? Om man skriver som det står på skivan, försvårar man sökning i registret, för det förekommer både tyska, franska och engelska transkriptioner. Bäst är ett enhetligt och konsekvent skrivsätt, men vilket är det? Hur ska man skriva namnet på en i Tyskland verksam tonsättare med polskt namn när man bara har det återgivet med kyrilliska bokstäver? Varenda bokstav kräver ett ställningstagande. I många fall har vi skrivit på flera sätt för att underlätta sökning.
Det är vanligt att vissa verktitlar översätts men inte andra. I Sverige översätts vanligen Unter dem Doppeladler men inte Alte Kameraden eller Adlerflug. På skivor från olika länder kan det stå Vanhat toverit, Kaksoiskotkan alla, Bajo la doble aguila, m.m. När vi har känt till eller listat ut originaltiteln har vi skrivit in även den. Exemplen kan mångfaldigas. Om ett register ska vara av värde måste man kunna hitta i det.
Hur vet man vad som är rätt? Det man behöver är tillförlitliga källor att referera till. Vi har flitigt använt Lars C Stolts marschbibel Förbimarsch i parad som referens, men även den innehåller egendomligheter här och där, och naturligtvis kan man inte hitta allt man söker efter i en enda bok. Något vi flitigt använt oss av är Wikipedia på olika språk. Wikipedia är en oerhörd tillgång.
Med allt det sagt vill jag bara tillägga att vi i Lokalgruppen är fullt medvetna om att det finns fel, egendomligheter och inkonsekvenser i de register vi har upprättat. Att få bort det sista felet är förmodligen omöjligt, men bland MMS medlemmar finns det sannolikt djupa specialkunskaper på många håll. Alla är välkomna med felrapporter och förbättringsförslag. Mejla till sekreterare@militarmusik.se.