REFLEKTION: Marschmusik – det (o)möjligas konst

Att gå och tugga tuggummi samtidigt kan vara svårt nog om man har problem med sin simultankapacitet. Att gå i takt är något som inte alla lyckas lära sig. Fråga militära befäl som utbildat rekryter, så för ni höra. Att gå i takt och samtidigt spela är krävande. Det kan alla som gjort det intyga.

När omständigheterna är gynnsamma är uppgiften överkomlig. Problemet är att omständigheterna sällan är gynnsamma.

Idén med att marschera och spela är att det ska se snyggt ut – helst stiligt – och så ska det låta bra. Åskådarna och åhörarna ska bli glada och gärna imponerade.

Hur ser det då ut för de musikens hantverkare som ska utföra det tjusiga uppdraget? I det perspektivet ser man andra saker än det publiken upplever. Att stå i raka rader, hel och ren och iklädd uniform med alla blanka knappar knäppta är inte svårt. Att behålla raderna raka när man börjar gå brukar inte heller vara särskilt svårt, om utrymme finns, förstås.

När man börjar spela, blir det mer att hålla koll på. Man upptäcker att noterna är påfallande små, och för den som kommit upp en bit i åren och inte kan se tydligt både på långt håll och nära håll utan att byta glasögon måste hitta en fungerande kompromiss, så att det både går att urskilja noterna och se var man går. Att ha solen i ögonen underlättar inte. Om noterna ligger i ett plastfodral, blir det lätt besvärande reflexer i plasten var solen än står.

Gamla noter som är handskrivna med bläck har många gånger spår efter regnväder som gjort att bläcket runnit. De noter man använder, både gamla och nya, är ofta kopierade, och inte bara en gång utan kan vara kopior av kopior i flera led och innehålla kopior av tidigare användares ändringar och försök till förtydliganden som inte går att få bort. Noterna kan också vara helt bortnötta där notklämman suttit många gånger eller ha en stor ägarstämpel som gör några takter oläsliga.

Ibland får man uppdraget att spela i svagt ljus eller kvällsmörker. Om alla kan sina stämmor utantill, är det inget större problem, men det är i praktiken ofta svårt att ordna. Orkestern spelar bra när den passerar gatlyktorna men det kan bli lite glest i spelet mellan gatlyktorna om avståndet mellan dem är långt.

Vädret har stor inverkan. En vindstilla, lätt disig dag med ungefär rumstemperatur eller något lägre är idealiskt. Sådant väder är sällsynt, upptäcker man när man ska marschera och spela. Det kan vara varmt så att svetten flödar även om man går i kortärmad skjorta. När fingrarna är svettiga halkar de på instrumenten, och musikanten kan bli matt och till och med svimma av vätskebrist. Det kan vara kallt också. Spel i minusgrader är inte helt ovanligt. Då gäller det att förbereda sig med förstärkt klädsel under uniformen och i möjligaste mån ha handskar eller torgvantar. När det är minusgrader hänger det efter en kort stund istappar från klarinetternas klockstycken, och brassets ventiler fryser fast så att instrumenten blir ospelbara. Det blir nödvändigt att gå inomhus en stund och tina upp instrumenten och sig själv före nästa spelpass. Det brukar för övrigt inte låta särskilt bra när man spelar i stark kyla, och därtill brukar publiken vara fåtalig.

Som marschmusikant får man insikter som de flesta andra går miste om. T.ex. på Drottninggatan i Stockholm finns det på en sträcka litterära citat skrivna med bronsbokstäver i stenläggningen mitt i gatan, mycket kulturellt och fint. Under marsch i snömodd upptäcker den redan tidigare fullt upptagne musikanten att de bokstäverna är väldigt halkiga.

Något annat som man kan snava och vricka sig på är spårvagnsspår. Av någon anledning är vissa gator särskilt utvalda för både spårvagnar och parader, och rättningen kräver att man går precis där spåren ligger. Det har kanske något med materiens ofrånkomliga motspänstighet att göra.

