En regionkapellmästare minns – Per Lyng

Bildtext: Regionmusiken i Stockholm var gästorkester och spelade galakonsert under finska blåsmusikfestivalen “Trumpetens Dag” på Åland 1986. Vi gjorde en uppskattad marsch genom Mariehamn. Observera att vi bär flottans uniform på det demilitariserade Åland

Artikelserien med intervjuer med personer som haft stort inflytande på blås- och militärmusiken i Sverige fortsätter med webb- och tidskriftsartiklar. Den här gången med Per Lyng, som var regionkapellmästare i regionmusikens Stockholmsregion i en brytningstid, några år efter övergången från militärmusik till regionmusik 1971. Intervjun vill bidra till att belysa bakgrunden till de omorganisationer av militärmusiken som skett och varför dagens svenska militärmusikorganisation ser ut som den gör.

Vill du berätta något om din uppväxt och musikaliska bakgrund?

Jag är född och uppvuxen i Oslo. Det var inte självklart att jag skulle läsa vidare efter folkskolan och realskolan, men efter påverkan från en kamrat och ett par starka konsertupplevelser gick jag musiklinjen på Hartvig Nissens skole, känd från den populära norska TV-serien Skam, och tog studenten där 1964. Under gymnasietiden började jag spela trumpet, men gick över till trombon och startade en egen kör. Efter att jag tagit examen fick jag i uppdrag att studera in och dirigera Dido och Aeneas på Nissen, och året därpå ryckte jag in som värnpliktig musiker till H. M. K. Gardes Musikkorps.

Ensemble ur Gardemusikken spelar fanfarer vid VM på skidor i Holmenkollen
februari 1966. Jag är 3:e man till vänster i övre raden.

I gardet blev jag biträdande dirigent till Rolf Andersen och fick självständigt leda många konserter, vaktavlösningar och figurativa program – en utmärkt praktik!

Du var en av de sista som gick utbildningen till militär musikdirektör på Kungliga Musikhögskolan (KMH). Hur kom det sig att du valde just den utbildningen?

När jag gick på gymnasiet sjöng jag i Flharmoniska kören i Oslo. Vi gjorde många av de stora verken för kör och orkester med Herbert Blomstedt, då chefsdirigent för Norrköpings symfoniorkester och förste gästdirigent vid Oslofilharmonin. Fantastiskt! Blomstedt gav mig rådet att söka till hans dirigentkurs i Norrköping. Efter det fick jag rådet att söka den militära musikdirektörsklassen på KMH i Stockholm, eftersom man där fick en bred teoretisk och instrumental utbildning

Siegfried Naumann och hans fru Ellika uppvaktar på min 50-årsdag 1994.

och Siegfried Naumann som huvudlärare. Därefter skulle jag söka dirigentklassen. (I Norge fanns ingen statlig, högre musikutbildning förrän 1973.)

Jag gick på KMH åren 1967 – 1973, först i den militära musikdirektörsklassen och sedan
dirigentklassen och avslutade med diplomexamen i dirigering. Stig Westerberg var professor i dirigering på KMH och jag var assistent till honom från det att jag började i dirigentklassen 1971, tills jag började i regionmusiken 1975.
Siegfried Naumann ledde KMH:s blåsorkester och där medverkade de militärmusiker som gick på Musikunderofficersskolan, senare Regionmusikskolan. Mina studiekamrater på musikdirektörsutbildningen var bl.a. Bertil Allerstav, Olle Lind, Lars Nilsson och Torsten Wennberg. Detta gjorde att jag hade en god uppfattning om militärmusiken och regionmusikens första år, och jag kände ju många som hade gått på KMH samtidigt som jag.

Hur gick karriären vidare efter KMH?

Efter en tid med ett antal kortare dirigentuppdrag och assistentjobbet i dirigentklassen anställdes jag 1975 som regionkapellmästare vid Regionmusiken (RM) i Stockholm med musikaliskt och administrativt ansvar för musikregionen som omfattade Stockholms, Uppsalas och Gotlands musikavdelningar. Jag efterträdde Marc de la Berg när han avgick med pension. Före honom hade Bertil Driving varit regionkapellmästare i Stockholm efter musikreformen 1/7 1971 och fram till sin pensionering. Det var en mycket positiv miljö jag mötte och jag blev väl mottagen.

