Ett av Militärmusiksamfundets sätt att främja militärmusiken är bland annat att uppmärksamma personer som har gjort något extra för denna musikform. Vi gör detta genom att utdela medaljer av olika slag. En av de fina medaljerna är Pro Musica Militare, som ges till personer vilka har gjort betydande insatser inom det militärmusikaliska området. Det är alltid lika trevligt att få äran att dela ut dessa medaljer och denna gång var det för min del extra ärofyllt.
Efter nominering och därefter beslut i styrelsen startar ett arbete i det fördolda med att hitta lämpligt tillfälle och lämplig person för att genomföra utdelningen. Detta är oftast lite spännande eftersom den som ska få utmärkelsen bör hållas ovetande i det längsta, helst tills deras namn läses upp. Denna gång hade vi lyckats perfekt och det var därför extra spännande när jag satte mig i bilen för att åka till Gävle söndagen den 19 mars.
I Gävles fina konserthus med ett härligt läge invid Gavleåns forsar hade Arméns musikkår annonserat att den skulle ha en marschkonsert med titeln ”Marscher i mars”. Programmet var upplagt så att före paus spelades åtta marscher av helt olika karaktär för att visa på att en marsch inte alltid är lik den andra. Dagens dirigent, Mats Janhagen, presenterade programmet på sitt oefterhärmliga sätt, helt utan manus och helt utan partitur och fick den månghövdade Gävlepubliken med sig. För att krydda applåderna lite extra avslutades första delen med Hälsinge regementes marsch av Herrman Schmidt. Av publikens reaktion kunde man se att det var många som hade haft anknytning dit med tanke på att halva salongen reste på sig.
Efter paus var det publikens tur att välja repertoar. Vid entrén och i paus delades lotter ut av vilka det senare drogs några lyckliga vinnare som fick välja sin favorit ur en lista på totalt 64 marscher. Till min förvåning såg jag dock att Pepitamarsch saknades, regementsmarschen för mitt hemmaregemente i Karlstad. Men jag skulle ändå inte hinna välja om jag hade vunnit, för mitt uppdrag var något helt annat. Jag skulle ju få äran att äntra scenen och dela ut medaljer.
Dagens medaljörer var två till antalet. I min inledning nämnde jag att det inte är den som spelar starkast eller svagast, högsta eller lägsta tonen, som är självklar för medalj. Denna gång sammanföll det dock då kårens flöjtist Malin Gustavsson var den första jag kunde kalla fram. En mer passande plats att dela ut denna medalj än i Gävle fanns inte. Som gammal Gävlebo visade det sig att Malin hade en stor supporterskara i publiken och det är sällan man får höra sådana ovationer. Att dessutom Malins mamma satt på parkett kändes extra fint. Malin fick sin medalj bland annat för sina insatser som informell ledare verkande i det tysta som varje orkester behöver ha för att fungera väl.
Därefter skedde en liten kupp då jag hade två medaljer med mig och den andre personen visste att jag skulle medaljera Malin, men inte mer. Denne person spelar vare sig högt eller lågt, men tar sig ton på annat sätt. Nämligen musikkårens chef, Per Iko. Han fick medaljen för sin gedigna forskning inom militärmusikområdet och dess historia. Förutom detta är han en förebild för en bra militär chef som har förståelse för musikens betydelse. Per har varit med i MMS sedan 1985 och har även varit med i styrelsen.
Grattis till er båda!
Att få förmånen att dela ut denna typ av utmärkelser gör att man blir både glad i sinnet och varm i själen. Att få se glädjen när det går upp för medaljören att det faktiskt är denne som det pratas om och att få se annars så talföra personer bli helt stumma är värt varenda tråkig mil längs E4:an mellan Stockholm och Gävle. Det var med ett leende på läpparna även jag åkte söderut denna dag.
Nu ser vi i styrelsen fram emot att få överraska någon annan vid lämpligt tillfälle.
För en tacksam styrelse!
Jan Thor, vice ordförande