Över marschen som sådan, dess ursprung och tillkomst har redan skrivits mycket, men vad var det nu för ett regemente som stått fadder till Försvarsmaktens paradmarsch (HKV 1999-09-28)?
Förbandets korrekta namn enligt preussiska rullan är Füsilier-Regiment Königin Viktoria von Schweden (Pommersches) Nr. 34. Och det är mycket riktigt ursprungligen ett förband uppsatt i dåvarande Schwedisch Pommern.
Från år 1700 förstärktes den svenska armén med femmäningsregementen, d.v.s. den indelta arméns rotehållare beordrades ställa upp ytterligare manskap, nu fem rotar tillsammans ytterligare en soldat) och ett ett antal sådana förband skapades, bl.a. Västgöta femmänningsregemente och Upplands femmänningsregemente, det senare med soldater från bl.a. Uppland och Södermanland. I oktober 1720 beslöt Drottning Ulrika Eleonora att slå samman dessa två förband för att bilda ett garnisonsregemente bestående av två bataljoner om vardera 6 kompanier förlagt i Stralsund, huvudstaden i Svenska Pommern. Redan före 1720 förstärktes de indelta soldaterna med värvat manskap, och därefter förefaller förbandet ha bestått övervägande av lokalt värvat manskap. Fram till 1815 hette regementet Drottningens livregemente.
År 1749 bestämde Fredrik I att garnisonen i Stralsund skulle avsevärt förstärkas, och ytterligare två värvade förband sattes upp och förlades där. Ur dessa uppstod senare det regemente som under namnet von Engelbrechtenska regementet och som tillsammans med Drottningens livregemente 1815 övergick i preussisk tjänst.
Drottningens livregemente deltog i Sjuårskriget 1757-62 mot Preussen (!), 1788 års krig mot Ryssland, 1805-07 mot Frankrike (ofta kallat „pommerska kriget“) och 1808-09 års finska krig mot Ryssland. Efter finska kriget låg de två „tyska regementena“ förlagda i Stockholm. De ansågs „kungatrogna“, och revolutionsmännen 1809 höll ett vaksamt öga på dem. Den sedermera preussiske översten BG von Henings säger i sina memoarer, att åtminstone största delen av de två tyska regementena därför var bortkommenderade från Stockholm den ödesdigra dagen. Senast under stockholmstiden kan mycket väl ett „utbyte“ av musik och noter ha skett, och den ursprungligen franska melodin ha hamnat såväl i Sverige som i Pommern.
Åter i Stralsund gick regementet våren 1812 fransk krigsfångenskap och manskap med hemvist i Pommern hemförlovades; svenskar gick i fångenskap i Frankrike.
Inför fälttåget 1813-14 mot Napoleon återuppsattes Drottningens livregemente och en fältbataljon deltog under hela kriget ingående II. svenska armékåren. Freden med Danmark, som varit en trogen allierad med Napoleon, ledde till att Svenska Pommern i utbyte mot Norge lämnades till Danmark, som emellertid bytte Pommern mot Lauenburg vilket i sin tur ledde till att Preussen erhöll Pommern – inklusive de två „tyska regementena“, befästningarna och flottan i Stralsund. På det viset lades här grunden till Preussiska och tyska flottan.
Den 23 oktober 1815 skedde det högtidliga överlämnandet av Drottningens livregemente och von Engelbrechtenska regementet till Preussen utanför Knieper Tor i Stralsunds stadsmur. Summa 47 musiker ingick i truppen. På exakt samma plats och vid samma tidpunkt genomförde Hemvärnets musikkår den 23 oktober 2015 en minneskonsert senare på kvällen följd av Svenska Arméns Tapto framför rådhuset och svenska kommandantsbyggnaden (som i dag åter bär Stralsunds stadsvapen från svensktiden). I repertoaren ingick musik som spelades 1815.
De bägge regementena fick i Preussen nummer 33 och senare därutöver 34. Från 4 juli 1860 fick Nr. 34 namnet Füsilier-Regiment Königin Viktoria von Schweden (Pommersches) Nr. 34 och Nr. 33 namnet Füsilier-Regiment Graf Roon Ostpreussisches Nr. 33.
Hela Nr. 34 bar drottning Viktorias namnchiffer i rött (krönt V med tre kronor därpå) på den vita axelklaffen och en banderoll över den preussiska örnen på kasken – Pickelhuvan – med texten „Für Auszeichnung d. vormalig Königl. Schwedishen Leibregt. Königin“. I regementet nr. 33 von Roon bar 5. och 6. kompanierna denna utmärkelse.
Drottning Viktoria var „Chef des Regiments“, d.v.s. hedersöverste. För övrigt var vår Kung Gustaf V „Chef“ för Grenadier-Regiment zu Pferde Freiherr von Derfflinger (Neumärkisches) Nr. 3, som bar hans namchiffer på axelklaffen.
Av Per-Eric Jansson