Fredagskvällen den 22 augusti framträdde Arméns musikkår under ledning av Petter Sundkvist i en utomhuskonsert i Ulriksdals slottspark i Solna tillsammans med två kända solister: Kalle Moraeus och Elin Rombo. Musikkåren och solisterna gjorde fina prestationer, men de yttre omständigheterna var ogynnsamma. Det var bara tio plusgrader, och det föll kallt regn hela tiden. Den talrika publiken, som till skillnad mot artisterna på scenen inte hade något skydd mot regnet, hade utrustat sig med regnkläder och sittunderlag och satt tappert kvar under hela föreställningen.
Konserten inleddes med Festspel av Hugo Alfvén i ett arrangemang av Jerker Johansson. Sedan kom Kalle Moraeus in på scenen och började ensam spela Hårgalåten på fiol. Fram ur musikkåren kom klarinettisten Pontus Estling och hängde på, och sedan började musikkåren ackompanjera. Det blev ett folkmusikmedley som avslutades med Gärdebylåten. Därefter sjöng Kalle Beatrice av Benny Andersson och Björn Ulvaeus. På det följde Hambraeus polska med Kalle, Pontus och musikkåren i ett arrangemang av Anders Holmlund. Axel Hambraeus (1890–1983) var präst i Orsa och spelade fiol i kyrkan, vilket misshagade de högre kyrkliga dignitärerna, men Hambraeus stod på sig och sade att i Dalarna spelar man fiol, och det gör man även i kyrkan.
Efter det fick vi höra fiol, klarinett och musikkår i Trettondagsmarsch av Karl-Johan Ankarblom.
Så följde en paus som var tänkt att bli halvtimmeslång och möjliggöra promenader i slottsparken i den vackra sommarkvällen, men eftersom publiken var i större behov av att behålla kroppsvärmen och hålla sig någorlunda torr, gjordes den kortare.
Efter pausen inledde musikkåren konsertens andra del med det sprittande stycket Esprit de Corps av Robert Jager.
Elin Rombo gjorde entré och sjöng valsen Je veux vivre ur operan Romeo et Juliette av Charles Gounod. Därefter sjöng hon Kunigundas sång ur operetten Candide av Leonard Bernstein. Att Elin är en hög sopran gick inte att ta miste på.
Artister som behärskar sitt hantverk låter sig inte påverkas av motigheter som kyla och regn utan ser både oberörda och entusiastiska ut och ger järnet ändå, för publiken ska få full valuta för pengarna. Heder åt sådana prestationer! När Elin stod med bara axlar och armar och sjöng, såg man mot den mörka bakgrunden utandningsluften kondensera till ånga, men alla tonerna satt där de skulle. Det måste ha varit den inre elden som höll henne varm!
Musikkåren spelade High Voltage, en storbandskomposition för fullbesatt blåsorkester av Thierry Deleruyelle.
Så kom Elin tillbaka och sjöng Cole Porters You are the top, och sedan följde Evert Taubes Tango i Nizza med Kalle Moraeus som Fritiof Andersson och Elin Rombo som Carmencita.
Konserten avslutades med Svenska arméns tapto av Johann Heinrich Walch. Sju trumslagare stod längst fram på scenen och utförde stockexercis. Nedanför scenen stod regementstrumslagaren och ledde ceremonin.
Christer Danielssons Segnale solenne spelades på jägarhorn, och till sist spelades nationalsången av den stående musikkåren, och publiken ställde sig upp och sjöng med.
Om man ska säga något kritiskt om kvällens konsert, gäller det främst ljudtekniken. Att en röst eller en fiol framför en stor musikkår behöver förstärkning är självklart, men ljudet från en stor musikkår behöver inte förstärkas i högtalare. Ljudvolymen var för hög.