Om det är hällregn är det bara att ställa in marschspelningen, för träblåsinstrumenten far illa av väta. Putor kan svälla och bli otäta så att instrumenten blir mer eller mindre ospelbara. Brassinstrumenten klarar sig i regel bättre, men även de mår bäst i torrt väder. Det svåra är när det regnar lite grann. Ska man hoppas på att det blir bättre väder, eller ska man tro att regnet tilltar? Några droppar regn gör ingen större skada, men hur mycket väta tål instrumenten och musikerna? Att gå omkring i en våt och kall uniform är ingen höjdare, men man vill inte göra arrangören som beställt marschmusik besviken. Och musikkåren behöver alla intäkter den kan få.

Ett annat väderfenomen som ger bekymmer är blåst. Om det blåser kraftigt, händer det att mössor blåser av och rullar iväg, och noter kan också ge sig av i vinden. När man marscherar lutad mot vinden för att mössan ska hålla sig på plats, försvinner en del av den rakryggade stiligheten. Och vad gör man när mössan blåser av? Ska man lämna kåren och rusa efter mössan eller hålla masken och fortsätta spela barhuvad? Om man har tur hämtar någon omtänksam person ur publiken mössan. Vissa instrument är vindkänsliga. Att spela flöjt i stark motvind är svårt, och bastrumslagare som råkar ut för en kraftig kastvind från sidan vrids som en vindflöjel och börjar plötsligt gå i fel riktning.

Efter alla inledande överväganden kommer man i de allra flesta fall iväg. Musikkåren ställer upp och avmarscherar. Det kan bli ganska olika vid olika typer av tillställningar. Det är bra om gatan är fri. Så är det när vaktparaden kommer och vid nationaldagsspelningar och stora evenemang, där ordningsmakten håller publik och trafik på behörigt avstånd. Det är enkla marschspelningar. Lite svårare kan det bli om det är så tjusigt att man har förridare. Hästar är nämligen överlägsna människor i det avseendet att de kan skita medan de går, och det gör de emellanåt, lite lagom oförutsägbart. Om man ska bibehålla rättningen, kan det innebära att man halkar på hästskiten.

En extra tjusig variant av parad är vaktparaden till Kungliga Slottet. Då är man iförd vit paradhjälm. Hjälmen är ett halvklot av plast, tillverkat i standardiserad storlek efter arkivhuvudet i Paris. De flesta som spelar har inte arkivhuvud, så passningen blir sällan bra, och halvklotet sitter sisådär, inte alltid som det borde. Formen på svenska paradhjälmar är långt ifrån den engelska hjälmtypen av modell uppochnedvänt handfat. Hjälmen går långt ner runt om och skymmer sikten åt alla håll utom neråt, så man får en mycket begränsad uppfattning om omgivningen och rättningen i leden. Dessutom förvanskar den ljudet, så man känner inte riktigt igen musiken man spelar. Med lite otur och svettning glider hjälmen lätt ner i pannan så att man framåt-neråt bara kan urskilja den framförvarandes damasker, om ens dem.

Damasker, ja det är en egendomlig uppfinning som inte är uttänkt för att underlätta livet för musikanten. (Visste ni för resten att damask heter slobkous på nederländska? Det är ett av språkets mer svårgissade ord.) Damasker lindar man ett varv runt vristen och snör ihop med hundra snörhål och ett enda snöre. Överst gör man en snygg knut med en halv rosett, för man har ju bara ett snöre. Att åstadkomma den knuten är ett utmanande topologiskt problem för den som försöker för första gången. Och så gäller det att sätta snörningen åt rätt håll, för annars fastnar damaskerna i varandra när man går, så att man står på näsan, och om man spelar klarinett finns risken att munstycket kommer ut i nacken.

