Det taktfasta utskottet har tystnat.

I veckan nåddes vi av det ledsamma budskapet att Staffan Skott, MMS- medlem sedan 1967 och skribent i Marschnytt, lämnat oss vid en ålder av 78 år. Våra tankar går till hans närmaste familj men även till alla marschvänner som förlorat en både kunnig och finurlig förespråkare för marschmusiken.

Mitt första möte med Staffan ägde rum på Norrbro en sommardag i mitten av 80-talet. Som nyinflyttad till storstan passade jag på att cykla in till city för att lyssna på vaktparaderna så ofta jag hann. När jag stod där och väntade kom en skäggig man fram till mig och frågade vilken modell jag hade på min lädersadel. Han presenterade sig som Staffan och det var något bekant över honom. På vägen upp mot slottet diskuterade vi flitigt både musikkåren, marscherna de spelade och olika detaljer på min långfärdscykel. Det lustiga var att det var just denne Staffan som väckt mitt intresse för cykling genom sina artiklar i DN några år tidigare.

Våra gemensamma och något smala intressen, marschmusik och långfärdscykling, kom genom åren att resultera i många underfundiga mejl och roliga samtal. Så när jag blev ordförande i MMS ringde telefonen och det var Staffan: ”En cyklist som ordförande – det kan knappast bli bättre!”. Jag passade senare på att värva honom till Marschnytt som skribent, när jag blev redaktör för tidningen och han hade gått i pension från den något större tidningen DN. Det enda kravet Staffan hade var att han skulle få skriva om sådant som intresserade honom för tillfället. Det var ju ett rimligt krav, även om han godmodigt tog emot synpunkter om de var underbyggda.

Otaliga är de texter Staffan skrivit om marschmusik och om rysk sådan i synnerhet. Med en gedigen kunskap om Ryssland och det som hände där borta i öst var han även en uppskattad tolk när Sverige besöktes av ryska musikkårer eller när svenska kårer besökte det stora grannlandet i öster. Det finns många historier kring detta som han kunde glädja sin omgivning med.

När jag avgick som ordförande ringde min telefon dagen efter årsmötet. Det var ett nummer från England och i andra änden hördes en bestämd stämma: ”Vad är det som händer? Har det varit en kupp?”. När jag kunde lugna herr Skott med att det var helt självvalt kom kommentaren ”Skönt då slipper jag aktivera mig!”.

Det finns massor att skriva om denne mångkunnige person.
Det fanns mycket att diskutera med denne jovialiske person.
Det finns saker man inte hann prata om.
Men nu har det taktfasta utskottet tystnat, och vi är många som saknar honom.

Jan Thor

(”Taktfasta utskottet” var den signatur under vilken Staffan skrev många av sina krönikor i DN.)