Längre läsning – En militärmusiker minns – “Lillen”

Lillen – den store mannen med den största trombonen

(En kortare version av denna intervju publicerades i Marschnytt Nr 166, som medlemmar kan hitta här)

Vissa personer som man träffat kommer man lättare ihåg än andra. Anders Karlsson är en sådan. En jovialisk person fylld av anekdoter och fylld av kunskap om militär- musik i allmänhet och marsch­ musik i synnerhet. För vem skulle väl annars ha ett eget notarkiv med flera hundra marscher hemmavid?

Jag hinner få en pratstund med denne upptagne man på terrassen till hotellet, där Marinens musikkår ligger förlagda, någon timme efter hans 524:e vaktparad. Det är inte så många som har så god koll på sina siffror, men Anders har fört statistik över alla de gånger han marscherat på huvudstadens gator mot slottet för att förgylla vaktparaden med musik. Idag har varit en av de där riktigt varma dagarna och några av hans kollegor sitter i skuggan och vilar efter väl genomfört värv. Snart är det dags för semester även för dessa vitklädda män och kvinnor vilka är en av Stockholms stora turistattraktioner. Det är inte bara i Karlskrona de är efterlängtade, de har även en stor mängd uppdrag i Sverige där publiken ser fram emot att få höra välklingande militärmusik ”så som den ska låta”.

Hur började det? 

Året var 1965 eller -66 i Huskvarna. Far spelade ventilbasun i Huskvarna musikkår dit han kommit tillbaka efter en kort sejour i Stockholm. Men far fick inte bli musiker för farfar. Tillsammans med Harald Gustavsson, känd bland annat från Laxblecket i Halmstad och The West Coasters, var det tre–fyra grabbar som höll ihop vilka alla ville fortsätta som musiker. Men eftersom farfar legat inkallad under kriget blev det stopp när far ville ta värvning som musiker. Farfar var inte själv musiker men ville bara att sonen inte skulle ägna sig åt det militära livet, som han själv hade fått nog av. 

Anders började spela baryton i skolorkestern i Huskvarna. Sedermera blev han medlem i Huskvarna musikkår och gick så småningom över till trombon. Huskvarna var på den tiden egen kommun och lade stora resur- ser på musiklivet. Det köptes in både instrument och uniformer. Anders ser lyrisk ut när han tänker tillbaka på den tiden, före sammanslagningen med Jönköping då det bildades storkommun. 1976 bildades sedan den sammanslagna hemvärnsmusikkåren ur den gamla kåren som hade verkat i Huskvarna sedan 40-talet. För att göra det enkelt i namnfrågan blev det en kompromiss när man bildade Jönköping-Huskvarna hemvärnsmusikkår. Ett otympligt namn men båda parter fick rättvist sina ortsnamn med. Första högvakten gick Anders med Eksjö hemvärnsmusikkår påsken 1976. Det minns han särskilt för det var samma år som kungen gifte sig med fröken Sommerlath. Sedan rullade det på och Anders tog över stavförandet någon gång 1979–80. Första högvakten med stav genomfördes 1981. 

Satsar på musiken 

Med musicerande i sextetten June- blecket, Eksjö musikkår och storband spelade Anders fem dagar i veckan. Rolf Johansson, ledaren för Immanuel brassband i Missionskyrkan, var mannen som fick över Anders på musikerbanan. Även om inte Anders gjort sig känd för sitt religiösa engagemang blev han den bastrombonist som de saknade. Rolf var den som ”tjötade” på Anders om att satsa på musiken. Han började då på Södra Vätterbygdens folkhögskola, där han gick två år samtidigt som han tog lektioner i Göteborg. Han var på väg att söka musikhögskola men ångrade sig, då han själv tyckte att han var för gammal. Anders pryade vid A 6 musikkår, men hade inte tillräckligt intresse att redan då börja sin musikerbana. Karriären fram till dess som byggnadssnickare i drygt 10 år, eller kanske 10 dryga år, med projektan- ställningar och en osäker arbetsmarknad var till ända. 