En gång när jag spelade i vaktparaden gick jag i andra raden. Framför mig gick en man som inte lyckats åstadkomma den perfekta damaskknuten. Under marschen löste knuten upp sig, och damaskerna lossnade mer och mer. Han märkte det och tittade bekymrat ner på sina mycket löst sittande damasker. Någon möjlighet att stanna och rätta till fanns inte. När vi var ungefär halvvägs såg han ut som den grekiska mytologins Hermes, gudarnas budbärare, som hade vingar på skorna och därför kunde springa fortare än alla andra. Ingen kunde göra något åt de lossnande damaskerna. Längst fram och maximalt synlig för åskådarna gick han med vita fladdrande fanor vid vristerna. Det var bara att fortsätta marschera och hoppas. Mot all förmodan satt de flaxande Hermesdamaskerna fortfarande kvar när vi tågade in på yttre borggården, men det var med nöd och näppe.

Att spela på trånga gator och i folkvimmel är betydligt jobbigare än när vägen är fri. Risken för missöden är mycket högre. Det finns trottoarkanter, reklamskyltar, blomlådor, flaggor, betongsuggor, stolpar och mycket annat som står i vägen och som man kan törna emot eller snubbla på, liksom på irrationella åskådare och knähundar. Ibland är det plötsligt ett hål i asfalten, där man kan trampa ner och bryta sönder sig eller få tänderna utslagna av instrumentets munstycke. När man spelar är sikten ofta skymd av noter, medmusikanter och klockstycken, och ens uppmärksamhet behövs till så mycket samtidigt. En särskilt lömsk typ av hinder är stolpar som är ungefär en benlängd höga och därför svåra att se på nära håll. När man går på en sådan stolpe och får den precis i ljumsken, inser man varför de kallas pungknäckare.

Det är fysiskt ansträngande att gå och spela blåsinstrument. Andan tryter snabbt, så man klarar inte av lika långa fraser som när man står stilla eller sitter och spelar. Syret ska räcka till både benmusklerna och till att pressa luft genom instrumentet. Det räcker med en måttligt brant uppförsbacke för att marschen ska bli betydligt mer ansträngande. Stora instrument är dessutom tunga att bära, och de blir tyngre och tyngre efter hand. Åtminstone känns det så.

Det händer att stråkmusiker som har erfarenhet av att tåga fram och spelat gånglåtar på fiol börjar spela blåsinstrument och kommer till ny insikt. En autentisk spontanreplik är ”man kan ju inte andas normalt!”. Just det. Så är det. Man kan inte andas normalt. Stråkmusiker har sina lidanden, men inte syrebrist.

Publiken, som finns på nära håll, ofta alldeles intill, kan vara mycket oförutsägbar i sitt beteende. En form av publikbeteende är att inte göra något alls, inte ens flytta sig när man står direkt i vägen för paraden. Somliga kastar inte ens en blick åt den musikkår som kommer marscherande under fullt spel som hörs på långt håll, utan de står bara kvar. Kanske är de döva eller saknar all självbevarelsedrift? Den som marscherar längst fram i ett ytterled måste akut välja handlingssätt och får inte dra sig för att stöta emot den som inte flyttar sig. En annan variant är tanten med matkassar som blir så totalförskräckt när musikkåren närmar sig att hon stelnar till och blir oförmögen att röra sig ur fläcken. Då är det bara dela kåren och gå på ömse sidor om tanten. Sådana tanter är dessbättre oförargliga för musikkåren. Man får bara hoppas att de hämtar sig efter chockupplevelsen.

En del spralliga ungdomar försöker skämta med de musikanter som går i ytterleden genom att låtsas slå till på deras instrument men avbryta slaget i sista ögonblicket. Som musikant vill man inte ha tänderna utslagna, så när sådant förekommer är det bara att ta ned instrumentet tills man passerat de skämtlystna.

En gång efter en kort rast för vätskepåfyllning hade vi ställt upp för att fortsätta paraden och skulle just avmarschera. Tamburmajoren stod med staven höjd. Själv stod jag längst fram längst till vänster. Då fick en man i publiken för sig att han skulle fotografera sin lille son vid musikkåren, så han satte ner sin tvååring på mina skor. Häpp! Vad gör man då? Att sparka undan den oskyldige lille parveln var inget bra alternativ, och inte skulle jag kunna stå kvar när alla de övriga började marschera. Det var plötsligt en ny och oväntad sten på musikantens börda, och den krävde omedelbart val av handlingssätt.

