Om inte återväxten av blåsmusiker förbättras, får vi inte lyssna till blåsmusik och militärmusik i framtiden.
Ett trettiotal representanter för musikkårer och blåsorkestrar i landet, som är medlemmar i Sveriges Orkesterförbund, SOF, träffades i Linköping från lördagen den 13/5 till söndagen 14/5. Syftet med konferensen var att ge en bild av och belysa återväxten av unga blåsare, deltagande i kulturskolan, övergången mellan skolorkester och fritidsorkester, betydelsen av blåsorkestertävlingar och att presentera några goda exempel och projekt.
En av de medverkande var Cecilia Jeppsson från Högskolan i Halmstad som presenterade sin forskning och undersökning av deltagande i kulturskolan bland cirka 2 500 elever i årskurs 6 med titeln Rörlig och stabil, bred och spetsig. En tillgänglig och jämlik kulturskola har varit kultur- och skolpolitikernas ideal, vilket endast delvis har uppnåtts hittills. Den typiska kulturskoleleven är en svenskfödd flicka med välutbildade föräldrar. På en fråga om varför man inte vill delta i kulturskolan var de vanligaste svaren att det var tråkigt och att det konkurrerar med andra fritidssysselsättningar. Många barn slutar spela efter 2–3 års undervisning. Kulturskolorna har både nya strategier med bredd, förnyelse och flexibilitet och beprövade strategier med stabilitet och krav på övning. Jag var musikskolledare åren 1975–1992 och kan konstatera att samma frågor och utmaningar (som då kallades problem) diskuteras fortfarande men är ännu mer accentuerade idag.
Torgny Sandgren, generalsekreterare i Kulturskolerådet, talade om ”Hur mår kulturskolan?”. Några fakta är att landets kulturskolor har 400 000 elever, finns i 285 av 290 kommuner och musikundervisningen är 75 % av verksamheten. Enskild undervisning är det vanligaste inom musikundervisningen, kulturskolorna genomför årligen 11 000 evenemang, 2,8 miljarder kronor satsas från kommunerna, den genomsnittliga terminsavgiften är på 650 kr och verkar inte stöta bort elever. Kulturskolorna är den i särklass största kultursatsningen för barn och ungdom. För några år sedan fattades politiskt beslut om statliga pengar till kulturskolans utveckling, en satsning som omfattade 200 miljoner kronor. Den satsningen halverades i år, och det finns farhågor om ytterligare minskning eller inga statliga pengar alls med dagens politiska inriktning. Förutom frågetecken kring landets kulturpolitik och sparbeting har kulturskolorna svårigheter i form av svag infrastruktur, brist på musiklärarkompetens och nationell lagstiftning om kulturskolorna. Ett uttalande som jag fäste mig vid var ”Om några år kommer det i många kommuner inte att finnas lärare på alla blåsinstrument, utan undervisningen på blåsinstrument måste dras ihop till någon ort inom regionen”.
Anders Johansson, rektor på Linköpings kulturskola, berättade om den ”Orkestertrappa” som finns där och omfattar geografisk spridning, kontinuitet och progression. Den gör Linköping till ett gott föredöme och exempel på hur blås- och slagverkselever tas om hand och förbereds för vuxet fritidsmusicerande. Militärmusiken som av tradition haft en stark och viktig ställning i staden har haft stor betydelse för dagens gynnsamma blåsmusiksituation i Linköping. Förutom Linköping finns förstås flera andra undantag och goda exempel i landet med god blåsaråterväxt, men motsatsen är tyvärr övervägande.
Efter detta gjordes ett avbrott i konferensen, och vi deltagare promenerade till Östgötamusikens lokaler ett par kvarter bort. Där vi fick lyssna till Crusellkvintetten (träblåskvintett) som spelade upp skolkonsertproduktionen Five Frogs – Grodor på väg! (se denna artikels titelbild). Musiken är av Jenni Brandon, inspirerad av en japansk haikudikt. Med musikerna i Crusellkvintetten som ”grodguider” fick vi med musikens hjälp följa en grodas år från ägg och yngel till färdig fullvuxen groda. En fantastiskt fin föreställning där musikerna, som spelade all musik utantill, samtidigt agerade sceniskt.
