Ur BACKSPEGELN: Åke Dohlin minns

FRÅN​ ​ALTHORN​ ​TILL​ ​TAKTPINNE

av musikdirektör Åke Dohlin

Vid Militärmusiksamfundets årsmöte 1984 skildrade musikdirektör Åke Dohlin sina upplevelser
från 14-årig sökande till Kungl Flottans musikkår till musikdirektör vid Kustartilleriet på Gotland.

När jag nu gått i pension, efter 48 års mycket skiftande tjänst, tycker jag nog att det är rätt roligt
att tänka tillbaka på de gångna åren och göra noteringar över såväl trevliga som mindre trevliga
händelser. Jag tror att jag skulle vilja inleda med frågan: ”Varför blev jag militärmusiker?”
Svaret är nog, att min far bittert ångrade att han inte fortsatte sitt liv som musiker och därför
satsade han allt på att jag skulle få bli musiker. Mina musiklektioner började vid sex års ålder,
med min far som lärare. Han hade varit vid Livregementets grenadjärer i Örebro, och I 3:s
igenkänningssignal var bland det första som jag fick lära mig.

På den tiden tjänstgjorde musikerna endast under ett kort möte på sommaren. Övrig tid var de
alltifrån musiker vid Kungl Hovkapellet i Stockholm till skomakare i Örebro. Min far kunde inte
förlika sig med den här tågordningen, utan slutade och blev så småningom lokförare vid Statens
Järnvägar. Det var väl en bättre organiserad tågordning.
Vi flyttade till Stockholm när jag var tre år och där hade folkskolorna egna blåsorkestrar. Man
skulle gott kunna säga gossorkestrar, för mig veterligt fanns det inte en enda flicka som spelade
något blåsinstrument.

Första​ ​instrumentet

När jag började i första klass i Matteus folkskola, var min far med och såg till att jag även fick
börja i skolans orkester. Jag tror nästan att det för min far var viktigare med orkestern än med
själva skolgången. Jag hade ju fått ett eget instrument — ett althorn – och jag hade väl också
kommit en bit på väg genom mina lektioner, så det hade väl en viss betydelse att jag fick börja i
skolorkestern redan i första klass.

Min lärare i skolan blev Carl Strandberg, hornist i Konsertföreningen och examinerad
militärmusikdirektör. Hemma pågick emellertid lektionerna precis som vanligt. Mina kamrater i
skolorkestern var några år äldre, men samvaron var det inget fel på. Det gick alldeles utmärkt
och jag stortrivdes under alla år i skolorkestern, särskilt efter något år när jag dels fick ett
tenorhorn runt halsen, en ”kringla”, och dels fick II.-tenorstämman.

För att kunna bli en skicklig blåsmusiker fanns ingen bättre möjlighet till utbildning än att försöka
bli militärmusiker. Mer än 90% av alla blåsare vid de statliga symfoniorkestrarna runt om i
Sverige hade militärmusikalisk bakgrund, därför blev det bestämt att jag skulle söka till
militärmusiken.

Jag hade haft många tillfällen att beundra bl a Svea Livgardes och Flottans musikkårer vid
Svenska Flaggans dag på Stadion, där skolorkestrarna alltid medverkade.

Min​ ​önskan​ ​var​ ​att​ ​bli​ ​sveagardist​ ​men​ ​jag​ ​blev​ ​flottist

Musikdirektör John Skoglöf hade övertalat min far att jag absolut måste söka till Flottans
Musikkår i Stockholm. Han ansåg att musikkårens långa sommarengagemang på Skansen
skulle ge mig en obetalbar rutin, men minst lika viktigt tyckte Skoglöf det var med flottans skolor
och då särskilt underofficersskolan.

Till​ ​Flottan!

