Arméns musikkår under ledning av Emil Eliasson konserterade fredagen den 18 mars i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Konserten hade titeln Små marscher av stora mästare. Den titeln är en användbar programidé för att utvidga och tänja marschgenren och visa publiken på annan musik än sådant man i första hand tänker på i samband med marschmusik.
Flera av de marscher som spelades under kvällen var ganska långt från den traditionella marschformen. De hade karaktären av symfonisatser eller andra kompositionstyper inom den västerländska konstmusiken. Några av lyssnarna blev nog förvånade och kanske ställde sig frågan om det här verkligen var marscher man lyssnade till. För egen del uppskattade jag både programidén och urvalet av annorlunda marschkompositioner.
Inte mindre än 16 marscher fick vi lyssna till. Fyra av dem fäste sig lite extra i mitt minne. Leonard Bernsteins Marsch ur Divertimento på grund av sin komplexa rytmik, sina klangexplosioner, sin klangvärld à la Bernstein och musikaliska humor, som en drift med flera musikgenrer. Percy Graingers The Lads of Wamphrey March gjorde ett speciellt avtryck genom den avancerade harmoniken och den rytmiska lekfullheten. Hjalmar Brantings sorgmarsch av Hugo Alfvén är fantastiskt vacker i sina melodilinjer, klanger och högtidlighet. Giacomo Puccinis lilla marsch Scosa elettrica är en av musikvärldens kortaste och mest energifyllda kompositioner – ett mästerverk i miniformat! Som extranummer spelades Viktor Widqvists Under blågul fana.
Emil Eliasson, musikkårens gästdirigent för kvällen, tog examen 2014 från Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och masterprogrammet i orkesterdirigering. Där studerade han bland annat för Daniel Harding. Under studietiden gästade Eliasson flera av de professionella symfoniorkestrarna i landet. 2015 tilldelades han Crusellstipendiet och 2019 Sixten Gemzéus stora musikstipendium, som är Sveriges till beloppet största musikstipendium på 500 000 kr. Att Emil Eliasson är en ung, lysande skicklig dirigent kunde vi tydligt höra och se. Det var märkbart att orkester och dirigent trivdes tillsammans och att Eliasson fick Arméns musikkår att spela på sin allra högsta nivå. Det lät fantastiskt fint om orkestern!
Hans Nordmark