Det där är en mycket vanlig – för att inte säga ständigt pågående – situation för den som spelar. Människor ute i vimlet kan få för sig vad som helst. Det gäller att vara alert. Rätt som det är måste man fatta beslut i ögonblicket, utan betänketid. Snacka om realtid!

Hur gick det då, blev jag tvungen att göra marschanträde med ett barn på skorna? Som genom ett under blev avmarschen fördröjd några sekunder, så den stollige fadern blev klar med fotograferingen. Det var tur att han fotograferade med kort slutartid.

En gång när musikkåren marscherade i folkvimmel och omväxlande spelade stillastående och under marsch råkade vi spela utanför en asiatisk restaurang. En japan kom ut och tyckte musikkåren var intressant och borde förevigas i bild. Japaner förekommer sällan ensamma, så strax kom ytterligare hundra små japaner med kameror ut och ville ta kort. Festligast att visa upp hemma i Japan är förstås bilder av sig själv där man står inte bara bredvid musikkåren utan ännu hellre mitt ibland musikanterna. In i orkestern vällde alltså in en svärm små japaner som log och fotograferade, och när de hade fotograferat, bytte de kamera med varandra för att kompisen också skulle få en likadan bild. Vi minns Sven Jerrings klassiska kommentar ”japaner, japaner, överallt japaner”. Jag spelade med huvudet under armen, men det var inte mitt huvud. Vi kunde inte komma vidare utan fick stå kvar och spela tills alla fotograferat klart och kåren blivit avjapaniserad.

Då och då tillkommer nya fenomen som man inte är beredd på. En gång spelade vår musikkår i en liten utländsk stad som ingen av oss hittade i. För att vi skulle komma fram till målet för marschen hade vi gjort upp med en av stadens arrangörer att han skulle gå på trottoaren strax före tamburmajoren och visa vägen. Det gjorde han också. Men så råkade vår guide stöta ihop med en bekant, som han stannade och pratade med. Musikkåren fortsatte sin marsch längs gatan utan guide och utan att veta hur den skulle hitta till rätt ställe. Strax hade vi marscherat ut ur staden och var ensamma ute bland åkrar och fält. Ännu en situation när det måste fattas beslut i realtid. Tamburmajoren vände kåren, och vi marscherade in i staden, hittade guiden och kom fram till rätt plats. Det ordnade sig.

När man spelar på platser som man inte är förtrogen med kan det lätt uppstå överraskande situationer som kräver snabba beslut. Den som beställde marschmusiken och tänkte ut en bra marschväg glömde att gatan på ett ställe övergår i en trappa som man måste passera för att komma vidare. Jodå, det går att spela i trappor också, men det är inget att rekommendera.

En gång spelade musikkåren i en galleria i ett köpcentrum. Det var inga problem att marschera och spela där. Men så skulle vi gå ut på torget och fortsätta utomhus. När vi kom till ytterdörrarna, borde tamburmajoren ha slagit av musiken, men det gjorde han inte, utan vi fortsatte marschera spela samtidigt som vi öppnade dörrarna och höll upp dem åt varandra. Under den manövern lyckades vi nog inte helt leva upp till tonsättarens intentioner, men ut på torget kom vi utan skador på musiker och instrument. Bisarrt var det. Det är tur att blåsmusiker är slitstarka.

De flesta åskådarna vid marschframträdanden är normala och håller sig där de ska vara, men så finns det en och annan som beter sig annorlunda. Det kan vara ett fyllo, en knarkare eller en galning. Sådana är svårbedömda, för de kan när som helst företa sig vad som helst. Och det förekommer också att normalt vettiga personer tillfälligt har satt omdömet ur spel genom att träningsspringa så länge och intensivt att sinnesfunktionerna sviktar. Det har hänt att sådana närmast svimfärdiga personer sprungit rakt in i musikkåren från en tvärgata.