I oktober 1935, då jag nyss fyllt 14 år, sökte jag tillsammans med andra pojkar från Stockholms
folkskoleorkestrar, en plats vid Kungl Flottans musikkår i Stockholm. Chef för kåren var den
mycket kände och skicklige musikdirektören Ivar Widner, som jag senare kom att få mycket att
tacka för. Proven utgjordes av uppspelning på huvudinstrument och några enkla gehörs- och
rytmprov. Jag hade bland annat fått lära mig I.-tenorstämman till Ivar Widners ”Narviksgutten”.
Marschen var ganska svår, särskilt i sista reprisen. Vem vet, kanske just detta hade en
avgörande betydelse för min framtid, för jag blev anställd som musikelev från och med den 1
november 1935.

Vi var två nya musikelever som anställdes. Min musikelevkompis var ett år äldre än jag och
spelade klarinett. Vår utbildning till militärmusiker började med att vi fick en musikkorpral som
tog hand om vår teoretiska och praktiska rekrytundervisning. Det var Lars Boman (sedermera
flaggtrumslagare i musikkåren. Reds anm) som var vår lärare. Jag kommer ihåg att vi hade stor
respekt för honom och när han var klar med vår utbildning, fick vi avlägga prov för 1:a
rekryteringsofficeren i Exercisskolan.

Sjösäcksbekymmer

Efter godkänt prov var det så dags att hämta “sjösäcken”, som innehöll allt vad en sjöman
behövde från skor och strumpor till mössor. Kläderna hämtades vid rustkammaren på varvet.
Det var sannerligen en minnesvärd episod i mitt liv, men inte särskilt rolig.

Att sedan ta sig hem till föräldrahemmet vid Gävlegatan på Norr från Skeppsholmen var inte så
lätt för en liten 14-års grabb. Jag var iklädd uniform för första gången i mitt liv och dessutom
bärande en stor sjösäck på axeln och märk väl att hälsningsplikten då fanns kvar. Hur det nu än
var, så hem kom jag, även om jag möttes av många muntra tillrop och glada leenden på vägen.
Men mest förargligt var nog ändå att möta kompisarna hemma på gården, som hade väldigt
roligt och frågade om jag varit på julgransplundring klädd i min sjömanskostym.

Ja, detta om detta.

Jag fick nu kvittera ut en ventilbasun, ett signalhorn och en trumma med gehäng och stockar
och så började ”muntration”. Efter ca 14 dagars träning på flottans olika signaler blev jag
kommenderad som hornblåsare i vakten och det var jag sedan två gånger i veckan under hela
första året som yngsta musikelev.

Vid flottan heter det ”’hornblåsare” men vid armén ”spel”. Första gången jag var kommenderad
som hornblåsare på slottet var jag inte riktigt med på noterna när dagofficeren ropade på spelet,
men det blev ingen större katastrof.

Inte​ ​bara​ ​musik…

Om jag ser tillbaka på min utbildning under de första åren som musikelev, så bestod den faktiskt
mest av städning av musiklokaler, eldning i kaminer, putsning och transport av musikinstrument
och så den obligatoriska trumutbildningen som i regel pågick varje dag mellan kl 08.00 och
09.00 samt mellan kl 15.00 och 16.30. Dessutom var det skrivmaskinsutbildning en gång i
veckan. Den utbildningen var ett stort krav för all musikpersonal vid flottan, dels med tanke på
kommande sjökommenderingar dels för expeditionstjänsten i land. Lägger man sedan till
hornblåsartjänst i vakten två gånger i veckan, så förstår var och en, att inte blev det mycket tid
över för att öva på basun – i alla fall inte på tjänstetid.

Trångt​ ​vid​ ​repetition

Men trots detta var de flesta av oss elever och underbefäl på allerten. Vi kom tidigt på
morgonen och gick hem sent på kvällen. Vi bildade små ensembler, sextetter, dansorkestrar
och även en underhållningsorkester, så den musikaliska verksamheten var det sannerligen
inget fel på. I det här sammanhanget kan det vara lämpligt att framhålla, att trots vår hårda
tjänst (vi hade mycket dåliga lokaler — vi fick stå 6-8 elever i var sin hörna i repetitionslokalen
och öva) så lyckades sju av de tio elever som fanns när jag var yngsta elev, bli musiker i högsta
klass med anställning i Kungl Hovkapellet, Radioorkestern, Konsertföreningen och Göteborgs
symfoniorkester.