Nästa konferenstalare var Noomi Hedlund från Swedish Wind Power som berättade om en undersökning 2021 bland fritidsorkestrar (131 svarande). I undersökningen kunde konstateras att det råder stor brist på blåsare. Allra störst är bristen på oboister och fagottister. En orsak till rekryteringsproblemen är att kännedomen om blåsinstrumenten är mycket låg bland barn, ungdomar och föräldrar. (Hur ska ett barn veta vad en klarinett är om inte föräldrarna vet?) Med undersökningen i ryggen lyckades man genom opinionsbildning få fram en skrivning om blåsmusikens rekryteringsproblem i regleringsbrevet från regeringen till kulturdepartementet och Statens kulturråd. Tyvärr är den skrivningen borttagen nu, ett år senare! I den följande paneldebatten påpekades att yrkesorkestrarna och kulturskolorna ska känna ansvar för rekrytering och för att förse fritidsorkestrarna med musiker. De barn och ungdomar som deltar i kulturskolornas verksamhet får en meningsfull fritidsverksamhet, men kulturskolornas uppdrag innebär även att i förlängningen förse fritidsorkestrar och professionella orkestrar med utövare. Rekryteringen av yrkesmusiker brukar lösa sig av sig själv, men kräver en bred bas av musicerande barn och ungdomar.
Övergången från kulturskoleorkester till fritidsorkester diskuterades, även den en klassisk eller ständig fråga, som jag känner igen från min musikskolledartid. Goda relationer och kontakter mellan avlämnande och mottagande part är mycket viktiga, precis som hur den unga musikanten tas emot i fritidsorkestern för att det ska bli en positiv upplevelse. Någon typ av mentorskap i vuxenorkestern är viktigt för nykomlingen. Några goda exempel på lyckade rekryteringsprojekt vid kulturskolor gavs under paneldebatten, t.ex. de årliga kurserna och projekten RUM:s blåslandslag, Marinens ungdomsmusikkurs och Blåsmusikens dag.
På konferensens andra dag handlade en av programpunkterna om blåsorkestertävlingar. Till skillnad från i Norge och ute i Europa är inte blåsorkestertävlingar så vanliga i Sverige, vi saknar tävlingsvana, med undantag för inom brassbandsrörelsen. En tävlingstradition behöver byggas upp, liksom en vilja att mäta sig för att bli bättre. Och just nu ökar faktiskt intresset för tävlingar hos oss. Det märks i antalet anmälningar till Svensk Blåsorkesterfestivals tävlingar. I ett panelsamtal talade de medverkande om tävlingarnas fördelar. I panelen fanns Karl Ole Midtböe, f.d. Norges Musikkorps Forbund, Perry Göransson, Svensk Blåsmusikfestival, Berit Palmquist, Svenska Brassbandsförbundet, Leif Karlsson, Försvarsmusiken och Magnus Eriksson, Sveriges Orkesterförbund. Några av tävlandets fördelar, som framhölls, är att musikerna skärper sig, vilket gör att de utvecklas, orkestern svetsas samman, och den sociala samvaron, trivselfaktorn runt omkring tävlandet är stor. En orkester fokuserar t.o.m. mer inför en tävling än en konsert. Tävlandet skapar mål och delmål både musikaliskt och socialt för orkesterverksamheten. Föreningen Sveriges Unga Blåsare (SvUB) börjar med tävlingar i Jönköping 2024.
Allt som konferensen handlade om berör oss vänner av blås- och militärmusik. Lösningar måste hittas, om vi ska kunna få lyssna på den musik vi tycker om framöver. Men det kommer att ta tid, för några snabba lösningar finns inte!
Mer information om konferensen finns på https://www.orkester.nu