Kåseri: Säverman – Marscherna klingade mjukare förr

Fredagen 29 april hade Dagens Nyheter på NAMN och NTTT-sidan ett kåseri av Ove Säverman med rubriken Marscherna klingade mjukare förr. Bilden hör inte till kåseriet utan är en illustration av Jacob Gillberg/Riksarkivet för stämningens skull.

Från Dagens Nyheter den 29 april 2022:

Säverman: Marscherna klingade mjukare förr

Den 1 april saknade vi kollegan Staffan Skott som gick bort i fjol.
Nämnda dag hade det nämligen förflutit sextiofem år sedan den svenska militärmusiken bytte instrumentbesättning.
Under Skotts dagar på Namn och Nytt-stolen inflöt alltid nyheter från marschfronten signerade NNoNN–tut (Nya Namn och Nytt-nämndens taktfasta utskott).
Marschmusikens instrumentering har väl aldrig lockat större följarskaror men för oss som växte upp med Grammofonmusiken i radio, som varje dag inleddes eller avrundades med en marsch, har musiken varit högst levande.
Ändå lade jag aldrig märke till att landets militärmusik år 1957 bytte från tysk till engelsk standardbesättning, helt i linje med den kulturella preferensförskjutning som låg i tiden på 1950-talet.
Långt senare har jag insett att tysk, rysk, engelsk, finsk, vilken marsch som helst är lika bra att gå 10 000 steg om dagen till. I vår lilla monarki tågar Vaktparaden alltjämt till slottet vid tjänligt väder. Men dess musikprogram förmedlas varken på Omni eller Tiktok som den en gång gjorde varje dag på NoN.
Som tur var erinrade oss nu trombonisten, tenorbasunisten och traditionsbevararen Christer Torgé om den 1 april 1957 då man ersatte ess-kornett, b-kornett, althorn, ventilbasun och en skog av klarinetter med saxofoner, oboer, fagotter.
Därmed kom den mjuka, ”svenska” klangen att tonas ned, den klang som dessförinnan ljudit i varje stad med regementsmusikkår som tågade genom gatorna till manöver eller konsert i stads- eller järnvägsparken.
Marsch associeras till krig och makt, men har spelats av regimer från höger till vänster, av skolorkestrar, brukskapell.
Före mikrofoner och högtalare kunde bara blåsarmusik höras vida omkring. Den växte fram i Sverige under det fattiga men fredliga 1800-talet efter århundraden av krig.
Marscherna finns kvar som klingande reliker av Sörmlands, Upplands eller Gotlands regemente.
Och den pampigaste av svenska marscher, ”Under blågul fana”, skulle vad färgskalan beträffar kunna spelas i solidaritet med det krigiskt mest anfrätta landet i vår närhet just nu, Ukraina.