Våra sjökommenderingar var naturligtvis aldrig populära. På sommaren var alltid en sextett
sjökommenderad antingen på kustflottan eller sjökrigsskoleavdelningen. Vi skiftade dessa
sjökommenderingar med Karlskrona vartannat år.

Kommenderingen till kustflottan och Chefen för Kustflottans expedition, var en mer eller mindre
“fruktad” ett-års-kommendering. Det blev inte mycket spelning ombord utan mest
expeditionstjänst till sent på nätterna. Det var synd att det inte fanns övertid eller OB-tillägg på
den tiden.

Däremot var sommarkommendering till sjökrigsskoleavdelningen trevligare. Den
kommenderingen varade under ca fem månader, med några månaders besök i utländska
hamnar. Expeditionstjänsten var ganska lindrig så det fanns gott om tid för att musicera och
skriva marscher.

Varje vinter var det en långresa. Stockholm och Karlskrona musikkårer turades om även med
denna sjökommendering och långresesextetten besattes mest av frivilliga musiker.
Flottans musikkårer i såväl Stockholm som Karlskrona var typ II-kårer, d v s 44 man. Vi var åtta
basunister på kåren, men som jag nyss relaterade, så var två basunister varje sommar
sjökommenderade.

På Skansen spelade vi I.-tenor, II.-tenor, baryton och tre tromboner. Men det förekom att vi
hade värnpliktiga hornblåsare med i kåren vid såväl konsert- som marschmusik.

Marsch​ ​i​ ​dansmusik-stil

Jag minns att vi under kriget gick vaktparad med bl a sex trumpeter, sex saxofoner och sex
tromboner. Det var ganska svårt för Ivar Widner att få de värnpliktiga musikerna att spela
marscherna med rätta snitsen. De var som regel dansmusiker, så det blev rätt ofta underliga
betoningar, legaton och framför allt indelningar, men det svängde ändå riktigt skönt om dem.
Då nästan all musikpersonal hade kommenderingar på olika expeditioner såväl i land som till
sjöss blev det dåligt med lektioner för oss elever. De var egentligen bara klarinettiserna som fick
ordnade lektioner. Det berodde på att vår soloklarinettist Knut Broberg, hade ett unikt avtal, att
få medverka i Konsertföreningen ”därest tjänsten i flottan ej lade hinder i vägen”. Men även vår
II.-klarinettist Bertil Dryzelius tjänstgjorde på musikkåren. Bägge kom från armén och var
underofficerare i marinen (med furirs lön). De hade ingen expeditionsutbildning och det var väl
också en viktig anledning till att de fick tjänstgöra på musiktjänst. Några av oss mässingsblåsare
fick visserligen lektioner av Ivar Widner, men det blev inga regelbundna lektionstider. En kort
period hade jag kårens solobasunist Carl Allerstam som lärare. Han var mycket bra och lärde
mig bl a de olika klaverna på ett helt nytt sätt. Det var inte bara basklaven som jag fick lära mig
ordentligt, utan också tenor- och altklav och det har jag haft all anledning att vara honom evigt
tacksam för.

De flesta av oss elever började nu ta privatlektioner på såväl huvudinstrument som musik- och
gehörslära, med Musikaliska akademien som målsättning. Jag kontaktade I.-trombonisten i
Stockholms Konsertförening Berthold Eriksson, för att få trombonlektioner. Enligt min
uppfattning var Berthold Eriksson den bästa trombonisten och läraren som vi då hade i
Stockholm. Jag fick mycket god kontakt med honom och allt vad jag nu kan på trombone har jag
Berthold Eriksson att tacka för. Vår organist i Skeppsholmskyrkan hette Sven Blom. Han blev
min lärare i musik- och gehörslära. Han var en mycket rolig man som bl a alltid började
lektionen med att ta betalt.