Hur såg verksamheten ut när du kom till regionmusiken? Vilket uppdrag hade Regionmusiken i Stockholm fått?

Vårt uppdrag var att spela 50 % civilt och 50 % för militären, inkl. statsceremoniell musik. I den militära delen låg också ett ansvar för den beridna musikkåren. Per Ohlsson, som var kapellmästare på Regionmusikens, Stockholms musikavdelning, och jag lade mycket arbete på att utveckla kvaliteten på ceremonimusiken. Övergången till regionmusik från militärmusik hade varit en stor utmaning för personalen, men det arbetet var på god väg. Inom det civila musikuppdraget låg att få fram ny musik för blåsare vilket också var ett utmanande och engagerande uppdrag. (Kommentar från intervjuaren: Stockholms Blåsarsymfoniker har uppskattats för sina konserter och inspelningar med ny musik både nationellt och internationellt.)

Regionmusikreformen 1971, om vilken många olika uppfattningar fanns, ska ses mot bakgrunden av ett dels långt, historiskt perspektiv ända från den svenska stormaktstiden med de stora militärmusikresurser som fanns då, dels i perspektivet av 1900-talets många och täta utredningar och omorganisationer med bakgrund i minskade behov av militärmusik: 1905, 1914, 1925, 1942, 1947, 1949, 1951, 1957, 1960, 1961, 1968, 1970. Utifrån båda perspektiven kan man tala om frågeställningen ”Vad har militärmusiken varit och vart är den på väg?” Även 1971 var det nödvändigt med en förändring, enligt de styrande. Den intresserade kan ta del av Åke Holmquists bok Från signalgivning till regionmusik och Sigfrid Strands Militärmusikern i svenskt musikliv. Man kan också roa sig med att läsa förarbetena till reformen, där propositionen 1970:31 ”Angående regionmusik” är innehållsrik. Propositionen finns på nätet.

Vad förändrades vid omorganisationen till Länsmusik och Stockholmsmusiken 1988?

Landstingen övertog (i praktiken fick ta emot) huvudmannaskapet från staten över länsmusikorganisationerna i landet, med undantag av Stockholms län. Huvudstaden var ”bränd” av tidigare övertaganden från staten, och tackade nej till huvudmannaskap. För Centrala musikkommittén (Cemus), som administrerade regionaliseringen var det ett stort problem att Stockholms Län inte ville medverka i omstruktureringen. Situationen ledde så småningom fram till att Stockholmsmusiken, som namnet blev 1988, organiserades som en avdelning inom Svenska Rikskonserter, en organisation som egentligen inte alls skulle ha fast anställda musiker. Jag lade i det läget fram ett genomarbetat profileringsförslag med utgångspunkt i de musiker som fanns. Förslaget antogs i sina huvuddrag av kommittén i juni 1987. Cemus beskriver hela processen utförligt i Sveriges offentliga utredningar: SOU 1988:51 Slutrapport om musiklivets regionalisering. Viktigt i sammanhanget är också att förslaget innehöll en profilering av den ridande musikkåren som skulle säkerställa dess verksamhet. Jag var nöjd! I propositionstexten hade statsrådet Bengt Göransson tagit med att i Stockholm kunde verksamheten bedrivas i många olika ensembler som till exempel Stockholms Blåsarsymfoniker. Nu tyckte jag att vi var säkra. Tyvärr visade det sig att säkerheten inte skulle vara så länge!

1996 lades Stockholmsmusiken ned p.g.a. att Försvarsmakten sade upp avtalet om militär tjänstemusik med Stockholmsmusiken och med de andra länsmusikorganisationerna, som hade avtal med Försvarsmakten. Genom uppsägningarna av avtalen gick de kvarvarande blåsorkestrarna miste om en avsevärd del av inkomstbudgeten. För Stockholms del handlade det om ca 3,3 av 18 miljoner kronor. I det läget frågade man inte vad man kunde göra för resterande 15 miljoner kronor, utan besparingen blev ett tungt argument för att lägga ned Stockholmsmusiken och Stockholms Blåsarsymfoniker!

