Bokanmälan: Arméns Musikpluton 1982–1985, en jubileumsbok om försöksverksamheten

Under sommaren utkom boken Arméns Musikpluton – De första fem åren – Från försöksverksamhet till införande. Författare är Carl-Henrik Norelius, som var chef för Arméns Musikpluton åren 1981 – 1985, försöksperioden med de fyra första årskullarna.

Förlag: BoD– Book on Demand, Stockholm, Sverige, ISBN: 978-91-7969-004-5, 139 sidor. Boken går att köpa på BoD förlag, www.bod.se/bokshop eller i (nät)bokhandeln.

Författaren, Carl-Henrik Norelius, var infanteriofficeren och kaptenen vid Hälsinge regemente i Gävle (I 14), med en möjlig högre karriärväg inom Försvarsmakten, som under våren 1981 oanat fick ett telefonsamtal från Arméstabens personalavdelning med en fråga om han ville bli chef för försöksverksamheten med Arméns Musikpluton. I boken skildras hur Carl-Henrik Norelius mycket målmedvetet och med stor initiativkraft först ensam, sedan tillsammans med Jonny Rådén och Christer Jägerhult, arbetade för att verksamheten skulle permanentas genom Riksdagens beslut. Målet var att ge Sveriges unga blåsmusiker fortsatt utveckling under värnpliktstiden – likt elitidrottares genom införandet
1967 av idrottsplutoner – och samtidigt ge Försvarsmakten en militärmusikkår med hög kvalitet och användbart PR-instrument.

Boken ger utifrån ett försvarsmaktsperspektiv en mycket bra bild av planeringen, starten, och etableringen av Arméns musikpluton, och skildrar några avgörande händelser för musikkåren – händelser som så småningom ledde fram till en permanentning av försöksverksamheten. Det var ett tufft pionjärjobb Carl-Henrik Norelius fick göra för att få fram goda förutsättningar för musikkåren avseende lokaler, inryckningstider m.m. Manegen var långt ifrån krattad i och med myndighetsbeslutet att Arméns Musikpluton skulle sättas upp. Liknande erfarenheter har Chefen för Arméns Trumkår, Tommy Törner, berättat om när det gäller etableringen, uppbyggnaden och utvecklingen av Trumkåren. Många egna beslut och initiativ fick tas i ett delvis oreglerat land, vilket ibland kunde leda till kritik från traditionalister och reglementsbitare. Men genom ett handlingskraftigt, militärt ledarskap i kombination med skicklig musikalisk ledning och lojala musiksoldater övervanns många hinder och framgångar nåddes, den ena efter den andra, både för Arméns Musikpluton och Arméns Trumkår.

I bokens appendix finns de tjänsteskrivelser som hade en avgörande betydelse för musikplutonens utveckling. Där finns också en lista över de två allra första musiktropparnas soldater. I listan finns namnen på många musiksoldater som kom att bli några av landets skickligaste yrkesmusiker.

Boken fokuserar på författarens personliga hågkomster och ger därför inte helhetsbilden av försöksverksamheten med Arméns Musikpluton. För att få den hade det behövts medverkan av den musikaliska ledningen, musikdirektör Torgny Hanson och regementstrumslagare Jonny Rådén, samt musiksoldaterna upplevelser. Detta till trots är boken värdefull, och den har en given plats som militärmusikalisk dokumentation och historieskrivning. Utan tvekan hade Carl-Henrik Norelius målinriktade arbete med försöksverksamheten mycket stor betydelse för utvecklingen, för framgångarna och permanentandet av en värnpliktig militärmusikkår i början av 1980-talet.