Skansenkonserter​ ​sommaren​ ​igenom

Flottans musikkår hade ända sedan 1892 årligen konserterat på Skansen. Det var väl ett
långtidsengagemang, som var unikt i sitt slag. Musikkårens engagemang på Skansen innebar
att vi började spela redan tre dagar under påskhelgen på Bollnästorget. Sedan började kåren
spela varje kväll på Solliden fr o m Valborgsmässoafton mellan 19.00 och 23.00. På
söndagarna spelade vi även mellan kl 13.30 och 17.00 och engagemanget varade ända till
första veckan i september. Nyårsafton ingick även i vårt kontrakt med Skansenledningen, så
Nyårsafton 1935 spelade jag för första gången på Skansen och fick uppleva Anders de Wahl
och ljusspelet 1936 från Bredablick.

Vid Flottans musikkårer skedde all befordran efter genomgångna militärskolor. Organisationen
för arméns musikkårer var helt annorlunda. Ingen behövde avlägga någon militär examen för att
vinna befordran. Där utnämndes underofficeren av regementschefen på musikdirektörens
förslag. Jag har upplevt att mycket skickliga musiker i kåren blev tvungna att ta avsked på grund
av att de kanske inte klarade provet till underofficersskolan. Mera vanligt var nog att de inte
hade möjlighet eller tid med underofficersskolan på grund av privatengagemang. Lönerna var
små och alla levde mer eller mindre av extra förtjänster.

Musikpersonalen vid Flottans musikkår hade naturligvis mycket svårt att få sköta sina studier vid
Musikaliska akademien. Det blev ofta långa uppskov för dels militära skolor dels
sjökommenderingar, vilket jag personligen nogsamt fick uppleva. Studieresultaten blev därefter,
så inte blev flottans musiker särskilt populära elever på akademien. De här negativa känslorna
hos lärarna var helt naturliga, det måste vara irriterande med elever som mitt under pågående
utbildningsperiod begär uppskov, Flottans musikpersonals många uppskov hade också en
negativ inverkan vid intagningsproven. Därför ansågs det svårare för elever från flottan att vinna
inträde på Musikaliska akademien.

Armé-dominans

De här problemen var ofta uppe för diskussion och vår flaggtrumslagare berättade att han
undersökt antalet blåsmusiker vid de statliga symfoniorkestrarna och då kommit fram till att det
var mer än 75% av musikerna som kom från armén och speciellt många från Svea Livgardes
musikkår.

Beträffande militärmusikdirektörer så var det inte en enda som kom från flottans musikkårer,
utan samtliga var utbildade vid armén.

Några av flottans musiker hade varit elever i musikdirektörsklassen, men fått ge upp på grund
av olika kommenderingar.

Lönen som musikelev var åtta kronor och trettifem öre i månaden, d v s etthundra kronor per år
plus mat och kläder. På Skansen fick vi musikelever under första året en krona per kväll. Den
summan höjdes med en krona för varje elev-år. Så här efteråt förstår jag till fullo John Skoglöfs
värdering av att få spela på Skansen varje kväll. Den rutin och de olika musikaliska värderingar
jag fick under de här åren var utan tvekan obetalbara.

Många har under åren undrat hur man står ut med att vara upptagen av engagemang varje kväll
år efter år. Det är så enkelt för mig, jag har alltid roligt när jag spelar, så någon fritid har jag
aldrig tänkt på eller saknat, när jag sysslar med musik. Musik är ett underbart yrke och det har
varit lika mycket min roliga hobby.

Under vinterhalvåret gjorde musikkåren bland annat en konsert per månad för allmänheten. Den
ägde rum i Exercishuset på Skeppsholmen.

