Napoleonkrigen och danske kungens lojalitet gentemot kejsar Napoleon gav ingen god utdelning – Danmark gick miste om Norge och Vorpommern. Norge gick till Sverige och Svenska Pommern gick till Preussen. Som tröstpris fick Danmark hertigdömet Lauenburg – i och för sig geografiskt inte helt galet. Den s.k. ”Helstaten Danmark” bestod 1864 av klassiska Danmark plus de tyska s.k. Hertigdömena Schleswig, Holstein och Lauenburg. Problemet med Hertigdömena och deras förhållande till Danmark och till övriga tyska stater utgjorde en hundratals år gammal konflikt. Danmark var genom Holstein medlem i det efter Napoleonkrigen skapade Tyska Förbundet, där Preussen och Österrike tävlade om inflytandet bland alla 39 furstendömen och fria städer.
Efter ett kort krig under revolutionsåret 1848 kom det till ett ”riktigt” krig 1864, och redan vid jultiden 1863 hade en preussisk-österrikisk armé (inklusive en kontingent sachsare) överskridit gränsen till Holstein – utan formell krigsförklaring. Danskarna byggde ut och besatte en försvarslinje vid det historiska Dannevirke där åar och sankmarker säkrade bägge flyglarna. Närmare bestämt: det gjorde de under vår, sommar och höst. Men danskarna upptäckte till sin häpnad, att när is och tjäle lagt sig i januari, åar och sankmarker inte längre var hinder… Man drog sig tillbaka norrut till skansarna vid Dybböl. Just stormningen av Dybböl (ty. Düppel) och övergången till ön Als liksom skärmytslingarna vid Limfjorden och övergången till Fehmarn gav inspiration till en uppsjö av heroiska marscher och sånger – på den tysk-österrikiska sidan; mindre på den danska.
De österrikiska förbandsmusikkårerna utmärkte sig särskilt genom sin musikalitet och starka besättning med mässingsinstrument. Richard Wagner tillhörde beundrarna av den österrikiska spelstilen, liksom Giuseppe Verdi.
Den preussiske överbefälhavaren Prins Friedrich Karl var djupt imponerad av österrikarna och lät samla alla preussiska musikkårschefer för att österrikarna i k.k Infanterie-Regiment Nr. 34 skulle få demonstrera sin spelstil. Friedrich Karl lät till och med införskaffa blåsinstrument (sannolikt heliconer) i Prag till tyska militärmusikkårer.
Musikkårerna uppträdde konsertant vid truppen liksom i städer och byar. Att anföra marscherande trupp med en musikkår i spetsen är ingen helt bra modell. Frånsett bastrumman, är hörbarheten bakom tredje-fjärde pluton fragmentarisk, inte minst i januari och vid blåst. På själva slagfältet var trumma och horn/trumpet ett signalmedel och inget annat. Musikkåren och musikerna var alltför dyrbara för att slösas bort i kulregnet – frånsett att i gevärs- och kanonbullret var hörbarheten nära noll.
Den tyske militärmusikforskaren Herbert Jüttner räknade 1989 mer stor akribi upp inte mindre än ett 70-tal militärmusikaliska kompositioner, varav de flesta marscher, som kan direkt härledas till kriget 1864. Därav togs 10 marscher upp i preussiska armémarschsamlingen och ett par finns kvar i den aktuella blå och gröna marschsamlingen i Bundeswehr. Självfallet är många glömda, sannolikt med rätta, men av de närmare 70 verken kan nämnas:
Fehmarn-Sund-Marsch av Rudolf Piefke, till minne av den preussiska ”erövringen” av ön Fehmarn 15 mars 1864. Förgaddringsmarsch för f.d. I 15, I 17, Västmanlands regemente, I 20, och Krigsskolan Karlberg. Galoppmarsch för Livregementets dragoner.
Düppeler Sturmmarsch av Gottfried Piefke (bror till Rudolf). Komponerad till minne av preussarnas stormning av skansarna vid Dybböl. Gottfried Piefke ledde som dirigent de samlade musikkårerna från de preussiska infanteriregementena nr. 8, 18. 35 och 60 vilka konserterade under anfallsförbandens samling i 2:a parallellgraven. En dansk granat slog ned i närheten av de samlade musikerna, som skrämda avbröt spelandet. Piefke lät sig dock inte skrämmas och dirigerade med sabeln orädd vidare sina musiker. Den marsch som just spelades när granaten slog ned var Marsch des Yorck’schen Korps av Ludwig van Beethoven.
Gruss an Kiel av Friedrich Spohr. Marschen har inget att göra med Kiel som flottbas eller marin hamn. Vid tiden för komponerandet av marschen (1864) var Kiel danskt och långt ifrån att vara örlogshamn. Norr om Kiel låg och ligger fästningen Fredriksort vilken som dansk fästning i januari 1814 belägrades, besköts, stormades och intogs av svenska armén under Karl Johan.
En kontingent från Sachsen deltog i fälttåget i Schleswig-Holstein och den 29 december 1863 marscherade sachsarna inklusive musikdirektör Spohr in i staden Kiel, som var det då fortfarande danska hertigdömet Holsteins huvudstad. Till minne av denna händelse komponerade Spohr marschen, vilken snabbt blev populär. Inte minst sedan Kejsar Wilhelm II byggt upp den tyska flottan, kom den att bli dess hedersmarsch.
”Gruss an Kiel” var Parademarsch för 3. Königl. Sächsisches Infanterie-Regiment Nr. 102; för 6. Königl. Sächsisches Infanterie-Regiment Nr. 105; för 16. Königl. Sächsisches Infanterie-Regiment Nr. 182. I dag är marschen traditionsmarsch för Marineabschnittskommando Nord.
I Schweiz är marschen känd under namnet ”Zofinger Marsch” i en något varierad sättning med mer ”Tambouren”. Eller på schweizerdütsch ”Herrlich wie’s ruessed! „. Zofingen är en stad i kantonen Aargau.
Bland de 70-talet kompositionerna från 1864 års fälttåg nämns i titlarna:
Dybböl 14 ggr
Limfjorden 2 ggr
Översee 2 ggr
Schleswig och/eller Holstein 6 ggr
Fehmarn 2 ggr
Der tapfere Landsoldat 2 ggr
Lundby 1 gg
Kriget har lämnat betydligt färre musikaliska spår efter sig i Danmark. Däremot finns en mycket berömd staty: ”Den tapre landsoldat efter sejern” till minnet av det korta fälttåget 1848 som inte slutade i nederlag för danskarna utan i remi. Statyn restes 1858, och preussarna ville föra den som krigsbyte till Berlin 1864, men statyn räddades av österrikarna.
Källor:
* Arbeitskreis ”Militärmusik” i Deutsche Gesellschaft für Heereskunde” 1989
* Herbert Jüttner ”Der Deutsch-dänische Krieg 1864 und die Militärmusik”, föredrag 1989 och häfte
* Spelet om Schleswig-Holstein, M, L och S Dahlbom, Förlag Salmon River 2008
* J. Toeche-Mittler, Armeemärsche I-III, Stuttgart 1980
Av Per-Eric Jansson