Till minne av Sture Hermansen

För några år sedan hade jag förmånen att få intervjua en legendar inom militärmusiken för en artikel i tidningen Marschnytt. Sture Hermansen lämnade oss på luciadagen i en ålder av 98 år.

Det börjar på tidigt 20-tal i mitten av maj 1921, när Sture för första gången ser dagens ljus i den lilla byn Sandarne i Hälsingland. Efter några få år i Hälsingland flyttar Sture med sin familj ner till Helsingborg. Sommarmånaderna som barn tillbringade han i Degerfors hos sin morfar, Alfred Åhs, vilken var mycket aktiv inom blåsorkesterkretsar i Degerfors och närmaste grannen i farstun var Karl-Erik Landgren (trombonisten Nisse Landgrens far) vilken blev en god vän att leka med. Karl-Eriks far, Erik Landgren, var ledare för brukets musikkår och Stures morfar ledde Frälsningsarméns musikkår, så det fanns goda möjligheter att lära sig blåsmusiktraditionen från grunden. Med så många blåsmusiker runtomkring kunde det bara gå en väg och Sture fick sina första lektioner på esskornetten av sin morfar, som liten grabb i Degerfors. Hans första instrument var dock som för så många andra musiker violin, på vilken han fick sina första lektioner redan som nioåring i Helsingborg. Efter esskornettspelande i både folkskolans gossorkester och senare Helsingborgs harmoniorkester tog spelandet fart och som 13-åring var han solist och spelade Ole Bulls Säterjäntans söndag i radion. Det hann bli en kort tid på handelsgymnasiet innan Sture lyckades övertala sin far att få söka in som musiker och 1 november 1936 antogs han som musikelev vid Skånska kavalleriregementet, K2.

Efter diverse turer kom det sig så att Sture slutade på K2 och blev antagen som frielev vid Helsingborgs orkesterförening. När det sedan var dags att mönstra sökte Sture in som musiker på för att på så sätt få ägna sig åt trevligare sysselsättning än att harva runt som soldat och det lyckades, så han blev 1 januari 1941 musikvolontär på K1 med musikdirektör Herman Nordström. Men Nordström hade redan så många trumpetare att Sture blev placerad på en kavalleribataljon som skulle till norra Värmland mitt i vargavintern den 18 januari.

Parallellt med sin militära tjänst spelade Sture även i andra sammanhang och det fanns många kända personer som han spelat tillsammans med: Sten Frykberg, Harry Arnold, Kalle Nilo, Egon Kjerrman, Jerry Högstedt med flera. Vid en av alla turnéer med Karl Gerhard hamnade man 1942 i Hudiksvall och där i garderoben jobbade en ung dam vid namn Irma som hade något extra, efter vad man kunde se i Stures glittrande ögon, och det sa klick, så 1944 stod bröllopet.

Sture var verksam på K1 till 1975 och vid omorganisationen av militärmusiken 1957 ingick han i den beridna avdelningen. Hela 34 år i sadeln varav tre i täten gav en viss pondus som bland annat har belönades med Svärdsorden ur kungens hand för, som det står i stadgarna, ”belöning för långvarig betydelsefull verksamhet inom försvarsmakten”. När det så var dags att välja guldklocka ”för nit och redlighet i rikets tjänst” valde Sture en damklocka, för vem hade inte gjort sig mer förtjänt av en sådan än Irma, den kvinna som stått vid hans sida under många år.

Efter att Sture slutat inom försvaret 1976 fortsatte hans musikaliska gärning som rektor vid musikskolan i Upplands Väsby i tio år innan han gick i pension 1986. Under många år var Sture även med i MMS musikkår vilket han framhöll med stolthet.

Sture engagerade sig även för musikernas villkor och gick tidigt med i Musikerförbundet och så småningom blev han ordförande i Sveriges Musikerförbunds avd. 1.

Hans engagemang vid sidan om själva spelandet var imponerande:

1958-1978 ordförande i Musikerförbundets avd. 1

1962-1972 ledamot i Musikerförbundets förbundsstyrelse

1962-1970 medlem Statens konstnärsstipendienämnd

1963-1972 ledamot i SAMI (som bildades 1963)

En sann gentleman och god kamrat har lämnat oss efter ett lång och innehållsrikt liv och våra tankar går i denna stund till hans närmaste familj.

/Jan Thor