Nervös​ ​solistdebut

I mina klippböcker hittade jag ett musikprogram från år 1937.
Jag citerar:
”POPULÄRKONSERT GIVES AV KUNGL FLOTTANS MUSIKKÅR I EXERCISSKOLAN Å
SKEPPSHOLMEN, TISDAGEN DEN 29 MARS KL. 20:00”.
Medverkande: Orfeuskören
Dirigent: Ivar Widner
Solist: Åke Dohlin
Jag var bara 15 år, så det var en rätt nervös musikelev som ställde sig framför kåren och
spelade Bayersk polka. Ivar Widner var tydligen nöjd för det var inte sista gången jag var solist
med kåren.

När jag började som elev fick jag höra att det skulle dröja minst fem år innan jag kunde räkna
med att bli 2. klass sjöman (2 kl sj) (vicekorpral). Ni kan aldrig ana vilket högt mål den befordran
innebar för en musikelev. Men på grund av många avsked, var jag på våren 1938 helt plötsligt
äldsta musikelev och kunde räkna med befordran till 2 kl sj. Tyvärr var jag bara 16 år och man
måste vara 17 för att kunna karlskrivas, som det hette, när man blev 2 kl sj, ett uttryck från
skeppsgossetiden. Nu blev det tal om att en elev, som kom in ett år efter mig och som var fyllda
17, skulle få befordran och jag få vänta till nästa gång. Det gick jag inte med på och hotade med
avsked. Vår I.-basunist Allerstam hjälpte mig. Han skrev till Kungen om dispens för mig och det
gick vägen så jag blev 2 kl sj den 1 mars 1938.

Ut​ ​på​ ​sjön

Sommaren 1938, som nybliven 2 kl sj, fick jag uppleva min första sjökommendering på
pansarskeppet Gustaf V. Det var naturligtvis mycket som var nytt för en landkrabba och det var
inte så lätt att alla gånger att hänga med:
att slingra koj, att sova i koj, att äta i backlag och att vara backlagsman och mycket
annat som nu var helt nytt för mig.
Man fick vara beredd på en massa tråkningar, som att luras att mata kölsvinet och mycket
annat.

Visserligen var jag bara 16 år, men jag hade nu 2,5 års tjänst bakom mig och var 2 kl sj med
vinkel (två års ostraffad tjänst). Man försökte visa upp en tuff attityd, för man var inte någon
”kanin” längre.

De två yngsta i sextetten brukade vara kommenderade som hornblåsare ombord och samtidigt
vara fartygschefens respektive sekondens skrivbiträde. Jag var yngst, men av någon anledning
var jag ändå kommenderad som I.-tenorist och skrivbiträde på Chefen för Kustflottans (CKF:s)
stab. Dessutom var jag notbibliotekarie, så nog hade jag full sysselsättning.

Vi besökte under sommaren Helsingfors och där var det bl a militärgudstjänst i Svenska Kyrkan.
Vi marscherade framför fartygsbesättningen genom Helsingfors och representerade Sverige
med vår sextett, trummor och två man från besättningen som bäcken- och bastrumslagare.

Som regel låg vi i Hårsfjärden under veckosluten och då passade jag på att få
trombonelektioner för Berthold Eriksson och på hösten 1938 sökte jag till Kungl Musikaliska
akademien (KMA).

Avmönstring

Jag blev antagen som elev i solistklassen för trombone och fick mönstra av från HMS Gustaf V.
Jag vet inte vad som gjorde mig lyckligast, glädjen att bli antagen som elev på KMA eller att få
mönstra av Gustaf V.

Vi var några i kåren som vid den här tiden, vintern 1938, började spela med i olika
dansorkestrar i Stockholm. Min lärare Berthold Eriksson ordnade också vikariat för mig med
Stockholms Konsertförening.

Första studieåret 1938-39 på KMA gick bra. Min lärare Allan Ohlsson var bra och trevlig, men
jag saknade Berthold Erikssons specialinriktade trombonelektioner som också var
repertoarmässigt mycket mer intressanta. Man måste lägga på minnet att Allan Ohlsson var
trumpetare.

Åter​ ​till​ ​sjöss

Så blev det dags för mitt första uppskov från KMA. Den 24 april 1939 blev jag sjökommenderad
på flygplanskryssaren Gotland. Vårterminen var slut i mitten på maj, så mitt uppskov blev inte så
kännbart.

