Vår ordförande Hans Nordmark besökte Svensk Blåsmusikfestival som hölls i Linköping den 17-19 september. I en artikelserie i tre delar ger Hans en djupgående rapport samt reflektioner från festivalen.
För sjunde året i rad genomfördes Svensk Blåsmusikfestival från fredagen den 17 till söndagen den 19 september. Med några undantag var årets festivalupplaga en manifestation av blåsmusiken i Linköping med omnejd. Sammanlagt cirka 25 orkestrar och ensembler och flera hundra musikanter medverkade. Tidigare år har många fler orkestrar deltagit, men av kända skäl har orkestrarnas möjligheter att repetera varit mycket små, nästan obefintliga, så därför har de inte anmält sig.
Svensk Blåsmusikfestival arrangeras av Föreningen Svensk Blåsmusik, som representerar Militärmusiksamfundet (MMS), Pingströrelsens Brassband (PBB), Riksförbundet Unga Musikanter (RUM), Svensk Musik med Mission (SMM, f.d. Svenska Missionskyrkans Musikkårer), Sveriges Orkesterförbund (SOF), Sveriges Unga Blåsare (SvUB) tillsammans med Östgötamusiken, Försvarsmusiken och Kulturens bildningsverksamhet. Festivalen fick ekonomiskt stöd från Linköpings kommun, Region Östergötland, Kulturrådet, Musikverket, Sparbanksstiftelsen Alfa och Helge Ax:son Johnsons stiftelse.
Efter en väl genomförd festival kan klart konstateras att Linköping är ett blåsmusikens Mekka och ett blåsmusikaliskt föredöme för landet. Staden har en militärmusikalisk tradition som har förvaltats väl och utvecklats på ett imponerande sätt. Inget län och ingen region i landet har en så rik och levande blåsorkesterverksamhet som Östergötland med en orkester eller musikkår i varje kommun. Knappast någon annan ort i landet hade kunnat åstadkomma det Linköping gjorde i helgen.
Jag följde festivalen, lyssnade till och såg de allra flesta medverkande och refererar och sammanfattar mina intryck nedan. Det var många fler än jag som följde festivalen. Linköpingsborna mötte upp i stort antal som publik på torgen, vid paradgatorna och på inomhuskonserterna.
Paneldebatt om blåsmusik
Festivalprogrammet inleddes med en paneldebatt om blåsmusikens framtid och möjligheter, utbildning och positiva vägar framåt för musikundervisning och framtida rekrytering av musiker. Bakom paneldebatten stod Östgötamusiken, Kungliga Musikaliska Akademien och Nätverket för professionell blåsmusik. Moderator för debatten var Peter Wilgotsson, vd på Östgötamusiken.
Panelen bestod av:
Andreas Hanson Dirigent, musiker, musikdirektör vid Arméns Musikkår
Torgny Sandgren Generalsekreterare i Kulturskolerådet och ordförande i El Sistemastiftelsen Göran Lindskog Prefekt vid Institutionen för konstnärliga studier vid Musikhögskolan Ingesund
Rune Hannisdal Musikchef vid Norges Musikkorps Forbund
Vasiliki Tsouplaki Riksdagsledamot, Förste vice ordförande i Kulturutskottet
Perry Göransson Ordförande i Föreningen Svensk Blåsmusik och Sveriges Unga Blåsare
Anna Bohm Lärare vid Lunnevads Folkhögskola och ledare för Unga symfoniker Ost
Cecilia Elving Liberal politiker och ordförande i Kulturnämnden i Region Stockholm.
Debatten avlyssnades av 10–15 personer på plats men strömmades även till digitala följare.
Här följer ett försök att sammanfatta det som sades under paneldebatten utan att ange vem som sade vad.