Efter Stockholmsmusiken gick du vidare till Sveriges Orkesterföreningars Riksförbund (SOR). Kan du berätta något om vad det jobbet innebar?

Jag fick ett erbjudande 1990 om att bli förbundsdirektör i SOR, och lämnade då Stockholmsmusiken. Det som lockade mig var möjligheten att påverka samarbetet mellan symfoni- och blåsorkesterlivet både administrativt, konstnärligt och på utbildningssidan. Och jag fick i uppdrag av SOR:s dåvarande ordförande Rolf Ottingius att undersöka om ett samgående mellan SOR och Riksförbundet Sveriges Amatörorkestrar (RSAO var möjligt. Detta resulterade senare i Sveriges Orkesterförbund (SOF).

Siegfried Naumann har betytt mycket som inspiratör för dig. Han var i grunden militärmusiker. Hur kom du i kontakt med Naumann och hur påverkade han dig i ditt arbete?

Naumann var lärare i dirigering och partiturstudier i den militära musikdirektörsklassen på KMH. Han ledde också Grupper för Nutida Musik på KMH. Mötet med honom blev omvälvande! En ny värld med en ny musik öppnade sig för mig. Jag förstod hans pedagogik, vi ”fann” varandra, och han blev en stor inspirationskälla för mig. Naumann kunde studera in en marsch på ett sätt som ingen annan gjort tidigare. Dessutom tog han fram originalmusik för blåsare som sedan fick en direkt bäring mot det uppdrag jag hade inom regionmusiken. Siegfried Naumann skrev också beställningsverk för regionmusiken. Jag har haft förmånen att uruppföra flera av hans verk, eftersom jag är väl förtrogen med hans notation.

Hur ser du på blåsmusikens framtid och utveckling? Vilka möjligheter finns för musikformen framöver?

Robert Reynolds och jag när jag var gästdirigent vid Michigan University 1984.

Jag tror på framtiden för blåsmusik, det ser man inte minst internationellt och genom arbetet som World Association for Symphonic Bands and Ensembles (WASBE) gör. I sex år medverkade jag i WASBE:s styrelse, och hade förmånen att träffa och samarbeta med värdens främsta på området, bl.a. Frederick Fennell, Robert Reynolds och Colonel John R. Bourgeois, som då var ledare för United States Marine Band, The President’s Own, John Philip Sousas ”gamla” orkester.

Inom WASBE arbetar man för att seriösa tonsättare ska skriva musik av hög kvalitet för blåsare, vilket blåsmusiken och blåsarna behöver. På europeisk nivå är Internationale Gesellschaft zur Erforschung und Förderung der Blasmusik (IGEB) ett mycket kompetent forum för forskning och dokumentation av blåsmusik. Där finns mycket kunskap, inte minst om militärmusik.

Ett annat utvecklingsområde är blåsorkesterledarnas förmåga att jobba med modern musik, och för att de ska våga spela annat än arrangemang. Hos unga musiker finns inga mentala hinder mot nutida musik. Och blåsmusiken utvecklas starkt i många länder, inte minst i Japan och andra asiatiska länder.

Även om det finns negativa saker som händer nu, som hotet om avveckling av Göteborg Wind Orchestra (GWO), att det inte går att rekrytera spelande ungdomar till värnpliktsmusikkårer och minskningen av blåsarelever i kulturskolorna, ska vi vara glada för att nuvarande tre svenska, professionella militärmusikkårer verkar vara stabila och håller hög kvalitet. Bara det faktum att Livgardets Dragonmusikkår (LDK) anställde en violinist som musikdirektör vittnar om hög ambition och musikalisk medvetenhet.

Vad hände efter SOR och musicerar du fortfarande?

Efter arbetet med SOR har jag haft olika dirigentuppdrag inom amatörmusiken, t.ex. på Åland, med Immanuel Brass och Berga Brassband. Idag leder jag Flens blåsorkester.

Har du någon favoritmarsch?