Sommarresan 1939 var en kort utlandsresa och en trevlig upplevelse. Sextetten bestod nästan
bara av blåkragar. Det var bara musikledaren, esskornettisten Gösta Berglund som var
underofficer. Jag tror att Lars Boman, som spelade B-kornett, var sjökommenderad ”i stället för
underofficer”. Det innebar i stort att Lars Boman som hade läst underofficersskolan och väntade
på befordran, därför kommenderats i stället för underofficer och nu samma förmåner ombord
som en sådan. I Kiel-kanalen på hemvägen, mötte vi många tyska krigsfartyg, men inte hade vi
en tanke på att de snart skulle vara krig.

Musikstudier

Vi mönstrade av den 18 augusti och nu skulle jag börja i korpralskolan. På grund av kriget som
bröt ut den 1 september, lästes skolorna ombord. Jag begärde då uppskov från korpralskolan
och satsade helt på mina musikstudier.

Jag hade tur att få läsa korpralskolan under sommaren 1940 i land, och blev befordrad helt
normalt tillsammans med min årsklass den 1 november 1940. I samma veva blev jag
sjökommenderad till Kustflottans stabsfartyg som var pansarskeppet Sverige som I.-tenorist och
skrivbiträde i CKF:s stab.

Kommenderingen på Kustflottan var nu förlängd till en två-års-kommendering men jag vågade
inte begära uppskov från KMA under längre tid än ett år.

Sjöman​ ​till​ ​häst?

Efter nio månaders mycket arbetsam tjänst ombord som skrivbiträde, där ingen var intresserad
av, eller någon tid gavs för musikaliska insatser, lyckades jag bli avlöst från min
sjökommendering genom att söka en ledigförklarad I.-tenortjänst vid Livregementet till häst (K
1).

Det var musikdirektör Nordström som prövade mig och då han blev nöjd med resultatet, fick jag
tjänsten.

Nu skrev jag min avskedsansökan till Chefen för Stockholms Örlogsstation och som anledning
framförde jag att mina studier vid KMA inte kunde fullföljas på grund av mina
sjökommenderingar.

Jag passade också på att ge extra tyngd åt skrivelsen genom att framföra att jag hade för avsikt
att studera för att kunna avlägga militär musikdirektörsexamen.

Kvar​ ​hos​ ​Flottan

Nu blev jag inkallad till Widner som hade gemensamt rum med vår flaggtrumslagare. Han var
klart irriterad och sade bl a: ”Om jag var ensam med Dohlin här inne, skulle det hända en
olycka”. Det hände nu ingen olycka, utan Widner ville ha mig kvar på kåren. Då jag trots allt
helst ville stanna kvar i flottan, blev det så.

Den 1 augusti 1941 fick jag åter tjänst i land, lagom för att förbereda mig för mina studier på
KMA som började den 1 september. Jag hade inte en tanke på att avlägga någon
musikdirektörsexamen, utan var helt inriktad på en karriär som trombonist i någon av de statliga
symfoniorkestrarna. Men jag kom underfund med att har man sagt A så får man också säga B.
Det var bara att sätta igång och intensifiera studierna med inriktning på militär
musikdirektörsexamen. Jag resonerade som så: ”Det kan ju aldrig skada med kunskaperna”.

Civila​ ​engagemang

Vinterhalvåret 1941-42 fick jag studera i lugn och ro och jag arbetade speciellt mycket på piano
och cello, men fick ändå tid med olika engagemang. Jag var ofta vikarie vid Stockholms
Konsertförening och hade månadsengagemang på Oscarsteatern och nu började jag också att
bli anlitad som trombonist hos Sune Waldimir. Han hade bara en trombonist i sin orkester, men
en jätte, Verner Karlsson sedemera Kedland. Men Sune Waldimir skrev i bland sina
arrangemang för två eller tre tromboner, så det blev ofta extrajobb på Radiotjänst.
Sune Waldimirs dansprogram på lördagskvällarna “Go’ afton mina damer och herrar”, är nog det
roligaste och trevligaste musikaliska minnet från mina ungdomsår.