Som av en händelse råkade Torgny Hanson vara i Jönköping i mars 1985 för att repetera med brasskvintetten vid regionmusiken, där Anders just då vikarierade som basist, fast på bastrombon. Helt plötsligt säger Torgny ”det är telefon till dig”, då var det Folke Nilsson, ledare för Flottans musikkår, som ville fråga om Anders kunde komma ner till Karlskrona och vikariera. Folke hann inte prata klart innan Anders hade tackat ja utan att tveka. 

Mot Karlskrona 

Sagt och gjort, 2 maj 1985 gick Anders sin första musikmarsch genom Karlskrona i Flottans uniform. Meningen var att han skulle spela trombon, men ordinarie basunisten Jan Dohlin skulle vara ledig just den veckan, så efter halva repet inför marschen frågade man om Anders även spelade ventilbasun. Det gjorde han, men eftersom Anders inte hade sin egen basun med sig fick han erbjudande om att låna Dohlins instrument. Vad Anders inte visste var att det var helt andra grepp än vad han var van (svenska grepp eller vanliga grepp är något vi får utveckla vid annat tillfälle. /reds. anm.). Men med klockstycket riktat rakt mot Folke Nilsson gällde det att fokusera och se till att rätt knappar trycktes ner. Sedan blev det ett långt vikariat för företrädaren Rune Håkansson innan Anders fick fast anställning. När det var dags för tillsättning av tjänsten blev Anders anställd. En fast anställning som han aldrig har velat byta mot något annat. På så sätt kom Huskvarnabon att bli Blekingebo. Sedan dröjde några år innan det 1993 var dags för bröllop och sedan dess är han fast. 

Genuin spelglädje 

Anders har aldrig ångrat en enda dag att han bytte bort snickarjobbet mot musiken. ”Tänk att vintertid slippa riva i dessa kalla presenningar och istället få gå in och göra det man tycker bäst om i hela världen – och dessutom få betalt för det!”. En skön kommentar som säger lite om den genuina spelglädje som han utstrålar. 

Även om han numer bor längre söderut försöker Anders hålla kontakten med musikkåren i Huskvarna och framförallt deras marschkonserter i november varje år, som var en idé som Anders och Ingemar Badman tillsammans fick 1986. Han är även engagerad i Blekinge hemvärnsmusikkår som han dirigerar. ”Då får man tillfälle att repetera marscherna som man själv vill ha dem.”, säger Anders och skrattar ljudligt. 

Som om inte detta vore nog spelar han även tuba i en liten musikkår ute i Jämjö, en liten ort öster om Karlskrona där Anders och hans fru slagit ner sina bopålar på en gård som ligger en bit från allfartsvägen. 

Intresse för noter 

Ett annat intresse är det för gamla noter. Att samla notmaterial för blåsorkester har blivit något som genom åren tagit allt mer tid och då främst marschmusik från gamla östblocket. Ur denna privata samling på över 500 verk används en hel del även på jobbet i Marinens musikkår. Inom Militärmusiksamfundet har vi vid några tillfällen saknat noter till våra marschkonserter och då brukar det alltid lösa sig med ett samtal till Anders. Här delar jag och Anders ett stort intresse och diskussionerna drar iväg om hur trivsamt det är att botanisera i gamla notarkiv. När andra sätter sig för att läsa en bok går Anders och jag in till våra arkivskåp och botaniserar bland gamla notblad. Det skulle kunna bli en helt egen artikel om bara detta. 

Till blåsmusikens vagga 

Anders har kontakter på många ställen i världen och det är via dessa som han byter och köper noter för att komplettera sin samling. Favoritlandet här är Tjeckien eller ”blåsmusikens vagga” som Anders uttrycker det. I maj 1998 gick en dröm i uppfyllelse då Anders fick ett stipendium via en gammal så kallad musikkassa. Dåvarande marinchefen, Torsten Lind, hade uppmanat någon i Marinens musikkår att söka. Lite senare då MMK hade konsert på Vasa- museet tog Lind plötsligt till orda och läste upp stipendiatens namn. Alla runt om förstod vilken Karlsson som menades utom Anders som blev helt överrumplad.