Jag har några stycken: Arnhem (Albert Kelly), Valdresmarsch (Johannes Hanssen). (Igenkänningssignalen i Valdresmarsch är en s.k. lurlock, en signal för att kalla på korna vid fäboden), och Marcia à Montecelio (Siegfried Naumann). Min lärare, Maestro Naumann, kom en dag med ett partitur i handen och berättade på sin oefterhärmliga skånska: – Per, det finns tolv bra marscher i världen, denna kan bli den trettonde! Marschen Naumann syftade på var Marcia à Montecelio, en riktigt bra marsch! När man spelar den ska man lägga märke till att Naumann har hämtat inspiration från Stars and Stripes. Det är viktigt att man precis som hos Sousa tar fram accenterna på andra slaget i sångtemat när Naumann presenterar sitt tema i trion.

Vad kan MMS göra för att stödja blåsmusiken?

Varför inte bli medlem i WASBE och IGEB! Även om de inte är militärmusikorganisationer, så kan man genom ett stort kontaktnät, mängder av kunskap och litteratur om repertoar, historia och forskning, medverka till att ge support till blåsmusiken i ett både vidare och internationellt sammanhang. Det är många militära kapellmästare som är aktiva i båda föreningarna.

En fråga som jag tycker MMS skulle dyka djupare i är den svenska militärmusikens musikaliska historia. Jag hör och ser då och då kommentarer om stämbesättning, om olika instrument som man använde förr o.s.v., men jag hör ingen diskussion om framföranden, om hur det lät! Och vi vet ju att både Svea Livgarde och Flottan var utomlands och kom hem med fina recensioner. De var mycket skickliga musiker! Innan vi fick fasta symfoniorkestrar, och i starten av t.ex. Konsertföreningen, (nuvarande Stockholms Filharmoniker) var det ju övervägande blåsare från militärmusiken som medverkade.

Fler frågor för MMS att arbeta med: Har vi någon uppförandepraxis att ta fram? Var spelsättet olika i orkestrarna beroende på var i landet de verkade? Hade det någon påverkan på militärmusiken att flera musikdirektörer kom från Hovkapellet? Militärmusiken var ju tidigt en förmedlare av den nya musiken från kontinenten. Vad förmedlas idag? Det finns många frågor!

Frederick Fennell, min fru June Gustavsson Lyng och jag efter att vi hade varit och
sett baletten Peer Gynt med Schnittkes musik på Operan i Stockholm. Fennell var då
gästdirigent med Stockholms Blåsarsymfoniker november 1992

När Gustaf Adolf von Siegroth invigde Sörmlands regementes exercisplats 1774 spelades Kongl Södermanlands Regimentes Musique, sex marscher av anonym upphovsman för vad vi idag kallar serenadensemble. Jag har med nöje instrumenterat och spelat ur marscherna med Flens blåsorkester, som ju är nästgårds med Malmahed, Södermanlands regementes gamla exercisplats. Finns det mer äldre repertoar vi borde leta fram?

Till sist ligger det nära till hands att göra en jämförelse mellan Norge och Sverige som blåsorkesterländer. Vad vill du säga om den saken?

Sverige har ju inte den starka folkliga förankringen av militär och militärmusik som egentligen kommer ur den norska nationalismen. Varje skola i Norge skulle ha ett eget musikkorps som skulle marschera först i ”barnetåget” på 17 maj för att fira att Norge då fick sin grundlag 1814.

Norge är inte heller ett kommunikationsland, eftersom naturen sätter upp hinder, vilket kan ha bidragit till att det f.n. finns fem professionella militärmusikkårer och en värnpliktsmusikkår kvar i landet. Inför starten av Arméns Musikpluton (AMP) i Sverige fick jag möjlighet att dela med mig av erfarenheterna från Norge till den svenska Försvarsmakten.

Jag drar mig till minnes att en norsk, militär, facklig organisation vid ett tillfälle när man ville göra nedskärningar i den norska militärmusiken, tog fram ett litet klistermärke med texten ”Ett land utan kultur är inget land att försvara”. Tänkvärda ord!

Not: Den som är intresserad av förarbetena till länsmusikreformen kan med fördel genom att söka på nätet ta del av de två viktigaste propositionerna: 1984/85:1 och 1985/86:114: Om omorganisation av regionmusiken och Rikskonserter. Eventuellt kan man påstå att det innebar en nedläggning av svensk, professionell blåsmusik?