Under sommaren 1942 var det dags för de slutliga förberedelserna för underofficersskolan.
Direkt efter korpralskolan 1940 hade jag påbörjat en korrespondenskurs på NKI. Kursen ledde
till realskolekompetens i matematik och svenska och betalades av försvaret. Man var ung och
frisk, så jag sov inte så många timmar per dygn utan var uppe ”före tuppen” och löste uppgifter
så kursen blev klar i god tid och jag klarade provet till Underofficersskolan. (UO-skolan).
Så var det åter dags med problemet: ”Uppskov från KMA”. Jag lyckades emellertid få uppskov
under två år för att läsa UO-skolan. Min pianolärare Gottfrid Boon, som jag även tog
privatlektioner för under sommaren, berättade att det varit problem med att få igenom beslut om
uppskov för mig. Men jag hade tydligen tumme med mina lärare för de hade ställt upp för mig till
100%.

Efter en lyckad examen i UO-skolans lägre klass, som gav mig en bronsjetong, blev jag
kommenderad till yrkeskurs vid musikkåren.

“Bröllopsbesvär”

Men det fanns naturligtvis också lite tid för privatliv för mig (inom parentes sagt kan jag nämna,
att jag sommaren 1943 begärde två dagars semester för att gifta mig med min Doris, som jag
känt sedan vi var skolkamrater). Ivar Widner ville inte bifalla min semester, jag var solobasunist,
han tyckte att vi gott kunde vänta tills engagemanget på Skansen var över i början på
september. Men hur det nu var, så gav han med sig till slut. Vem vet, han kanske var rädd för
att jag än en gång skulle söka till K 1

Redaktionen kommenterar: Styckena ’Många konserter’ och ’Blir underofficer’ i Åke Dohlins text
finns att läsa i senaste numret av marschnytt.

Övning​ ​i​ ​ottan

Efter sjökommenderingen på hösten 1944 då jag åter fick ta upp mina musikstudier lovade Ivar
Widner att jag skulle få studiero och en viss frihet från tjänsten. Jag behövde endast vara på
kåren under våra repetitions- och konserttider och sköta mina elever. Det var en stor frihet
under ansvar, men jag gick upp mycket tidigt och var på Kastellholmen redan kl 05.00 för att
öva trombone, cello, flöjt och piano. Jag höll på att skrämma slag på städerskan som kom
06.30, men vi blev goda vänner och hon bjöd mig ofta på morgonkaffe. Hon tyckte synd om mig
brukade hon säga. Efter avlagda prov blev jag antagen som elev vid
militärmusikdirektörsklassen höstterminen 1945.

Det blev naturligtvis en mycket arbetsam tid men den rutinen var jag van vid. Men det var
samtidigt en mycket roligt och spännande tillvaro och jag hann med god vilja också med, att
som vanligt vikariera med olika engagemang,

Operaupplevelse

Jag fick nu även chansen att vikariera på operan. Det var inte så vanligt för oss flottister. Jagvar med och spelade Nibelungens Ring med Leo Blech som dirigent och det var verkligen en
musikalisk upplevelse som jag aldrig glömmer. För min dirigentutbildning var det väldigt lärorikt
att få spela med dessa berömda dirigenter. Jag hade glädjen av att få spela under bl. a. Wilhelm
Furtwängler, Malcolm Sargent, Nils Grevillius, Carl Garaguly och många andra.