Trots att 35 000 barn och ungdomar står i kö till landets kulturskolor är det färre som vill lära sig spela de traditionella orkesterinstrumenten och i synnerhet blåsinstrumenten än det var tidigare. Den utvecklingen har pågått i flera decennier, och nu råder även brist på kompetenta blås- och orkesterpedagoger. Situationen är ojämn över landet på alla nivåer. Det gäller kulturskolorna, musikfolkhögskolorna och musikhögskolorna. Ett par positiva exempel hölls fram i debatten, nämligen Musikhögskolan Ingesund, Lunnevads folkhögskola utanför Linköping och Linköpings kulturskola. Dessa skolor har genom goda lärarkrafter och uthållighet i sina satsningar byggt upp en verksamhet med hög kvalitet och ett gott rykte som gör att de kan rekrytera studerande. Flera andra orter utgör också undantag genom att enskilda lärare, ledare och eldsjälar utbildar och fostrar sina elever till goda instrumentalister på vissa instrument. Kunniga, engagerade och entusiastiska lärare ger resultat.
Kulturskolorna vill gärna se att Sverige får en kulturskolelag, vilket de övriga nordiska länderna har. Idag läggs kulturskolor ned. I samhällets perspektiv är det värdefullt att ungdomar musicerar i körer och orkestrar, ges möjlighet till en meningsfull sysselsättning och får att uppleva gemenskap. Att spela i orkester är ett sätt att utveckla förmågan till demokrati, en social fostran, att vara föredöme och ha föredömen och ta ansvar. Från politikens sida ser man en fara i att kulturskolornas uppdrag blir för brett, man anser att blåsmusiken är viktig för svenskt kulturarv och att ett samlat ansvar bör tas för den. Ett par politiska partier vill ta bort avgifterna till kulturskolorna, uppvärdera humaniora och estetik och möjliggöra fler kulturupplevelser inom allmänna skolväsendet. Sverige är ett ingenjörsland, inte ett humanioraland, sades i det här sammanhanget i debatten.
Norge genomgår samma utveckling som Sverige, men från högre volymer. Där finns idag 1 600 musikkårer/korps och 10 000 barn som börjar spela i dem varje år, men en trend är ändå att korpsen slås ihop, och man har en utmaning i att behålla ungdomarna. Generationen musikanter mellan tonåringar och gamla är mycket liten. Men det finns en attitydskillnad mellan Norge och Sverige hur man ser på och värderar blåsorkestermusicerande. I Norge talar många företagsledare stolt och uppskattande om att man spelat i korps i sin ungdom eller fortfarande gör det.
På Musikhögskolan Ingesund har man en blåsorkester som repeterar varje vecka, och man samarbetar med Norges Musikkorps Forbund med utbildning och kurser på tre nivåer. Studenttillgången är på uppgång på Musikhögskolan Ingesund och man ser en ljus framtid som ett resultat av uthållighet i satsningen på utbildningen på blåsinstrument, även om det finns ojämnhet i instrumentfördelningen. På de övriga svenska musikhögskolorna ingår blåsorkesterspel bara som ett av många projekt en gång per år eller under hela studietiden. Även ensembleledarutbildningen är mycket begränsad på våra musikhögskolor.
För en orkester- eller ensembleledare är inte slagtekniken det viktigaste utan det är att visa engagemang (passion var ett ord som användes) och vara eldsjäl gentemot eleverna. Dessa vill inte bara ha något att göra, de vill ha kvalitet, utvecklas och bli duktiga, och gärna spela flera gånger i veckan på samma sätt som man tränar och spelar matcher inom idrotten. I det sammanhanget nämndes Nykvarn i Södermanland som ett gott exempel. Vart tar pojkarna vägen inom musiken, frågades det. (I sanningens namn ska sägas att även idrotten har svårt att behålla ungdomarna idag p.g.a. konkurrensen från andra fritidsaktiviteter, till stor del digital sådan).
Apropå behovet av lärare och ledare som eldsjälar berättades det att av 13 studenter på Kungliga Musikhögskolan vid ett tillfälle framhöll de alla att deras yrkesval berodde på en enda person – läraren, ledaren och eldsjälen. Och en skicklig pedagog bottnar i ett eget musikerskap. Det får inte vara tabu att tala om krav inom musiken. Som pedagog kan man ställa högre krav än man många gånger gör idag, och man ska ha höga förväntningar på sina elever, men ha tålamod att vänta ut utveckling.
