Från vår medlem i Tyskland, Per-Eric Jansson, har vi fått den här militärmusikhistoriska berättelsen att förmedla till våra läsare:
Wilhelm Schwedt var från Düsseldorf, som efter Napoleons ommöblering av Europas karta 1806 var en del av hertigdömet Berg vid östra Rhenstranden som i sin tur var en del av det av Napoleon skapade Rhenförbundet. Trupper från Berg inklusive musikern Schwedt, deltog, ofrivilligt, på Napoleons sida i det katastrofala fälttåget 1812 i Ryssland. Efter många strapatser och umbäranden kom Schwedt efter reträtten från Moskva åter till Preussen och fortsatte västerut.
Han berättar i sina memoarer: ”Så kom jag denna dag (i mars 1813) vid ganska gott mod till den lilla gränsstaden Loitz i Svenska Pommern. Soldaterna där förstod mig inte, och jag inte heller dem, ty de var rikssvenskar och just överskeppade.”
Och han fortsätter: ”En dag gick jag utefter Östersjöns strand, där svenska trupper landsteg. Jag var nyfiken på om också musikkårer ingick. Det första jag lade märke till var en officer, som bar en trumpet i handen och samtalade med några invånare, som han tydligen kände. Inte långt bort utefter stranden stod flera brokigt klädda musiker med sina instrument. Det faktum, att officeren hade en trumpet i handen väckte min särskilda uppmärksamhet. Men jag tänkte att kanske är det en tillfällighet, som lett till det som han hade i handen. Men när trummorna slog an och bataljonen var uppställd visade det sig, att officeren var musikdirektören och själv blåste trumpet.
På min fråga erfor jag vidare, att här var alla musikdirektörer officerare därför att lönen som de erhöll gav dem officersställning, eftersom det i Sverige var brist på goda musiker. Likaså såg jag själv senare flera av dem när de med instrumenten under armen kom förbi skiltvakten, som då skyldrade gevär. Också för oboister skyldrades. I förbigående märkte jag, att för officerarna skyldrades gevär, och för underofficerarna fördes geväret mot axeln. Vidare erfor jag också, att den svenska armén, som nu överskeppats, bestod av bataljoner vilka dragits från regementen i Sverige just för detta fälttåg och nu benämndes fältbataljoner och tillsammans med sitt förträffliga artilleri och kavalleri bildade en armékår.
Här måste jag nämna, skriver Schwedt, en egendomlighet hos svenskarna, nämligen att vid genommarsch av flera bataljoner, musikerna i stället för att marschera mellan bataljonen och slagverkarna marscherade före, och att bastrumman istället för att marschera bakom musiken bars före densamma. Vidare 50 till 60 steg framför varje bataljon gick en profoss ensam med en trekantig hatt och en pik i handen. Dessutom hade man vid vissa bataljoner i stället en förelöpare, för det mesta yngre än profossen, och som uppträdde i en kostym, liksom här i tyska Rhenlandet vid en skyttefest och som liknar gycklarna vid karnevalen i Köln. Förelöparna gjorde också komiska språng när de sprang hit och dit i den stora hopen för att bereda plats för för annalkande bataljonen.
När jag hade tillbringat knappt 8 dagar med god mat och dryck hos min vänlige värd, blev jag plötsligt svårt sjuk, dock blev jag med läkares hjälp, som min käre värd ombesörjde, helt återställd inom 8 dagar.
Under tiden blev i Svenska Pommern, d.v.s. här i Stralsund, det tidigare Drottningens livregemente och Engelbrechtens regemente nyuppställda med vardera en fältbataljon för det nya fälttåget, vilket skulle riktas mot ingen annan än den franske kejsaren. Nu stod 30.000 man svenskar på tysk botten.