Examen​ ​vid​ ​Musikhögskolan

Vid höstterminens slut 1948 erhöll jag mitt examensbetyg från Kungl Musikhögskolan att jag
avlagt militär musikdirektörsexamen. Särskilt roligt för mig var att Kungl Musikhögskolans
lärarråd hade beslutat tilldela: ”ÅKE DOHLIN, MUSIKHÖGSKOLANSBELÖNINGSJETON”.
Under Studieåren och fram till sommaren 1950 spelade jag bland annat på Oscarsteatern i
operetterna: Ökensängen, Annie Get Your Gun, Porgy and Bess och några till. Det här var en
rolig tid, jag blev mer eller mindre allätare på musik, allt från opera- och symfonimusik till
modern och även gammal dansmusik.

Militärmusiken som jag även spelade varje dag. låg ändå hela tiden mitt hjärta närmast. Men
vilken skillnad på repertoar då och nu!

Åter​ ​till​ ​sjöss

Jag hade nog aldrig trott att jag frivilligt skulle begära mig ut på någon sjökommendering, men
рӑ slutet av sommaren 1950 så tänkte jag om. Jag räknade nämligen med att få en av de tre
musikdirektörsbefattningar som p g a pensionsavgång skulle bli lediga den 1 april 1952.
Kryssaren Gotland skulle göra en lagom kort vinterexpedition till bl a Casablanca, Neapel,
Madeira, Gibraltar och Portsmouth. Därför var det nu sista chansen att få göra en utlandsresa
med flottans fartyg. Vi var nu 12 man som kommenderades på långresan.

Det var en mer representativ orkester: flöjt, tre klarinetter, esskornett, två trumpeter, horn, två
basuner, bas och slagverk. Vi hade en trevlig tid gemensamt, såväl i land som ombord och
resan blev ett angenämt och glatt minne. I början av mars 1951 återgick vi till normal tjänst vid
Stockholms örlogsstation.

Under vårt sommarengagemang på Skansen 1951 sökte Radiotjänst musiker, bl a en
trombonist. Jag var med och provspelade för trombonisttjänsten. Jag minns att Julius Jakobsen
också fanns med bland de 12 sökande trombonisterna. När jag ser tillbaka i min klippbok kan
jag se att den 12 juni 1951 fick jag ett meddelande från Radiotjänst att jag engagerats till
Radioorkestern.

I​ ​Radioorkestern

Nu fanns det en bestämmelse i försvaret att man kunde söka ledighet genom att begära ”lönlöst
få kvarstå i tjänst under högst två år”, för att pröva ett nytt arbete. Jag sökte den ledigheten och
började som trombonist i Radioorkestern hösten 1951. Denna anställning innebar ett helt nytt liv
för mig. Jag var även under den här tiden dirigent för Järnvägsmännens musikkår i Stockholm
och musiklärare i Jakobs och Johannes folkskolor. Men trots att jag trivdes utomordentligt bra,
sökte jag ändå platsen som musikdirektör vid Kungl Gotlands kustartillerikår. Musikdirektörerna
vid P 10 i Strängnäs och I 19 i Boden hade begärt att få kvarstå ett år efter uppnådd
pensionsålder så det blev endast KA 3 som blev ledigförklarad tjänst.

Musikdirektör​ ​på​ ​Gotland

Jag måste erkänna att det var med största tvekan jag sökte tjänsten. Jag hade räknat med
Boden eller Strängnäs. KA 3 hade jag inte tänkt söka. Jag var inte heller på det klara med om
jag ville vara: – Solobasunist och underofficer vid flottan, – Trombonist i Radioorkestern eller –
Militär musikdirektör, och med facit i handen så vet jag det faktiskt inte idag heller.
När jag sedan sökte upp Radiotjänsts dåvarande musikchef Per Lindfors och meddelade att jag
erhållit tjänst som militärmusikdirektör, hade han svårt för att ta mig på fullt allvar. Han tyckte att
jag var mer eller mindre rubbad som slutade på Radiotjänst, det finaste jobb en musiker kunde
få, för att istället bli militärmusikdirektör. Och på Gotland till råga på allt elände, som han så
vänligt uttryckte sig.

Jag tillträdde emellertid tjänsten vid KA 3 i Fårösund den 1 april 1952. Om det var ett aprilskämt
eller fullt allvar, det skulle tiden få utvisa.