Valet av resmål för denna studieresa blev varken Storbritannien eller USA utan naturligtvis Tjeckien och Tjeckiska arméns musikkår. Egon Kjerrman var mannen som lyckades ordna denna önskan och Anders fick åka en vecka ner till Tjeckien. Så efter en veckas repetitioner satt en bastrombonist från Karlskrona i flottans uniform med på konserten. Det var inte helt enkelt att få till, men med hjälp av diverse kontakter ordnades alla nödvändiga papper. En viss hjälp hade man nog av att den dåvarande svenske militärattachén i Wien som tidigare varit officer på
 A 6 i Jönköping och vars bror Anders hade spelat tillsammans med. 

Fina utmärkelser 

Några veckor innan vi träffades fick Anders tillsammans med tre andra
 i kåren (Thomas Hjortenhammar, Carina Johansson, och Bengt Martinsson) en utmärkelse för 30 års ”Nit och Redlighet i Rikets tjänst”. I detta sammanhang kommer andra utmärkelser upp och då naturligtvis den MMS-medalj som utdelades
 i Berwaldhallen för några år sedan. Efter ett av numren i programmet kallades Anders fram och den ende som återigen inte verkade förstå vad som hände var medaljören själv. Det är så det ska vara. 

524 minnen… 

Vid dessa samtal kommer naturligt några frågor upp när det gäller vakt- parader och det som inte så många andra har koll på är hur många vaktparader som de genomfört. Anders har full koll på läget för han har fört statistik, ända sedan den första 1976. Så siffran 524 är inte bara tagen ur luften. 

Händelserna under dessa drygt 500 parader har varit många, men det som dyker upp när Anders får tänka efter och välja en är från en av de första (inte med MMK), när stavföraren slår in utmarschen från fållan på slottet men själv glömmer att gå iväg. Klarinettisten i första ledet får då dunka till honom i ryggen. Men då är han så disträ att han även missar vilken väg han ska gå, så de marscherar rakt fram utan att svänga höger och passera gevärsbron. Allt till publikens stora munterhet och de väntande befälens förvåning. 

En annan fadäs som inte var lika rolig hände dagen innan vi träffades när MMK skrämde en hästdragen rundtursvagn för turister så pass att hästarna skenade och fick stopp först när ekipaget vek sig runt en trafikljusstolpe. Som tur var lyckades de ridande poliserna lugna hästarna så att inget allvarligt inträffade. 

Ett annat minne från förr är resan till St. Petersburg med MMK. När det
 var dags för tullvisitering öppnade Anders instrumentlådan och upptäckte att han glömt draget till sin trombon hemma. Kollegorna blev nervösa och den svenske dirigenten fick stora skälvan, men det löste sig med hjälp av den ryske dirigenten
Alexey Karabanov (dåvarande chefsdirigenten för St. Petersburg Admiralty Navy Band), som sa: ”You have a big problem, but I fix!”. Den ende som behöll lugnet var herr Karlsson, för hade Karabanov lovat så fanns ingen anledning till oro, även om det var på håret att det inte gick att lösa. 

Trogen medlem 

Redan 1976 blev Anders medlem i Militärmusiksamfundet och har varit trogen medlem sedan dess. I början åkte Anders tillsammans med vapendragaren Ingemar Badman även upp till Stockholm för att få spela med i MMS musikkår. En lång resa till Stockholm med många glada minnen där de bodde på Zinkensdamms vandrar- hem, spelade konsert och sedan reste tillbaka till Huskvarna. Det kan man kalla entusiaster!

En av mina obligatoriska frågor som många andra skulle tveka på är vilken marsch som är deras favorit. Men inte ens här behövs någon betänketid: ”Fliegermarsch av Ernst Uhrbach”, kommer blixtsnabbt som svar. 

När inspelningsapparaten sedan är avstängd kom alla andra minnen. Som den gången Anders på grund av snöovädret fick sätta på snökedjorna på traktorn och lägga trombonen i skopan för att komma fram till spelningen i Torhamns kyrka, och en hel del andra som inte går att trycka i en seriös tidning. Jag är glad att denne upptagne man tog sig tid att träffa mig oc h sätter mig lite senare på Roslagsbanan hem med ett leende på läpparna.

Jan Thor (text och foto)