När saknaden är som störst…

När saknaden är som störst…

… då är även kreativiteten på topp. Detta har vi inte minst märkt inom kultursektorn under året som gått. När konserterna tystnade på våra scener dök det upp musik i olika nätformer vilket gjorde att vi som musikälskare har haft möjlighet att lyssna på fin musik i en tidigare sällan skådad omfattning.

Som det går att läsa om i vår ordförandes artikel här intill har försvarsmusikens olika musikkårer varit väldigt flitiga med att glädja oss militärmusikfantaster. Det har visat på att militärmusik inte bara är marschmusik och vaktparader utan även musik i mindre ensembler och med en bred variation på repertoar. Personligen har jag fastnat för Marinens musikkårs sändningar i samarbete med Scenkanalen Blekinge, ett samarbete det måste ha varit en stor förmån att få tillgång till. Med proffsiga inspelningar har vi kunnat njuta av både kvartetter, kvintetter, sextetter och oktetter samt slagverksensembler och musik med stor kår. Totalt har det varit ett tjugotal framträdanden under året – imponerande! Som om inte detta varit nog har det även spelats lördagsmusik i samband med helgmålsringningen i Amiralitetskyrkan i Karlskrona där olika instrumentalister bjudit på solistframträdanden av hög klass.

Även om de flesta av konserterna föll mig i smaken så vill jag särskilt framhålla de konserter som genomfördes med oktetter, bland annat 4 september, 13 december och 5 januari.

Vid trettondagskonserten i januari, med en oktett i lite nyare tappning och ”moderna” instrument, fick vi höra hur bra det kan låta och vilka stora verk som är möjligt att framföra på en så relativt liten sättning. Som första nummer var det ouvertyren till Figaros bröllop av Mozart, tätt följd av ouvertyren till Läderlappen av Johann Strauß d.y. där det var full fart i klarinettsektionen från start! En trettondagskonsert har sina givna nummer och även här framfördes Champagnegaloppen av Hans Christian Lumbye i arrangemang av Jerker Johansson, med musikdirektören Alexander Hanson själv som korköppnare, innan programmet traditionsenligt avslutades med Radetzkymarsch av den äldre Johann Strauß.

Även i september hölls en oktettkonsert som gjorde att en oktettnörd som jag blev lyrisk. Då genomfördes konserten på gamla traditionsenliga instrument. Det blir en helt annan och mjukare klang när man får höra esskornett tillsammans med B-kornett och althorn tillsammans med tenorbasunerna samt det magnifika bashelikonet, för dagen så blankputsat av Jörgen Ådvall att det såg ut som nytt. Till detta kommer den mjuka träklangen från tre klarinetter och flöjt. För takten stod ett trumset föredömligt nyanserat spelat av Anders Nilsson. Den uppmärksamme börjar då genast räkna och finner att det är tio blåsare och en slagverkare. Kan det då verkligen vara en oktett? Jo, det kan det visst vara. För oss som spelar oktettmusik kommer ofta den frågan från publiken och det är då vi med glädje kan reda ut hur det egentligen är med åtta melodistämmor och dubblerade klarinetter, etcetera. Jag ska inte bli långrandig och försöka mig på en förklaring här men kan för den intresserade varmt rekommendera boken om oktettmusik ”Musik till vatten och punsch” skriven av Ann-Marie Nilsson (Gidlunds förlag).

Huvudnumret på denna konsert var den fina, men svårspelade, ouvertyren till Orleanska jungfrun av August Söderman, eller Svenskt festspel som den också kallas. Som inledning och avslutning på konserten spelades två marscher med lokal anknytning av Georg Ringvall; Amiral Sparre och Med Örlogsmän.

Även om vi helst av allt skulle vilja höra musiken ”på riktigt” så hoppas jag att våra försvarsmusikkårer håller ut och fortsätter ge oss musik på detta sätt tills vi kan få träffas igen och njuta av det vi tycker är bland det bästa som finns – levande blåsmusik.

Jan Thor