Kulturskolorna behöver kartläggas för att fastställa behovet av rätt kompetens för musiklärarna och för att kunna erbjuda skräddarsydd utbildning och fortbildning. Sådan kan ges som uppdragsutbildning från musikhögskolorna till kulturskolorna. Förutsättningarna ser så olika ut för kulturskolorna att det inte fungerar med en enda typ av utbildning eller fortbildning för alla. Man kan fråga sig om kulturskolorna har förstelnat så att kopplingen mellan kulturskolan och amatörmusiklivet blivit svagare och om El Sistema är lösningen på kulturskolornas problem? (El Sistema är en global, visionsdriven musikrörelse med körsång och orkesterspel inom konstmusiken och som anordnas i geografiska områden där behoven är som störst). Ja, El Sistema är en del av lösningen för kulturskolorna, inte minst för att nå nya elevgrupper. Södertälje nämndes som ett gott exempel på El Sistemas betydelse.
Regionala samarbeten mellan kulturskolor nämndes som ett behov och önskvärd utveckling, och mer musikutbildning för för- och grundskollärarna.Inom Försvarsmusiken ser man ännu en jämn ström av sökande när man utlyser tjänster, men man har märkt att erfarenheten av orkesterspel har minskat.
Paneldebatten gav inga svar på ställda frågor, kanske bara ännu fler frågor, men samtalet bidrog förstås till att belysa frågeställningar och problem ytterligare. Mer handling och fler politiska initiativ efterlystes, liksom en kraftfull återstart efter pandemin. Till slut konstaterades att allt, inklusive Kultursamverkansmodellen, hänger ihop som delar av musikvärldens infrastruktur.
Invigningskonsert – Avsked från vildgässen
Med Emil Eliasson som dirigent svarade Östgöta Blåsarsymfoniker för festivalens invigningskonsert i Crusellhallen, Linköpings Konsert & Kongress. Solist på slagverk var Filip Korošec i konsertens två första stycken. Filip vann Blåsmusikpriset 2021. I rubrikstycket, Avsked från vildgässen medverkade Linköpings Balettensemble i en koreografi av Mathilda Larsson. Musikstycket är ett beställningsverk skrivet av Britta Byström med anledning av Kungliga Musikaliska Akademiens 250-årsjubileum. Beställare var Nätverket för professionell blåsmusik. Avsked från vildgässen har sin utgångspunkt i Selma Lagerlöfs berättelse Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.
Konsertprogrammet såg i sin helhet ut så här:
Philip Glass Glassworks – Opening, sats 1
Avner Dorman Frozen in Time – Indoafrica, sats 1
Britta Nyström Avsked från vildgässen
Camille Saint-Saëns Djurens karneval.
Östgöta Blåsarsymfoniker imponerade ännu en gång med hög ambition i repertoarvalet och precision i utförandet. Imponerade gjorde även Filip Korošec med sin stora virtuositet och musikantskap. Baletten i konsertens huvudverk gav en förstärkt estetisk upplevelse. En allkonstnärlig fullträff, enligt min uppfattning, och konserten var i sin helhet mycket njutbar.
Sen kvällskonsert
Ingesunds blåsorkester med ca 35 studenter från Musikhögskolan och Folkhögskolan Ingesund gav en konsert i Katedralskolans aula kl 21:00. Dirigent var Berit Palmquist och solist Ann Elkjär på flöjt i Astor Piazollas Oblivion. Det var en orkester med ungdomlig fräschör, mycket god intonation ett mycket trevligt program med många olika slags musik. Berit Palmquist fick orkestern att spela på höjden av sin förmåga och resultatet var roligt att lyssna till. Ann Elkjär solistinsats var mycket övertygande och musikantisk.
Detta spelades:
Jan van der Roost – Flashing Winds
Philip Sparke – Valerius Variations
Astor Piazolla, arr. Robert Longfield – Oblivion
Santiago Lope, arr. Espen Andersen Gallito – Pasodouble Torero
Jerker Johansson – Minnen från Holmen
Trad., arr. Torstein Aagard-Nilsen – Vem kan segla förutan vind?
Svein H. Giske – H.M. Dronning Sonjas Honnörsmarsj
Avslutningsmarschen skrevs till invigningen av en ny spårvagn i Bergen, men fick senare en kunglig tillägnan.
Hans Nordmark