En offentlig kungörelse meddelade i en annons, att vid Drottningens livregemente skulle en musikdirektör anställas jämte några hautboister. Jag gick därför åstad och sökte upp kapten von Stegmann, vilken hade författat annonsen. Jag fann honom när han just repeterade med den fortfarande fåtaliga musikkåren. Jag anmälde för honom, att jag gärna ville ta anställning i svenska armén som hautboist. Kaptenen skaffade genast fram en klarinett till mig och lade fram ett notblad för uppspelning. Bladet var inte särskilt svårt, och jag var glad, att jag kunde blåsa rätt då jag fortfarande var rätt svag och föga erfaren i musiken; jag hade inte haft ett instrument i handen på länge. Kaptenen var så väldigt nöjd med min förmåga, att han utbrast att jag måste bli musikdirektör, vilket med hänvisning till det ovan sagda jag tvärt avböjde. Men kaptenen svarade kort och gott att ”ni måste bli musikdirektör därför att ni är den bäste av våra musiker. Ni får19 thaler i traktamente och 36 thaler beklädnadstillägg. En sabel och en schakå får ni gratis av mig. Alltså är saken klar!”. Jag måste således vara införstådd i om jag ville eller inte ville vara införstådd. Detta tilldrog sig i början av maj månad 1813.
Schwedt fortsätter vidare i sin skildring: vanligtvis marscherade vi mot kvällningen upp på öppna fältet och bivackerade. Den vanliga förplägnaden vi fick bestod av några sillar och skorpor av mörkt kornbröd, vilka livsmedel transporterades till oss från Sverige. Vidare var det brukligt, att musiken varje afton med trumslagare marscherade genom lägret för taptot. Vad värre var, att mellan 3 och 4 varje morgon tillsammans med trumslagarna genomföra revelj med marsch genom lägret. Det är lätt att föreställa sig, att en sådan tjänst var föga angenäm för en musiker.
Senare hälften av september förflöt varken oblodig eller utan verksamhet men utan viktigare strider frånsett slaget vid Dessau den 28 september där svenskarna kom i skarp beröring med fransmännen. När Nordarmén hade nått Elbe vid Dessau och slagit läger, marscherade överste Hennigs med några bataljoner och något kavalleri omärkligt iväg för att någonstans träffa på fransmännen och jaga bort dem. Jag blev kvar med musiken. När nu översten kom tillbaka från sitt anfall, råkade jag riktigt illa ut hos honom då han anklagade mig för att jag inte följt honom och sålunda försummat min plikt. Min kapten avbröt emellertid översten och urskuldade mitt uppförande med att jag ju överhuvudtaget inte fått någon order varpå översten ursäktade sig och i milda ord gav följande förhållningsorder: ”musikerna skall vid insats inför fienden sålunda fördelas att bakom varje kompani så att tillräckligt med män kan transportera skadade från stridsfältet”. Därpå fastställde översten även indelningen och gick sedan vidare.
Musikdirektör Schwedt följde med Nordarmén över Grossbeeren, Dennewitz, Rosslau och Leipzig. På grund av sjukdom kom han i Göttingen efter och förlorade helt anslutningen till sitt förband. Sjukdom var vanlig i fält. Efter slaget vid Leipzig marscherade svenska armén norrut till Holstein och på nyåret vidare till Holland och Belgien. Schwedt gick i preussisk tjänst och verkade under många år som preussisk ”Stabs-Hautboist“ och civil musikdirektör i sina hemtrakter. (Herzogtum Berg övergick efter Wienkongressen 1814–1815 till Preussen.)
Bokens titel:
Denkwürdige Erlebnisse und Schicksale des ehemaligen Capellmeisters Wilh. Jos. Schwedt, französichen Feldzuges gegen Russland im Jahre 1812. Nebst Erinnerungen desselben aus den theils in Schwedischen, theils in Preussischen Diensten mitgemachten Befreiungskriegen von 1813, 14 und 15. Zweite vermehrte Auflage 1862 Im selbst-Verlage des Verfassers.
Källor:
W.H. Schwedt – Erlebnisse und Schicksale des ehemaligen Capellmeisters während den Befreiungskriegen 1813, 14 und 15. Elberfeld und Köln 1862
Reinhard Münch – Mit den Schweden gegen Napoleon, Leipzig 2022
H. Knötel d.J. – Uniformkunde Tafel II/1, Hamburg o.
