Svenska mässingsinstrument
del 1
(Delar av denna artikel publicerades i Marschnytt nr 164 som medlemmar kan hitta här)
Utan blåsinstrument skulle det inte bli någon militärmusik såsom vi känner den. Instrumentens utformning och utveckling styr i högsta grad såväl musikkårernas sammansättning och repertoar som klang och spelstil. Om 1700-talet var träblåsinstrumentens era kan man säga att 1800-talet blev mässingsinstrumentens århundrade. Detta i och med den industriella revolutionen och den snabba tekniska utvecklingen under början av seklet.
Militärmusiken har i alla tider efterfrågat funktionella, fältmässiga och ljudstarka instrument. Även om trumpeten sedan gammalt ansetts som ett särskilt ädelt instrument halkade den efter rent musikaliskt i slutet av 1700-talet p.g.a. sitt begränsade tonförråd. I den harmoniskt alltmer komplicerade musiken blev trumpetens naturtonserie allt mer otillräcklig. När det första ventilsystemet uppfanns i början av 1800-talet blev detta därför startskottet på en intensiv utveckling av nya instrument. Särskilt välkommen var den nya tekniken för konstruktion av den första bastuban eftersom ett tillräckligt kraftfullt basinstrument inte tidigare varit möjligt att bygga.
I vårt land fanns tidigt ett stort antal framstående tillverkare av musikinstrument. Under denna tid utvecklades instrumentkonstruktionerna snabbt och i Sverige skapades ett antal modeller som starkt bidragit till utvecklingen av vår blåsmusiktradition. Firman Wahl i Landskrona och senare Ahlberg & Ohlsson i Stockholm var marknadsledande med leveranser till försvaret och amatörmusiklivet. Det var först en bra bit in på 1900-talet när jazzen slog igenom, som de äldre instrumentmodellerna började komma ur modet. Efter andra världskriget likriktades också instrumentutvecklingen så att bleckblåsinstrument i stort sett ser ut och låter likadant i hela världen.
I vår tid har de svenska mässingsinstrumenten av 1800-talstyp blivit samlarobjekt, dels av rent museala skäl men också musikaliska. Instrument som ansetts omoderna och värdelösa blev återigen attraktiva att spela på för att återskapa klangen från äldre tider. Men hur ser intresset ut år 2014? Håller detta kulturarv åter på att falla i glömska? Vem intresserar sig idag för att vårda och bevara 150 år gamla kornetter, horn, basuner och tubor? Går det att förhålla sig seriöst till musiken som kommer ur dessa instrument eller är och förblir det kuriosa och nostalgi som inte är relevant för samtiden och framtiden? I ett antal artiklar framöver kommer jag att besöka platser och möta personer som kan ge en bild av hur instrumenten vårdas och brukas idag.
Petter Carlson, musiker och samlare
Petter Carlson är en mångsidig musiker. Han är musiklärare på Södra latins gymnasium, Stockholm. Han är också bl.a. valthornist och jazzpianist. Han är också en av Sveriges mest kunniga samlare av blåsinstrument. Petter berättar att det var Janne Gustavsson, då trumpetare i Norrköpings symfoniorkester som fick honom att följa med till Medevi brunn sommaren 1985 för att spela i brunnsorkestern där. I bilen på vägen dit fick Petter och hans valthornskollega i Norrköpingsorkestern Lennart Langer veta att de förväntades besätta althorns- och tenorhornsplatserna i sextetten. Varken Petter eller Lennart kände till särskilt mycket om dessa instrument annat än att det ena var stämt i Ess och det andra i B, och att de spelades med vanliga trumpetgrepp.
Samma år hade Petter gjort ett inhopp i Drottningholms barockensemble och spelat naturhorn (en tidig typ av valthorn utan ventiler). Denna orkester har gått i täten
för bruket att spela äldre musik på tidstroget sätt med tidstrogna instrument. Petter som just spelat barockmusik i kung Gustav III:s 1700-talsteater iklädd peruk förstod genast att Medevi brunn och Drottningholmsteatern hade något gemensamt.
– Det var liksom samma grej fast hundra år senare. I brunnsorkestern förvaltas ett musikarv från 1800-talets senare hälft, det var romantiskt och smörigt, det passade mig bättre, säger han.
Althornet kom Petter snart överens med. Mötet med de gamla instrumenten kittlade också hans samlarnerv, Petter har även en stor förkärlek för allehanda ting från 60-talet, t.ex. gamla Volvobilar. Gänget i Medevi brunnsorkester var seriöst och hade spelglädje. Det blev efterhand viktigt att skaffa sig ett bra instrument själv. Därefter blev målet att äga en hel sextettuppsättning så att man själv kunde låna ut instrument.
– När man spelar på instrument från samma tid och av samma fabrikat blir klangen homogen, precis som man tänker i t.ex. ett brittiskt Brass Band, men förstås annor- lunda.
Det som enligt Petter är avgörande för att äldre instrument ska vara intressanta att spela på idag, är sammanhanget. I Medevi är allt så naturligt: miljön är i stort sett oförändrad under det senaste seklet, musikpaviljongen är byggd för att hysa en mässingssextett av samma modell som ännu används, en stor repertoar är bevarad och succesivt påbyggd i oförändrad stil. Främst är dock den levande traditionen med daglig grötlunk på brunnen. Där har musiken en given funktion, det finns ett naturligt sammanhang som inte är skapat för musiken, det finns där ändå.
Under senare år har brunnsorkestern givit sextettkurser för amatörer på Medevi. Petter berättar att åtskilliga musikanter då kommit insikt om hur äldre originalinstrument kan användas. Strävar man efter att spela äldre repertoar på ett trovärdigt sätt så svarar instrumenten på många frågor om artikulation, nyans och klang. Samtidigt kan det innebära andra svårigheter att hantera otäta instrument med slitna ventiler, eller instrument som är tillverkat med en annan grundstämning än vad som används idag.
En annan viktig faktor som kursdeltagarna uppmärksammas på är vikten av att välja rätt munstycke. Inte sällan saknas originalmunstycket och många tycker att det är bekvämast att spela på ett modernt trumpet- eller trombonmunstycke som man är van vid. Viktigast är dock att munstycket passar till instrumentet, detta gäller givetvis även moderna instrument. Det lönar sig alltid att skaffa ett munstycke med rätt sorts gryta och fattning som sedan kan modifieras vid behov.
Det är som bekant svårt att komma över fina spelbara exemplar, de bästa instrumenten är av naturliga skäl hårdast slitna. Men undantag finns. Petter har aldrig sett något självändamål att fynda på loppmarknader och liknande. De flesta av sina instrument har han köpt av samlare som ofta kommit över de fina exemplaren.
– Det är det värt, menar Petter, eftersom dåliga instrument knappast har något värde om de ska användas, hur gamla eller sällsynta de än är.
Gustav Lundström