Att spela i karnevalståg kan ha sina sidor. Karnevaler är festliga tillställningar när alla är på gott humör och en del är upprymda och tar ut svängarna. Ibland förekommer deltagare som förnöjer åskådarna genom att cykla egendomligt eller på märkliga cyklar. Före avmarsch talar tamburmajoren strängt till dem och präntar in Ni får absolut inte cykla genom musikkåren!!! Man blir ändå inte förvånad när det en stund senare kommer någon sprallig lustigkurre cyklande på en konstig velociped mellan musikanter och instrument.

Det är mycket som kan hända i skarpt läge. En gång när vi marscherade skulle vi stanna till och spela stillastående. När tamburmajoren lade ner staven på marken för att dirigera, gick sömmen i hennes uniformsbyxor upp. Det blev en rejäl reva. Jag kunde inte undgå att se, för jag stod precis bakom. Jämfört med andra katastrofer i världshistorien var den här olyckan naturligtvis liten, men det tär på värdigheten om dirigenten eller tamburmajoren uppträder offentligt i spräckta byxor. Nåväl, det gick att ordna en pragmatisk ad hoc-lösning. Dirigenten satte igång en långt musikstycke som musikanterna skulle kunna spela utan ledning, hon och en flöjtist i samma storlek smet i väg och bytte byxor med varandra i en portgång. Sedan kom de tillbaka, flöjtisten intog sin plats, och dirigenten slog av stycket när det var slutspelat. Åhörarna anade inte vad som skett.

Det är många slags olyckor som kan inträffa under marsch. Under en marsch jag minns blev ljudet från marschtrummorna svagare och svagare. Till sist hördes ingenting. Det berodde på att trumskinnen hade gått sönder för samtliga trumslagare.

Ibland klantar sig musikanterna också. Om man ska spela mer en marsch, och det ska man vanligen, finns det alltid risk att några glömmer byta noter. Om man spelar mer än två marscher är det lätt att byta till fel marsch, vare sig det beror på bristfällig instruktion eller dålig uppmärksamhet eller allmän hjärndödhet. När tamburmajoren slagit in musiken och det ur musikkåren väller fram ett sammelsurium i stället för ett musikstycke, gäller det att få hejd på oväsendet genom att slå av snabbt. Det brukar gå bra, men sedan uppstår problemet att bestämma vilket stycke som ska spelas härnäst och få alla att uppfatta det. Kruxet är att omärkligt förmedla det till samtliga i kåren med bibehållen värdighet och oklanderlig formation i perfekt rättning medan slagverket spelar mellanmarsch och tamburmajoren gör konster med staven för att distrahera åskådarna. Eventuell palaver måste utföras så att publiken ingenting anar. Och efteråt är alla förbannande, ”för det var ju vi som gjorde rätt!”.

Apropå uppmärksamhet, så hände de en gång att en trombonist som stod och snackade med en kollega medan han monterade nothållaren på trombonen och inte märkte att han råkade fästa den på draget. Det upptäckte han inte förrän musikkåren började spela den första marschen och hans noter åkte fram och tillbaka medan han spelade. Det såg inte helt seriöst ut.

Alla som gjort utomhusspelningar med musikkår kan berätta om sådana här och mycket värre händelser. För den praktiskt utövande musikanten inträffar ständigt missöden och konstigheter, de flesta utan att publiken märker något. Det gäller att parera diskret. Bara ibland blir det spektakulärt, men det stressar musikanten.

Att utföra den tjusiga marschmusiken är fysiskt ansträngande och kräver att hundra procent av ens uppmärksamhet används dels till det som är huvudsyftet, att gå och spela, dels att hålla koll på rättning, hinder, eventuell trafik och åskådarnas beteende. Det blir inga tillfällen till syndiga tankar. Och efteråt är man törstig och trött.

Varför utsätter sig till synes normala människor för sådana här påfrestningar? Kanske för att det är något som nätt och jämnt går att klara av? I vilket fall som helt känns det väldigt fint efteråt när ett framträdande har gått bra och blivit uppskattat. Och skulle man råka spela ihjäl sig av mental och fysisk överansträngning, är det en död i skönhet!

Roger Hansson